Boken eller barnen?

Att skriva kräver tid, och prioritering är nyckelordet för de flesta som lyckas. Men om annat måste komma först? Skrivas Ellinor Skagegård ställde frågan: Författare och förälder – funkar det?

Jag minns ljudet från min pappas knappande på skriv­maskinen. Han satt och kämpade med en bok, men det brydde jag mig inte särskilt mycket om. Nej, för mig hade ljudet en annan betydelse: jag kunde be om i princip vad som helst. Får jag titta på film? Får jag äta glass? Får jag sova över hos en kompis? Ja. Ja. Ja. Allt för att pappa så snabbt som möjligt skulle kunna undanröja detta störande moment (mig) och få fortsätta koncentrera sig på skrivandet.

På många sätt är författare och förälder inkompatibla roller. Att skriva kräver koncentration, tid och möjlighet att få arbeta ostört. Gärna med tillräckligt mycket sömn i kroppen. Barn har en tendens att ställa sig i vägen för just det, inte minst under småbarnsåren. Nobel­pristagaren Alice Munro har i en intervju berättat att hennes barn fått lida på grund av hennes yrkes­val. »När min äldsta dotter var runt två år, kom hon till mig där jag satt vid min skrivmaskin, och jag sjasade iväg henne med ena handen samtidigt som jag skrev med den andra«.

Också Doris Lessing har sagt sig vara dåligt lämpad för att uppfostra sina två barn. »Det finns inget tråkigare för en intelligent kvinna än att tillbringa ändlösa mängder tid med småbarn«. Säkert finns de som i tysthet håller med. Vissa författare har därför valt att vara barnlösa, för att kunna ge skrivandet och konstnärskapet fullt utrymme. En sådan är David Nyman, frilans­skribent för bland andra Aftonbladet kultur, som i höstas debuterade med romanen Nerverna.

– Jag har aldrig förstått dem som klarar av att kombinera ett familjeliv med ett konstnärligt yrke. Barn ska ju komma i första hand. Om man dessutom är konstnär så måste konsten också få komma i första hand, tycker jag i alla fall. Det blir en fullständigt olöslig ekvation där det kommer att uppstå konflikter. Jag tar föräldraskap på så stort allvar att jag hellre väljer bort det än misslyckas med det.

David Nyman är uppväxt med gifta föräldrar, i en arbetarklassmiljö där en framtida familj var något självklart. Hans närmsta granne och klasskompis blev ihop med en tjej i samma klass. I dag är de gifta och har flera barn. Själv förutsatte David att han skulle ha minst två barn, och hade till och med funderat på namn (vilka vill han inte avslöja). Det var helt enkelt så man gjorde. Att han senare kom på andra tankar, berodde framför allt på att han som vuxen förstod att det fanns andra sätt att leva på.

– Det har mycket med självbild att göra, när jag växte upp trodde jag knappast att jag skulle kunna bli konstnär. Men så upptäckte jag att det fanns något annat av värde, något som konkurrerade med ett traditionellt familjeliv. Jag tror att lejonparten av mänskligheten skaffar barn för att de upplever att det är syftet. Men har man ett annat syfte, så blir kanske ifrågasättandet större.

Och nog skulle hans liv i dag vara svårt att kombinera med småbarnstillvaron. Han har en oregelbunden skrivprocess, känner stort motstånd och behöver mycket tid. Bäst arbetar han i olika europeiska städer, på en bar eller ett café där rökning är tillåten. När vi hörs över telefon har han nyss varit i Paris och meddelar att han just fått till en riktigt bra gruppsexscen som förhoppningsvis dyker upp i nästa bok.

Om han mot förmodan skulle få ett barn att ta hand om är han tveksam till om han skulle kunna fortsätta med skrivandet.  Med barn skulle han bli tvungen att fokusera på brödvinnande jobb, och då ha ännu mindre tid till att övervinna motståndet.

– Jag har en kompis som också skriver, och som har två barn. Han säger att när livet kräver att man är effektiv så blir man det. Men jag vet hur hans liv ser ut och det skrämmer mig. Det är ­väldigt låst – varje sekund är schemalagd, och det finns mycket lite utrymme till improvisation.

Skulle det bli bättre litteratur om folk skaffade färre barn?

Annons

– Ja, absolut. Sedan säger jag inte att folk gör fel som väljer att skaffa barn. Men rent krasst skulle det bli bättre böcker.

En annan anledning till att David Nyman inte vill bli förälder är att han, om han skulle försöka fortsätta skriva, skulle riskera att lägga över för stort ansvar på sin partner. Och så har det definitivt sett ut i historien. Kombinationen barn och författarskap har sällan varit något problem för männen. De har kunnat lägga sin tid på skrivandet medan kvinnorna skött familjen och övrig markservice. Exempelvis Charles Dickens hade tio barn, vilket inte hindrade honom från att bli en av världshistoriens mest uppburna författare. Gabriel García Márquez låste in sig med Hundra år av ensamhet i 18 månader, medan hans fru Mercedes skötte familjen och såg till att det alltid fanns whisky när makens arbetsdag var slut. Och det var innan han ens haft sitt stora genombrott.

För skrivande kvinnor var det annorlunda. ­Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jane Austen, systrarna Brontë, George Eliot och vår egen ­Selma Lagerlöf är bara några av alla de kvinnor vi kanske inte skulle kunnat namnet på om de istället lagt sin tid på barnafödande. Jenny Offill formulerar det bra i sin Avd. för grubblerier, på svenska förra året, som börjar med dessa rader:

»Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom.«

Författaren Lena Andersson tycker dock att det har blivit mycket mer accepterat även för kvinnor att bli så kallade konstnärsmonster.

– En kvinna kan bli respekterad som ett sådant, men problemet är att då är man bara det. Man blir accepterad men under en etikett. En man har friare yta, kan vara flera saker samtidigt.

Hon menar att det nästan ses som tre kön: man, kvinna och kvinna utan barn. Själv har hon tidigare skrivit om att inte vilja bli förälder, bland annat i en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter 2013. Texten publicerades också i antologin Ingen mamma, där ytterligare elva kvinnor, flera av dem skrivande, delade med sig av sina erfarenheter av att välja ett liv utan egna barn.

Illustration: Mimmi Smith

Många av dem vittnar om hur de bemötts med antingen ömkande eller provocerade påståenden och frågor. »Du har nog bara inte träffat den rätte än.« »Men kommer inte livet kännas lite … menings­löst?« »Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?« »Är det inte själviskt att bara leva för sig själv, och inte för någon annan?«.

– Frivilligt barnfria kan nog provocera för att de bryter sig ut ur en föreskriven mall om vad det innebär att vara människa. Det kan upplevas som märkvärdigt och kanske arrogant att inte göra det man »ska«. Jag tror att det är där det ligger, säger Lena Andersson.

Själv har hon dock fått ta emot ganska få reaktioner på sin frivilliga barnlöshet. Möjligtvis en klapp på axeln, som när en äldre herre frågade Lena om hon hade barn. När hon svarade nej, försökte han trösta med ett: »inte än«.

– Men för mig var det inte laddat och jag sa att, »nej, jag är 40 år så det är nog inte aktuellt«. Annars har jag faktiskt inte fått särskilt mycket frågor om det. Jag vet inte om jag utsöndrat något som gjort att folk inte vågat det…

Hon funderar lite.

– Men det har hänt förstås. Någon gång har jag känt mig provocerad, som när en äldre kvinna sa att »jo, men det vill alla«. Hon godtog inte min känsla och det var lite tröttande och tungt att inte bli trodd. Det är alltid jobbigt när folk tror sig veta vad man tänker. Det är en sorts övergrepp varje gång.

För Lena Andersson var det inte ett val att inte skaffa barn. Hon beskriver det som att hon bara fortsatte leva som hon alltid gjort. Att tvärtom ens överväga att försöka få barn hade krävt ett oerhört beslut. Dels handlar det om att hon absolut inte kunde se sig själv som förälder, som någons mamma. Men visst hänger det också ihop med hennes skrivande liv.

– Jag är frilansarbetare och under de aktuella åren var det väldigt olika hur det såg ut med inkomster. Jag skulle inte ha vågat leva ett så osäkert liv om jag hade haft barn. Men det handlade framför allt om själva skrivandet och läsandet i sig, att få koncentrera sig och helt sjunka in i sitt.

Något som hon i efterhand har förstått stärkte henne, var när hon i 25-årsåldern arbetade som redaktör för tidningen Tecknaren. Hon mötte då åtskilliga barnboksillustratörer som inte hade barn. Istället ägnade de sitt liv åt skapande, i detta fall just för barn. Hon nämner namn som ­Gunilla Kvarnström, Gunna Grähs och Anna Bengtsson.

– Det är jättemånga kvinnliga barnboksillustratörer i Sverige som inte har barn, det är verkligen ett mönster. De lever för sitt skapande men kallas nog aldrig karriärister, för en barnboksförfattare kan inte kallas det.

Vad Lena Andersson pratar om är förstås vikten av förebilder som kan visa på olika sätt att leva. I ett samhälle där den som vill bli förälder aldrig behöver förklara varför, medan den som inte gör det får mängder av frågor, finns förstås risken att man gör ett val baserat på omgivningens förväntningar. I värsta fall kanske man till och med ångrar sitt val – och sina barn. I den uppmärksammade boken No kid – 40 skäl att inte skaffa barn ville den franska författaren Corinne Maier, själv tvåbarnsmamma, ta bort tabut kring att ifrågasätta barn som meningen med livet.

»Om jag inte hade fått barn skulle jag nu vara på väg jorden runt för pengarna som jag har tjänat på mina böcker. Istället är jag hänvisad till mitt hem där jag lagar mat, måste stiga upp klockan sju varje morgon hela veckan, hjälpa till med fruktansvärt enfaldiga hemläxor och köra tvättmaskinen. Och allt detta för barn som betraktar mig som sin piga. Det finns dagar då jag ångrar mig, och det vågar jag säga.«

Betyder detta att alla de som har eller vill ha barn inte lämpar sig som författare? I Det är natten citerar Karolina Ramqvist, mamma till tre barn, Virginia Woolf som sa att de kvinnor som blev betydande romanförfattare var kvinnor som inte hade barn. Trots att det ser annorlunda ut i dag, och många åtminstone försöker leva i en jämställd parrelation, kände Ramqvist av denna kritik. Detta kopplar förstås till synen på konstnären som det ensamma geniet, och att riktigt bra skapande enbart kan bli till när man totalt tillåts gå upp i sin konst. En av världens just nu största konstnärer, Maria Abramović, har i intervjuer berättat att hon gjort tre aborter och att hon anser att barnafödande är anledningen till att kvinnor inte är lika framgångsrika som män i konstvärlden. För detta uttalande har hon dock fått mothugg från dem som menar att hon går med på förlegade patriarkala strukturer där kvinnor inte tillåts kombinera föräldraskap och konstnärskap.

Karolina Ramqvist kommer i sin bok sedan fram till att det inte är barnen som hindrat hennes skrivande, utan männen i hennes liv. Min egen far började skriva efter att han blivit förälder – först då började han inse värdet av sin egen tid och ta tillvara på den. Själv skriver jag denna text när min 16 månader gamla dotter somnat, eftersom hennes dagmamma är sjukskriven och jag får ägna mina arbetsdagar åt att baka sandkakor och läsa sagor.

– Det finns förstås många skrivande människor som har barn, som skriver när de kan. De jobbar när barnen gått och lagt sig istället för att titta på TV. Andra kanske inte orkar det. Men då är det inte själva barnen som är problemet, utan hur vi hanterar vår egen tid, säger psykologen och författaren Liria ­Ortiz.

Hon menar att stora saker som händer i våra liv, att ha eller inte ha barn, att ha eller inte ha ett hus, inte i sig innebär hinder. Barn kan vara en stor källa till känslor som ger hjälp i skapandet. Men de kan också vara en belastning, om man känner att man blir tömd på känslor och tid. Då är det dock inte barnen i sig som är anledningen, utan med vilka redskap man hanterar situationen.

– Problemet är att vi har krav på att det vi skapar måste vara perfekt. Men om man tar det för vad det är, tar tillvara på de minuter man har och tänker att man kan bättra på det senare, då behöver man inte förlora den kreativa processen. Men då måste man förändra sitt sätt att se på skrivandet. Att det inte måste handla om att gå in i ett visst tillstånd som behöver väldigt mycket tid.

Kanske kan det till och med vara så att barn inte måste vara något som ska hanteras, utan också kan förbättra författarskapet. Den brittiska författaren Amanda Craig går så långt som att påstå att de författare som har barn skriver bättre än de utan. I en artikel i The Telegraph skrev hon: »Att sätta dig själv sist är en av de bästa sakerna som kan hända med en författare/ … /att gå genom denna ring av eld förändrar dig och ger en djupare förståelse för den mänskliga naturen.«

Hon skriver vidare att anledningen till att så många samtida kvinnliga författare skriver om just moderskapet är för att det är nytt territorium – de stora kvinnliga författarna utan barn hade inte upplevt det, och kunde därför inte skildra det. Föga förvånande väckte artikeln mycket kritik, inte minst eftersom den publicerades angående den barnlösa Maeve Binchy som just avlidit, och sågs som en förminskning av hennes sätt att leva och skriva.

När det kommer till barn och familjeliv verkar det svårt att göra rätt. Väljer du bort barn är du en egoistisk förvuxen tonåring. Väljer du å andra sidan att ägna dina barn mycket tid, åtminstone som kvinna, motarbetar du jämlikhetskampen och rätten till en karriär.

– Själv skulle jag önska att barnlöshet blir ett reellt alternativ, men utan att det blir en kamp mellan de olika valen. Det behöver helt enkelt finnas fler accepterade sätt att leva på, säger Lena ­Andersson.

Mer om föräldra­skap och författarskap:

Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet, redaktör Josefine ­Adolfsson. Birgitta Stenberg, Lena Andersson, Jane Magnusson och Annina Rabe med flera berättar ur olika perspektiv om valet att vara barnfri.

No kid – 40 anledningar att inte skaffa barn av Corinne Maier. Corinne Maier utmanar den i dag överallt förekommande bilden av den lyckliga familjen. Har man inte barn förutsätts det att det är synd om en. Men det kanske är tvärtom?

Selfish, Shallow, and Self-Absorb­ed av Meghan Daum. Amerikansk antologi som samlar sexton essäer av författare som valt att vara barnfria. Med bland andra Lionel Shriver och Sigrid Nunez.

Öka din kreativitet: den artistiska vägen av Julia Cameron. Numera en svensk klassiker, som blivit slutsåld men finns att låna på bibliotek. Julia Cameron guidar till hur man kan behålla sin kreativitet, trots vuxenvärldens stress och press.

Det är natten av Karolina Ramqvist. Tankebok som framför allt handlar om skrivande och författarskap, men också tar upp föräldraskap.