Blodsband

Att skriva tillsammans är en växande trend, och nu har även flera författare börjat skriva böcker med sina barn. Viveca och Camilla Sten berättar om vägen till en gemensam röst.

För ett dussin år sedan skulle Viveca och Camilla Sten ha skrattat högt åt tanken att de skulle skriva böcker tillsammans i framtiden. Camilla var 14, och hon och hennes mamma kunde knappt vistas i samma rum utan att det slog gnistor. När de skulle åka till London för att hälsa på släktingar upprättade de till och med ett kontrakt där de högtidligt lovade varandra att inte bråka, för att resan skulle bli uthärdlig.

Camilla hade lätt för sig i skolan och älskade böcker. Under en högstadielektion i biologi – ett av hennes tråkigaste ämnen – slog det henne att om hon lyckades skriva en sida om dagen i ett helt år, skulle hon åstadkomma en bok. En särskilt bra bok blev det inte, men hon lyckades med sitt åtagande och fortsatte att skriva manusutkast.

Ett par år senare svängde Vivecas karriär 180 grader, från framgångsrik jurist till framgångsrik författare, när hon slog igenom med sin första deckare, I de lugnaste vatten. Samtidigt hade de stormigaste mamma-dotter-bråken lagt sig, och Camilla var inte sen att ge sig in i sin mammas nya värld. Hon läste Vivecas manus och följde med på förlagsmiddagar och bokmässor.

Efter studenten flyttade Camilla till studier i Uppsala, och idén till debutromanen En annan gryning växte fram. Men hon och Viveca började också prata löst om att göra en ungdomsdeckare ihop.

– Alltså … det var verkligen inte bra, skrattar Camilla. Jag har vårt synopsis kvar, jag kollade på det häromdagen, det var något om förrymda zoodjur. Katastrofdåligt!

Den avgörande idén kom istället när de båda gick på Bokmässan hösten 2014. Slut i fötterna passerade de Bonnier Carlsens monter och fick syn på Pax-serien – en urban fantasy för mellanåldern av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Camilla – som av både mor och dotter beskrivs som den dramatiska av dem – grep tag i Vivecas arm och utbrast: »Mamma, det är ju fantasy vi ska skriva!«

Annons

Minnena av vad som hände sedan går isär – Viveca menar att hon tyckte det var en jättebra idé redan där och då, medan Camilla hävdar att hon behövde bearbeta sin mamma under tre veckors tid innan de var överens.

 

Ett lager söndrig is guppar i det stålgrå vattnet vid strandkanten i Danderyd norr om Stockholm när jag träffar Viveca och Camilla. Regnet piskar som tunna isspikar mot fönstret. Det ilskna vädret utanför rimmar väl med handlingen i Havsfolket, Vivecas och Camillas trilogi. Berättelsen är en skräckblandad fantasy i karg skärgårdsmiljö där mellanstadietjejen Tuva kämpar mot fasansfulla havsvarelser. I del tre, Mareld, har exempelvis strandvaskare – drunknade människors andar – ihjäl 100 personer på Waxholmsfärjan efter att isen lagt sig med en onaturlig hastighet.

Vivecas elaka öroninflammation gör att vi håller oss inomhus, i Villa Pauli, ett slottsliknande tegelbygge med utsikt mot vattnet. Både Viveca och Camilla går hit ibland för att jobba – en lugn plats när man inte har ett kontor men är trött på att sitta hemma.

Höga järngrindar som kräver kod, en öppen brasa intill två fåtöljer i foajén och engångshanddukar på toaletten skvallrar om att inte vemsomhelst går hit. Jag påminns om att Vivecas Sandhamnsdeckare sålts i över 4,5 miljoner exemplar, och att de dessutom blivit TV-serie. Vi slår oss ner i ett av konferensrummen med höga fönster och stoppade stolar i grått linnetyg.

Camilla och Viveca säger att genrevalet snabbt kändes väldigt logiskt. Båda plöjde själva mängder av böcker i den så kallade mellanåldern, 9–12 år, och gärna fantasy.

– Första Harry Potter-boken kom när du var sju, jag minns att jag läste den högt för dig och att du rättade mig när jag slängde in något ord som var fel, säger Viveca.

Båda två blev lika hängivna J.K. Rowlings magiska värld. När sista delen kom ut var de i Kalifornien på semester. Camilla sträckläste den under en förmiddag och lunch medan tårarna strömmade. Viveca inväntade att resten av familjen skulle åka till ett närliggande zoo, stannade på hotellets terrass och minns det fortfarande som en av sina starkaste läsupplevelser.

Det finns också en rent psykologisk bakgrund till att fantasy passar så bra just i 9–12-årsåldern. Camilla, som läst psykologi i Uppsala, förklarar att det kallas för just »Harry-Potter-syndromet«.

Annons

– Det är en del av hjärnans utveckling. Det finns en anledning till att du i den här åldern fantiserar om att du i hemlighet är en trollkarl eller prinsessa, att dina föräldrar inte är dina riktiga, och att du inte hör hemma i den här världen. Du är precis på gränsen mellan barn och vuxen, och känner en massa känslor som du inte upplevt förut, där du själv är din enda referenspunkt. Hjärnans empaticenter är inte fullt utvecklat än, vilket innebär att du upplever att du är den enda som någonsin känt så här tidigare, och att ingen förstår dig.

– I vuxen ålder skrattar man ofta lite åt det. Men upplevelsen är väldigt reell och smärtsam. Det var väl det vi ville göra med Tuva: ta henne – och hennes kompisar – på allvar.

Karaktären Tuva, en liten blek tjej med ständigt tovigt hår och »gyttjegröna« ögon, blev en av de första komponenterna i bokidén.

– Jag kämpade för att Tuva skulle få vara ful, säger Camilla. Vi ville inte ha en scen där hon kammar ut håret och plötsligt är vacker. Även Hermione i Harry Potter har en sådan scen. Det är den hyra du betalar för att existera i världen som ung kvinna. Och kidsen lär sig det väldigt snabbt. Så jag krigade hela vägen in i kaklet för att hon skulle få se konstig ut.

Även miljön bestämde de tidigt – skärgården utanför Sandhamn. Inte bara för att familjen har ett hus där och känner omgivningarna och havet. En av källorna till dramatiken är de övernaturliga varelsernas ilska över människornas miljöförstöring.

– Vi har sett hela utvecklingen, säger Viveca. Algblomningen, fisken … Vi som alltid fiskat mycket, fiskar nästan ingenting nu – för det finns ingen fisk. Östersjön är en ödesfråga. Vi ville som författare utnyttja att vår röst når fram till den generation som faktiskt ska ta hand om det här eländet.

En tredje sak som bestämdes tidigt var att de ville använda sig av nordiska mytologiska väsen.

– Inte det här gulliga då – utan tänk John Bauer, säger Viveca med eftertryck.

– Prinsessan Tuvstarr! säger båda i mun på varandra.

– Smurf! ropar Camilla först.

Viveca tycker att det är svårare att skriva grundmanus än att redigera »Jag älskar att stuva om, fixa till och öka det dramaturgiska anslaget.« ­Camilla är tvärtom. »Att skriva råmanuset är som att gå direkt på desserten.«

Att skriva tillsammans har blivit betydligt vanligare bland författare de senaste åren – särskilt inom den svenska deckarvågen. Det är heller ingen slump att författarsamarbeten tenderar att bildas just för skräck, fantasy och spänning. Där är handlingen oftast en mer bärande del av bokbygget än språket, och många vittnar om att berättelsen kan växa och vässas i samarbete. Att tillsammans med någon annan mejsla fram ett egenartat språk eller hisnande karaktärsdjup är svårare.

Viveca Sten

Född: 1959 i Stockholm

Bor: I Stockholm och familjens sommarhus i Sandhamn

Utgivning: Sedan I lugnaste vatten (2008) har hon utkommit med åtta deckare om kriminalinspektör Thomas Andreasson och åklagaren Nora Linde i Sandhamn. Utöver det har hon skrivit fackböcker i juridik och Havsfolket-serien samt kortromanen Återträffen (2018) ihop
med Camilla.

Aktuell: I fel sällskap (2018) utkommer i pocket i maj, och en ny Sandhamnsdeckare väntas i november.

Viveca och Camilla är heller inte ensamma om att skriva ihop som barn och förälder. Karin och Albin Alvtegens fantasyserie Hinsides har blivit en stor succé, Torbjörn Flygt har skrivit mellanåldersboken Spår i sanden med sin dotter Nora, och Carin Hjulström och hennes 80-årige far Lennart släppte i somras brevromanen Om svar anhålles. I vår utkommer dessutom deckarförfattaren Jonas Moström och dottern Roseanna Lagercrantz med novellsamlingen 7 dagar

Att flera föräldrar och barnsamarbeten rör sig i barn- och ungdomsgenren är inte heller särskilt oväntat. Omfånget är något mindre, den yngre är naturligt förankrad i hur det är att vara ung i dag, och man »slipper« moment som kanske skulle ge upphov till pinsamheter – som sexscener.

Att samarbeta professionellt ställer dock krav på relationen. Något som först oroade Viveca och Camilla. Som Viveca uttrycker det: »Tänk om det blir tredje världskriget i familjen Sten nu!«

Camilla Sten

Född: 1992 i Stockholm

Bor: i Uppsala

Utgivning: Debuterade med En annan gryning (2015) och har skrivit Havsfolket-serien samt kortromanen Återträffen (2018) ihop med Viveca.

Aktuell: Rysaren Staden utkommer på Norstedts i maj.

Just så började det också.

Camilla och Viveca hade skissat ett kortfattat synopsis tillsammans och sedan skrev Camilla ett grovmanus och skickade det till Viveca. Camilla fick tillbaka en redigerad version precis innan hon skulle sätta sig på ett flyg från Thailand. När en japansk affärsman som satt intill Camilla upptäckte att hon grät, erbjöd han henne sin näsduk. Hon sa att hon hade blivit dumpad av sin pojkvän på flygplatsen – det var lättare än att förklara vad som hade hänt.

– Texten var helt förstörd! Jag hade aldrig tidigare varit med om att någon redigerat min text utan att fråga mig först.

Camilla vänder sig mot sin mamma:

– Jag hade till exempel varit väldigt noga med att skriva på ett autentiskt tolvårigt sätt. Du hade skrivit om det, vilket var en korrekt analys, för ingen vill läsa hur tolvåringar pratar, inte ens tolvåringar vill det. Men så lät det plötsligt som en 45-åring, och då fick jag panik! Jag var så gift med min text …

– Och så kom jag dundrande med många års erfarenhet av att folk går in ganska brutalt och ändrar och redigerar, fyller Viveca i.

– Sen skickade hon 37 SMS.

– Jag gjorde inte det, du minns fel.

– Hon har förnekat det här i fyra år, vet du hur jag vet att det var 37 mess? För det kostar pengar att ta emot SMS i Thailand!

– Blablabla, tur att jag har öroninflammation så jag inte hör …

Gnabbet, som jag inte riktigt förstår vad det handlar om, slutar lika tvärt som det kom.

– Sedan läste jag om manuset efter några dagar, och tänkte att det kanske gick trots allt, fortsätter Camilla. Problemet var att jag till en början betraktade det som min text – nu betraktar jag det som vår text.

 

När de hade hittat sin gemensamma röst gick de följande böckerna lättare. Camilla fortsatte att skapa merparten av grundmanuset, Viveca gjorde merparten av redigeringen. I slutändan har de lagt ner ungefär lika mycket arbete. Ingen av dem kan heller längre säga vem som har skrivit vad.

– Det har hänt flera gånger att någon av oss tittat på texten och tänkt: »Det där var en väldigt bra formulering jag fick till!« Och så har man gått tillbaka i manus, och upptäckt att det var den andra som skrev just det, konstaterar Viveca.

Båda upplever stora fördelar med att skriva ihop – som att inte vara ensam om att känna sina karaktärer.

– Jag kan sitta vid matbordet och kasta ur mig: »Men skulle verkligen Tuva vilja prata med Rasmus om en sådan här sak?« berättar Viveca. Och då vet Camilla exakt vad jag pratar om. Den gemenskapen, det är väl lite som den gemenskapen man delar med en annan förälder till sina barn. Det finns ingen annan som är lika intresserad, tycker barnet är lika fantastiskt som du tycker. Det där tycker jag har varit helt underbart.

– Skillnaden mellan att skriva själv och tillsammans är lite som att jämföra olika träningsformer, konstaterar Camilla. Kampsport eller dans … de är belönande på helt olika sätt och ansträngande på helt olika sätt.

– Men det är väldigt kul, betonar Viveca igen. Nu när jag sitter här så känner jag det, vi kanske skulle fortsätta med …

– Jag visste det! utbrister Camilla. Jag skrev det till en kompis i går i ett mejl, att jag ska göra en intervju med mamma i morgon om att skriva ihop, och hon kommer bli jättepepp.

 

Att ha goda relationer till sina barn är något som värderas högt enligt många olika typer av undersökningar. När Sveriges största arbetslivspanel rankade vad som »ger status« rankades exempelvis »att vara en bra förälder« före kategorier som »ett välbetalt jobb« och »resa«.

För Viveca och Camilla fanns tanken om att bokprojektet skulle fördjupa deras relation med från början. Framförallt Viveca ville hitta ett nytt sätt att knyta an till sin dotter efter att hon flyttat hemifrån och börjat plugga.

– Jag ville inte bara ringa och höra om hon hade varma sockor på sig. Nu har vi fått en professionell relation där vi respekterar varandra som författare, men vi har också fått en finare mamma-dotter-relation. Vi gör jättemycket tillsammans, reser ihop, snackar mycket, och det är otroligt berikande.

– Jag tycker också det är jättemysigt, säger Camilla. Familjerelationer består av två delar, tänker jag. Dels anknytningsrelationen, som finns där oavsett om man tycker om varandra eller inte. Sedan har vi också en väldig tur i det att vi dessutom gillar varandra. Bråken vi hade förut har nog också underlättat – vi har liksom haft alla bråk. Än i dag, när vi närmar oss något känsligt, så har vi redan tagit upp det.

Jag undrar om det också handlar om en generationsfråga – att fler kan tänka sig att skriva ihop med sina barn eftersom det finns en tydligare strävan i dag att umgås med sina barn som jämlikar?

– Jo, föräldrar i dag uppmuntras att ha respekt för sina barn, mer än för 30 år sedan, säger Camilla – utan egen erfarenhet men med psykologistudiernas tyngd bakom orden. Man ser barn som individer med valida önskemål och behov. Ni har uppfostrat mig till att tycka att mitt perspektiv är viktigt, att jag har något att komma med, och där kanske generationsskillnaden går – inte att man umgås med sina barn som jämlikar, det tror jag inte går. Men att man värderar de olika synsätten.

– Jag tycker man gör sina barn en otjänst om man säger att man är kompisar, säger Viveca. Jag är din mamma, med ansvar för att sätta gränser och så vidare. Men nu är du en vuxen person, och då går det att mötas på ett nytt sätt. Men det beror på hur relationen ser ut – jag har vänner som absolut inte skulle kunna eller vilja göra det med sina mammor, eller med sina döttrar för den delen.

Ett skriv-verktyg för Camilla är att lyssna på musik. Hon har lyssnat på samma låt under arbetet med böckerna: Vintersaga av Amanda Bergman. »Stämningen i den låten är precis så som jag vill det ska kännas i böckerna.«

En annan drivkraft för att skriva tillsammans som förälder och barn är givetvis möjligheten att som etablerad författare ge sitt barn en bra start i en litterär värld med stenhård konkurrens. Camilla var tidigt rädd för att inte bli betraktad som »riktig« författare, för att omvärlden skulle misstänka att hon gled med på sin mammas namn. Hon ville absolut få sin debutroman antagen innan hon startade samarbetet med Viveca.

– Jag skickade in manuset under pseudonym – jag ville inte att någon skulle ge ut min bok på grund av vem min mamma var. Såhär i efterhand förstår jag ju att ingen skulle ha gjort det – hade det varit en skitbok hade de inte tagit den. Men det hjälpte utåt sett att den kom ut på Ordfront – de är superidealistiska och skulle aldrig ta en bok på grund av ett släktskap med en känd deckarförfattare på Bonniers.

Camilla tror att försprånget handlar mindre om hennes namn, och mer om den författarskola som det faktiskt är att växa upp med en författare i huset.

– Jag fick se processen. Jag lärde mig tidigt skillnaden mellan en förläggare och en redaktör, och hur en redigeringsprocess går till. Jag hade en kortare learning curve än de flesta.

Viveca kan se skillnaden mot hur det var när hon var ung.

– Jag ville bli journalist när jag växte upp, men jag kan ärligt säga att i min familj blev man inte journalist. Man blev jurist, ekonom eller till nöds läkare. Så jag gick juristlinjen och läste på Handels också. Jag ångrar inte det, jag fick en jättespännande karriär, och blev ändå författare så småningom, men för dig har det varit naturligt  att man kan bli författare.

Att växa upp med en skrivande förälder ger också en nyanserad bild av yrket. Viveca:

– Camilla har sett alla semestrar då jag gått upp tidigare och skrivit, alla helger och jullov … sett hur roligt det är, men också allt stönande över det svåra.

Vilket lika gärna kan leda till att man aldrig skulle kunna tänka sig det som yrke – Camillas yngre bröder har till exempel inte alls lockats av författandet.

– De har inte ens läst Havsfolket böckerna, konstaterar Camilla.

 

Författarduon har fått många förfrågningar om en uppföljare till trilogin – slutet bäddar för det, kan man säga. Men inget är bestämt än. Viveca fortsätter med sina Sandhamnsdeckare, och i vår utkommer Camillas andra egna roman Staden – en rysare om en mystisk gruvstad där hela befolkningen försvann.

Den som googlar Camilla Stens namn kan dock se att hon fortfarande oftast beskrivs som »Viveca Stens dotter« och inte »författare«.

Viveca slår sig ner efter att ha sprungit och hämtat två koppar kaffe till, toppade med havremjölk.

– Jag vet att ingen skulle kunna tro att ditt författarskap beror på något släktskap, för du är så otroligt begåvad av egen kraft.

– Hon är helt objektiv! flikar Camilla in.

– Men sen är jag så övertygad om, och det har jag sagt ända sedan du var liten …

Camilla grimaserar.

– Åh, säg det inte, det är så himla klyschigt.

– Jo, men jag är övertygad om att det kommer bli så sen, fortsätter Viveca. Att folk istället frågar: »Är det du som är mamma till Camilla Sten?«

– Du är väldigt gullig, mamma. Du är en tönt, men du är gullig.