Den första panikångestattacken kom då han stod mitt på Norrmalmstorg. Tomas Bannerhed vet fortfarande inte vad som utlöste den, men han minns hur den kändes.
– Panik. Och andnöd. Jag fick ingen luft. Även om jag försökte andas kändes det som om syret inte kom längre än hit.
Han måttar med handen vid struphuvudet.
– Jag kände en sån ensamhet i den stunden. En fruktansvärd utsatthet. Hur alla bara gick förbi mig, med sina väskor, och att ingen ens … såg mig.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.