Att skriva för barn – så funkar det!

Lite enklare att skriva än böcker för vuxna, lagom präktiga och pedagogiska och ängsligt sneglande åt tidsandan. Nja… barnböcker kan säkert vara allt det där, men också precis tvärt om. Vi tittar närmare på vad det innebär att skriva för de yngsta.

Det värsta som finns är synen på bilderboken som sömnmedel, någonting man bara läser för att få barnen i säng på kvällen. I sådana fall ska boken åtminstone ge upphov till märkliga drömmar, menar Eva Dahlin, litterär chef och ansvarig förläggare för bilderböcker på Bonnier Carlsen. Hon skrattar när hon säger det sista och utvecklar:

– En barnbok ska vara en litterär upplevelse, på vårt förlag vänder vi oss även starkt emot bilderbokens pedagogiska funktion. Det finns andra förlag som vill ha just det men för oss är det alltid läsupplevelsen som är det centrala; det måste vara äkta, trovärdigt och innerligt.

 

En fördomsfull bild

Det finns en fördomsfull bild av att det skulle vara enklare att skriva en barnbok än en vuxenbok, menar hon, men men i själva verket har hon sett otaliga exempel på otroligt duktiga vuxenförfattare som försökt skriva barnböcker utan att lyckas.

– I de fallen har man inte passat för genren och berättelsen har inte fått liv, det har bara fallit platt. Det finns ingen korrelation mellan att vara en fantastisk författare för vuxna och att vara det för barn.

Annons

 

Alla upplevelser blir starka

Tecknaren och författaren Stina Wirsén menar att det faktum att hennes böcker kan vara det första mötet med litteratur för just det barnet som läser, innebär ett stort ansvar. Hon är en av Sveriges mest lästa och uppskattade barnboksförfattare och illustratörer.

Utgivningen av barnböcker ökar

2011 utkom totalt 1 747 barn- och ungdomsböcker i Sverige, vilket är en ökning med 84 titlar (drygt fem procent) jämfört med 2010 då det utkom 1 663 böcker. Den negativa utvecklingen sedan 2009 är därmed bruten. Av årets utgivna böcker är 937 titlar svenska och 810 översättningar, vilket innebär att de svenska böckerna för andra året i rad är fler än de översatta.

Källa: Svenska barnboksinstitutet

Stina Wirsén arbetar både ensam och tillsammans med bland andra sin mamma Carin Wirsén, med vilken hon har gjort bland annat Rut och Knut-böckerna som de fått Elsa Beskow-plaketten för. Wirséns Vem-böcker har filmatiserats och just nu arbetar hon på ett filmprojekt utifrån Brokiga-böckerna.

– Jag är väl medveten om det ansvar jag har och det innebär att jag tar min publik på stort allvar. Mina böcker eller filmer ska aldrig handla om ingenting, de ska ta upp de frågor som små barn har ett behov av att diskutera, säger hon och fortsätter:

– För ett litet barn blir alla upplevelser så starka i och med att det är första gången barnet går igenom just detta; att kanske bli puttad eller biten på förskolan, inte få vara med och leka, att en vuxen blir arg – allt det här är väldigt omvälvande saker för ett litet barn och de behöver böcker som speglar de känslorna.

För att komma nära det lilla barnets upplevelsesfär säger sig Stina Wirsén ha ”parasiterat på mina egna barn under hela deras uppväxt”.

Annons

– Men nu är de 19, 17 och 10 år. Min minste är snart 150 centimeter lång, inte alls så liten längre. Då gäller det att hitta andra vägar, till exempel har jag återvänt till mina barns förskolor, varit med på fruktstunder och ute på gården bland galonbyxorna. Jag tar varje tillfälle att få komma nära barnens värld.

 

Älskar Loranga-böckerna

Stina Wirsén har tidigare varit chefsillustratör på Dagens Nyheter och gör även många illustrationer som vänder sig till vuxna.

Flickorna dominerar i barnlitteraturen

Svenska barnboksinstitutet konstaterar i sin bokprovning att 2011 var flickornas och kvinnornas år. Det gäller särskilt svenska ungdomsböcker, men även bilderböcker och tecknade serier.

”Unga, kvinnliga författare, bilderboks-konstnärer och serietecknare publicerar verk med flickor som huvudpersoner och strävar efter att skildra flickans och den unga kvinnans erfarenheter. Det ökade antalet flickor i ungdomslitteraturen är möjligen en anpassning till marknaden och det faktum att pojkar läser mindre. Frågan är om detta på sikt kommer att påverka mängden läsande pojkar. Som studier har visat tenderar pojkar att vilja läsa om andra pojkar”, skriver institutet i sin analys.

– Jag kommer att fortsätta blanda olika genrer och vända mig till olika åldrar så länge jag lever och har hälsan, men det är klart att beslutet att säga upp mig från Sveriges största dagstidning och istället lägga mest tid på produkter för de allra minsta visar hur viktig jag tycker den gruppen är.

Även om sättet att arbeta givetvis skiljer sig beroende på vilken ålder man vänder sig till så tycker Stina Wirsén att indelningen av barnböcker på många sätt är konstlad och onödig. Hon påpekar vikten av att tänka på att läsupplevelsen ofta sker i samspel mellan barnet och en högläsande förälder.

– En av anledningarna till att jag fortfarande älskar Barbro Lindgrens Loranga-böcker är att mamma tyckte så mycket om dem. För mig som barn gjorde det att läsningen blev ännu starkare.

Vuxna har en utvecklad associationsförmåga och det innebär till exempel att hon kan göra referenser till konsthistorien i sina bilder, säger Stina Wirsén. En annan aspekt är att vuxna kan välja bort just hennes bilder om de inte tycker om dem.

– Barn är betydligt mer utlämnade till det de blir serverade. Så visst finns det skillnader, men fixeringen vid vilka åldrar som kan läsa vilka böcker verkar bara öka och det tror jag kommer mycket från bokhandlarna. Det är jättetråkigt, ett gissel. Själv läser jag Mumin och Loranga varje år, och jag fyller 45 nästa gång. Men jag läser Hjalmar Söderberg också, det finns ingen motsättning.

Svenska barnboksinstitutet menar dock att en pågående trend är ifrågasättandet av bilderboken som konstform enbart för yngre barn. Varje år genomför de en så kallad barnboksprovning med syfte att ge en översikt med trender och statistik över den aktuella barn- och ungdomsboksutgivningen. I analysen av förra årets utgivning konstateras att det kom bilderböcker som lika mycket, ibland mer, var avsedda för lite äldre barn eller vuxna läsare. Som exempel på tydligt åldersöverskridande verk gavs 2011 års ALMA-pristagare, Shaun Tan och Kitty Crowther. Deras verk berör djupa existentiella frågor som har relevans för både barn och vuxna.

Vad söker förlagen?

1. Lotta Lyssarides, förläggare barn- och ungdomsböcker Alfabeta
– Jag kan sakna en stor kärleksroman, någonting i stil med Roy Anderssons film En kärlekshistoria. Givetvis har vi gett ut böcker om kärlek, men just den där berättelse av den digniteten, det får gärna komma.

2. Dorothea Hygrell, redaktör Opal förlag
– Opal förlag har funnits ganska länge och vi har bra samarbeten upparbetade som vi gärna fortsätter med. Men utöver dem skulle jag väldigt gärna vilja se att vi fick in några snygga bilderböcker som författaren och illustratören gjort tillsammans. Ibland är det lite knepigt att para ihop ett spontanmanus som vi fått in med en illustratör, samarbetet mellan författare och bildkonstnär ju så viktigt. Jag vet att det finns väldigt många duktiga illustratörer där ute och fler av dem får gärna vända sig till oss.

3. Lena Andersson, vd och förlagschef Berghs förlag
– Vi tittar på alla spontanmanus vi får in och letar även ständigt efter nya spännande illustratörer. Det finns vissa sporter jag gärna skulle se manus som handlar om, gärna då manus som vänder sig till slukaråldern (9-12 år). Vi ser att böcker om sport ofta får barn att vilja läsa. Fotboll har vi många böcker om, men i vår utgivning finns ingen om ishockey – det saknas en hockeybok.

– Bilderboksutgivningen i Sverige är stor, bred och 2011 större än någonsin. Den sträcker sig från enkla massproducerade småbarns- och bilderböcker till existentiella och konstnärligt syftande verk, sade institutets chef Jan Hansson i en presentation av bokprovningen.

Till Bonnier Carlsen kommer en strid ström av manus från människor som drömmer om att ge ut en barnbok. Eva Dahlin säger att intresset är väldigt stort och dessutom ökar hela tiden och att utrymmet förvisso är begränsat, men att förlaget ständigt är på jakt efter nya författare och illustratörer.

– Jag tycker att kvalitén på det material vi får in överlag är hög. Det går så att säga inte att bortse ifrån de spontanmanus som vi får in för då riskerar man att missa bra saker.

En skillnad gentemot vuxenförlagen är att samma författare ofta återkommer med en tät utgivning, säger Eva Dahlin.

– Vi samarbetar ofta tätt med samma personer, både författare och illustratörer. Det finns många som jag har gjort ett tiotal böcker tillsammans med, det är ju inte lika vanligt på vuxensidan. Det innebär också att många idéer kommer fram i samarbete mellan oss och de vi redan jobbar med.

Det vanligaste är att de spontanmanus Bonnier Carlsen får in bara består av text. Illustratör väljs sedan i de fall det är aktuellt i dialog med författaren. Det är ingen fördel att samarbeta med en illustratör innan manuset blivit antaget, säger Eva Dahlin.

– Tvärtom, skulle jag säga. Om vi gillar manuset men illustrationerna inte håller tillräckligt hög klass kan det bli en jobbig situation.

 

Söker nya namn

Illustratörer skickar ofta in arbetsprover till förlaget, mer sällan hela bokidéer. Under våren 2013 kommer dock Bonnier Carlsen att ge ut en bok som startade med en idé i form av illustrationer.

– Just den boken började i andra änden, det händer, men är ovanligt.

Bonnier Carlsen har kontakt med bland annat skrivarutbildningar för att värva nya intressanta författarnamn. Det händer att förlaget hör av sig till personer som inte tidigare skrivit böcker men som de tror kan ha en historia att berätta.

– Kanske har vi hört ett radioprogram eller liknande och känner att här kan det finnas något. Men det är inte alltid helt enkelt. Många blir smickrade av att bli kontaktade och håller sedan inte texten kan det bli en stor besvikelse.

Någonting Eva Dahlin gärna skulle vilja få in är manus från fler personer med annan bakgrund än den svenska.

– Det är alltför homogent i dag, det behövs fler röster, konstaterar hon.