Att möta mörkret inom sig

En huvudperson ska vara någon som läsarna känner för och identifierar sig med. Men Tomas Bannerhed valde att skriva fram en riktigt motbjudande protagonist. Det kostade honom flera års själsfrid.

Den första panikångestattacken kom då han stod mitt på Norrmalmstorg. Tomas Bannerhed vet fortfarande inte vad som utlöste den, men han minns hur den kändes.

– Panik. Och andnöd. Jag fick ingen luft. Även om jag försökte andas kändes det som om syret inte kom längre än hit.

Han måttar med handen vid struphuvudet.

– Jag kände en sån ensamhet i den stunden. En fruktansvärd utsatthet. Hur alla bara gick förbi mig, med sina väskor, och att ingen ens … såg mig.

Tomas lyckades ta sig till en bänk och satte sig ner. Han förstod att det nog inte var en hjärtinfarkt som hade drabbat honom, men kunde inte begripa vad som pågick. Så småningom lyckades han få ner andningen i bröstet, och förstod att det han upplevt var en psykisk reaktion. Ångestattackerna skulle återkomma. Tomas, som hela livet hade burit på en rädsla för att bli ensam, på riktigt, tvingades vänja sig vid paniken och känslan av att vara helt övergiven mitt bland andra.

Ur dessa rädslor skulle Urban uppstå.

Annons

 

Det är fredag eftermiddag och Tomas är hemskt trött. Vi sitter mittemot varandra i ett opersonligt SJ-servicecenter på Stockholms Central. Bordet och stolarna där vi slagit oss ner är märkligt överdimensionerade, belysningen för stark, och runtomkring oss är luften tjock av återhållen frustration hos försenade tågresenärer. Att vi träffas här är en nödlösning: Tomas tåg har blivit flera timmar försenat.

Senast sågs vi för nästan exakt två år sedan, och han är precis likadant klädd som då: vinröda låga kängor, skjorta, gubbkeps, silverring med röd sten på högra handens ringfinger. Nedanför kepsen sticker de mörka lockarna fram. Hans fingernaglar är långa. Då, för två år sedan, pillade han hela tiden med sina översta skjortknappar och for runt bland sömmarna. Nu gräver han istället i skäggstubben, krafsar med lillfingernaglarna i de grå och svarta stråna.

Han ser ut att må bättre nu än då. Trots tröttheten.

Det har gått över ett decennium sedan skoven av panikångestattacker var som värst. Tomas tror att de var stressutlösta och kopplade till skrivandet. Han var vilsen i arbetet med sin debutbok, och tvivlade på att texten skulle bli så bra och viktig och märkvärdig som han innerst inne hoppades. Han hade investerat hela sig själv i boken – socialt, ekonomiskt, identitetsmässigt. Sagt upp sig från sitt fasta jobb. Hade inget annat än lite sparpengar.

Han sökte hjälp hos en läkare som skrev ut antidepressiva tabletter. Preparaten fick bara Tomas att må sämre. Det gick så långt att han fick fysiska symtom när han skulle ta sig an skrivandet: nervryckningar, domningar …

Tomas Bannerhed

Född: 1966.

Bakgrund: Har arbetat som universitetslärare och redaktör. Började med sin debutroman då han gick Biskops Arnö författarskola. I radioprogrammet Bannerheds bevingade vänner (P1) varvades fågelskådning med uppläsningar av Tomas texter om fåglar.

Annons

Utgivning: Romanerna Korparna (2011) och Lugnet (2018) samt fågelprosasamlingen I starens tid (2015).

Till slut kom ändå debuten. Korparna – om en tolvårig pojke som flyr från pressen att ta över föräldragården – blev utgiven, älskad och belönad med Augustpriset. Tomas ångest dämpades.

Men några år senare dog båda hans föräldrar, med kort mellanrum.

Tomas far runt med fingrarna i skägget.

– När de försvann kastades jag in i en kris. Igen.

Tomas har alltid haft en benägenhet att känna sig ensam och övergiven. Trots att han egentligen inte varit speciellt ensam beskriver han en »existentiell ångestliknande ensamhetsskräck« som han alltid burit på.

– Jag tänker för mycket på tiden och rymden. På att vara människa på den här planeten i ett enda litet ögonblick, i universum. Man får kanske 80 år på jorden och vad ska det tjäna till? Det här kom fram inom mig väldigt starkt när mina föräldrar dog, att man till syvende och sist kanske bara har sig själv.

Han upplevde ett starkt behov av att formulera sig om just ensamhet.

– Jag hade gått omkring med en sorts sump i mig, eller slam, som bubblade upp. Det handlade mycket om gamla relationer, inte bara kärleksrelationer. Om att bli lämnad eller vara den som lämnar, om känslan av att ha svikit någon som har det svårt. Alla de känslorna kanaliserades i form av Urban.

Romanen Lugnet, där Urban spelar huvudrollen, kom ut förra hösten och gjorde bland annat Expressens recensent »både rörd och illa berörd«. Boken är en berättelse om ensamhet, skuld och skam. Om mentalsjukdom, självförakt och självhat. Tomas hade burit den inom sig länge och Urban fanns som en tydligt tecknad karaktär i ungefär fem år. De sista två åren var skrivprocessen intensiv och Urban rörde sig som en skugga vid Tomas sida nästan hela tiden, dag som natt.

Tomas flackar med blicken.

– Det var oerhört slitsamt.

 

Osympatiska personer finns i snart sagt alla romaner. Men de spelar nästan alltid biroller – antagonister eller förövare – medan huvudpersonen är någon som läsaren kan tycka om, sympatisera med och engagera sig i. Dock finns också en och annan osympatisk huvudperson: från Émile Zolas otrogna, bittra Thérèse Raquin via dryga, drogande snubbar som Raoul Duke i Hunter S Thompsons episka Skräck och avsky i Las Vegas till praktsvin som Bret Easton Ellis protagonist Patrik Bateman i American Psycho. Och som ett stickspår: de ömkliga typerna som ändå är svåra att tycka synd om – för mig är Ester Nilsson i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande en sådan.

Ingen av dem är särskilt trevlig och de gör inget vidare ifrån sig. Ändå vill vi läsa om dem.

Dag Hedman, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, forskar om populärlitteratur från 1800-talet till i dag och ser två skäl till att vi gillar svin. Dels handlar det om att vi människor sällan är helt perfekta själva, så de skapar igenkänning samtidigt som vi kan känna att »riktigt så vidrig är inte jag«. Dels är skitstövlarna helt enkelt spännande.

– Amerikanerna pratar om »villains we love to hate«. Många blir väldigt glada när det finns riktigt mustiga, vidriga typer. Det blir en sorts psykologisk exotism, att ge sig in i skildringar av osympatiska personer, säger Dag Hedman.

Ett klassiskt och lyckat exempel är Brott och straff, tycker han.

– Huvudpersonen Raskolnikov blir under romanens gång dubbelmördare. Han är inte heller i övrigt någon direkt svärmorsdröm, utan rätt svettig och hallucinatorisk och konstig. Samtidigt finns där en rad förmildrande omständigheter: han är så fattig och sjuk och det är så synd om honom.

Raskolnikov är mångfasetterad. Som huvudperson är han inte bara en funktion, utan en utmejslad tredimensionell personlighet. Dag Hedman tror att Dostojevskij ville att hans läsare skulle kunna identifiera sig med en huvudperson som formas av ödet och omständigheterna. Ett liknande, men omvänt, exempel är J.D. Salingers Räddaren i nöden, där huvudpersonen Holden egentligen är en sjyst kille, som har en ordentlig moralisk kompass och försöker att göra det som är rätt.

– Men han är en sån kantig, konstig figur, och framstår som osympatisk för att han är så oslipad och klumpig. Man gillar honom inte, men varför? Han är ju egentligen bra.

Brott och straff gavs ut 1866, Räddaren i nöden nästan ett sekel senare. Båda romanerna bärs alltså av sammansatta huvudpersoner som läsaren känner ambivalens inför, och båda författarna experimenterar med psykologiska bevekelsegrunder för sina huvudpersoner. Angreppssättet, säger Dag Hedman, hänger samman med den psykologiska vetenskapens framväxt, men också med det faktum att vi läser litteratur på ett annat sätt nu än förr – och av andra skäl. I äldre tider – före Dostojevskij, Tolstoj och de franska realisterna – tolkades romaner allegoriskt. Författarna ville teckna tydliga karaktärer, eftersom de skulle representera någonting: det rätta, det förbjudna, det förkastliga. I modern tid läser vi romanerna mer bokstavligt, och nyanserna krånglar inte till det utan ger istället litterära pluspoäng. Ju längre fram i tiden, desto mer nyanserade personskildringar har författarna velat skapa. Kristina Sandbergs hemmafru Maj är ett typiskt exempel på en varken ond eller god huvudperson som både läsare och kritiker omfamnat. Agnes Lidbecks svala och sakliga beskrivningar av sorgliga medelklassmänniskor är ett annat: hennes protagonister beter sig illa, gör fel val, är ömkliga och fåfänga – och intresserar oss oerhört.

Gråskalorna syns även i genrelitteraturen. Dagens deckarförfattare vill motivera förövarnas handlingsmönster.

– Deckarläsarna har blivit tillvanda vid en hög dos av psykologiserande, de förväntar sig en ordentlig bakgrundsbeskrivning. Det duger inte att en mördare mördar bara för att han haft en taskig barndom, säger Dag Hedman.

 

Tomas Bannerhed tror att det är just i brytpunkten mellan ont och gott som romaner blir fängslande. I den zonen tvingas också läsaren att reflektera. Är det här rätt? Om det dessutom är huvudpersonen som beter sig illa, kommer läsaren inte undan: Skulle det här kunna vara jag? Hur skulle jag agera?

– Att skriva fram en tyrann är inte svårt, och inte så intressant heller, säger Tomas. Men alla människor bär ju på förbjudna eller olämpliga fantasier, om sexualitet och död och hämndbegär och annat obehagligt. Så länge man fungerar normalt förblir det bara tankar, eller drömmar. Men skrivande handlar om att trycka på de där obehagliga knapparna och vrida upp volymen, våga löpa linan ut i det jobbiga utan att bli endimensionell. Då kan det bli roman. För mig blev det Urban.

Vem är då Urban? Flera recensenter refererade till begreppet incel, från engelskans »involuntary celibates« – ensamma män med liten eller ingen erfarenhet av kärlek och sexuella relationer. Det stämmer inte fullt ut på Urban, som haft en längre relation och blivit lämnad, men då läsarna får möta honom är han mycket ensam och udda. Han stjäl och samlar på fågelägg. Han fantiserar om att frysas ner när han dör. Han avskyr sin terapeut, men fortsätter att besöka henne. Han sparar sin sperma i sin mammas gamla äggkoppar. Han förföljer en kvinna, sitter i trappuppgången mittemot hennes lägenhet med en kikare. Boken slutar – spoiler alert – med att Urban bryter sig in hos sitt förälskelseobjekt mitt i natten och lämnar ett aggressivt brev på hennes nattduksbord, innan han återvänder hem för att stympa sig själv med sin fars gamla jaktkniv.

Det var svårt att skriva fram en sådan karaktär, säger Tomas. Inte minst eftersom fröet till Urban består av Tomas egna rädslor.

 

Runtomkring på stationen stressar resenärer förbi. Ljudmattan av samtal, utropade avgångar, butiksmusik och rullväskor gör det svårt till och med för mig att höra vad Tomas säger. Ändå sänker Tomas rösten, som vore han ängslig att någon annan ska kunna höra det han har att säga.

– Jag vet ju att de få gånger jag blivit lämnad, då har jag blivit jag paralyserad. Handlingsförlamad. Jag har låst dörren och inte gått ut. Att bli övergiven är min stora rädsla och det har det varit i hela mitt vuxna liv.

Lugnet är ett sätt att skildra värstascenariot.

– Det skulle kunna gå så här jävla illa. Om jag inte hade börjat skriva, om jag inte hade träffat min tjej, om inte … om inte de här viktiga sakerna hade hänt.

Han stannar upp, som om han måste känna efter. Hade det kunnat gå så illa?

I fem år stod han vid bråddjupet och tittade ner. Fem år i skräckversionen av sina egna farhågor. Hur orkade han skriva boken?

– Jag var tvungen, säger Tomas. Det var en berättelse jag behövde få ur mig. Och jag tror det är ensamheten som gjort Urban till den han är. Men han var skadad från början när det gäller anknytning och tillit, respekt och ömsesidighet. Han saknar allt som är grundläggande för fungerande relationer.

Att leva med Urban var inte bara slitsamt för att han gör avskyvärda saker, utan också för att Tomas fick kämpa med hur berättelsen om en sådan person skulle kunna byggas. I och med att Urban är så splittrad, så ofärdig som människa, ville Tomas att också texten skulle vara fragmentarisk. Samtidigt fick ju inte texten i sig stöta bort läsaren.

Efter fem års skrivande fanns Tomas ansträngningar utspridda i en mängd olika worddokument, omöjliga att överblicka. Tomas hjärna »räckte bara inte«, säger han. Romanen dinglade i en tunn tråd. Till slut bokade Tomas in sig på Sigtunastiftelsen. Han skrev ut hela textmassan och lämnade datorn hemma. I två veckor satt han sedan i Sigtunastiftelsens största konferensrum, Rådsalen, med sax, tejp och häftapparat. På salens jättelika sammanträdesbord fann berättelsen sin form.

– Det var på gränsen till att jag inte klarade det. När jag fick säga hejdå till Urban upplevde jag en nästan katarsisk lättnad.

 

Ändå kunde Tomas Bannerhed känna för Urban, förstå honom. Och det är närmast en nödvändighet, menar Adam Dahlin, litterär chef på Forum med inriktning på svensk originalutgivning.

– Läsarna måste inte känna sympati för en huvudperson som gör dåliga saker, men de måste kunna känna empati för att engagera sig. Det behöver författaren hantera. Aspirerande författare kan ibland ha skapat totalt osympatiska personer och när jag påpekar det svarar de att »men så här var det«, eller att »det finns faktiskt personer som är så här otrevliga«. Men det spelar ingen roll. Om karaktären inte väcker någon förståelse får boken svårt att skapa intresse hos läsaren.

Adam Dahlin säger att Sopranos, med gangsterbossen Tony Soprano i huvudrollen, innebar ett genombrott för de mer komplexa huvudkaraktärerna i TV-serier, och att den kickade igång det som kallats TV-seriens guldålder. En stilbildande bok som kom ut strax efter Sopranos, och har ett liknande persongalleri, är Jens Lapidus Snabba cash.

– Där finns ett antal bad guys som man gillar att heja på. Flera av karaktärerna i Snabba cash agerar osympatiskt men man kan verkligen känna med dem i olika situationer.

 

Johanna Lindbäck, som är författare, grundare av recensionssajten Bokhora och svensklärare, säger att hon dras till »ohärliga huvudpersoner«, att det känns befriande. Men hon har noterat att män och kvinnor är »ohärliga« på olika sätt och villkor, och att läsarförväntningarna också är olika. Män tillåts – eller behöver – vara jävligare, kanske våldsamma eller aggressiva, medan det för en kvinnlig osympatisk huvudkaraktär räcker att hon har en bitter och gnällig framtoning. Eller är lite självupptagen.

En sådan protagonist är Signe i den rosade ungdomsromanen Under odjurspälsen, skriven av Klara Krantz. Boken handlar mycket om relationer och sexualitet och Signe är inget regelrätt svin, men ett exempel på någon som är lite futtig, fåfäng och självcentrerad.

– Man skäms medan man läser, Signe är otroligt mänsklig och väl skildrad. Men jag vet av erfarenhet att det är just en sån bok som många har svårt för, eftersom Signe är lätt att tycka illa om.

En annan osympatisk huvudperson Johanna Lindbäck gillar är Johanna i boken Nora eller Brinn Oslo brinn.

– Hon blir besatt av sin pojkväns exflickvän, som hon stalkar på sociala medier. Hon är en sån karaktär som många läsare anser vara jättekonstig och fel. Men jag tycker att det är skönt att läsa om en person som beter sig så, för det gör vi ju alla. Även helt normala och rimliga människor kan hamna i situationer som gör att deras beteende spårar ur. Till exempel att man blir väldigt svartsjuk och obalanserad eller bara … lite för mycket.

 

Tomas Bannerhed hoppas att läsarna ska känna även med hans huvudperson. Urban gör oförsvarbara saker men Tomas har strävat efter att göra hans handlande begripligt.

– Människor som Urban är inga monster. Saker kan hända, livskriser, förluster … sånt kan sätta igång skred. Det är det som har hänt Urban och då är det intressant att se vart det kan barka om en människa inte har nog med skydd inom och kring sig. Inget av det som sker i boken har hänt mig men det var ändå befriande att få ut all gegga, allt slagg, som jag bar djupt inom mig.

Han berättar att han för några veckor sedan pratade i Linköpings domkyrka om Lugnet med en präst, framför altaret, med flera hundra åhörare i kyrkbänkarna. Prästen beskrev hur han och kollegorna hade läst boken som en besvärjelse.

– Att skriva fram den här berättelsen – på det att det aldrig må ske i det verkliga livet. Det är ju ganska intressant att formulera det så, så att säga preventivt.

Men nu har Tomas lämnat Urban. Boken är utgiven, lanserad och har fått landa hos läsare och kritiker. Tomas återkommer till den katarsiska lättnaden. Katarsis betyder ungefär »rening« eller »rensning«: en jobbig process som leder fram till en klimax och därefter en överväldigande känsla av förnyelse. Det kan låta som något författare borde genomgå med ojämna mellanrum, och jag undrar: skulle han vilja göra om samma sak?

– Nej, vet du vad … nä!

Händerna far upp avvärjande. Tomas känner sig helt färdig med den sortens skrivprocesser och den sortens män.

– Jag tror att många författare har sina urberättelser, frågor man är upptagen av och vill förstå, om sig själv och livet. Det här har kanske varit mina två: först Korparna om skulden och lossbrytningen, och så Lugnet om hur svårt det kan vara att klara sig när man väl är lossbruten. Med Urbans målgång känner jag mig befriad.

Du skulle inte vilja skriva om en lika osympatisk huvudperson igen?

– Nej. Aldrig.

Han skrattar till.

– Vet du? Jag skulle vilja skriva en roman om två flickor som plockar blommor i skärgården och aldrig nånsin bråkar med varandra.

 

TOMAS BANNERHED OM FÖRDELARNA MED MOTBJUDANDE HUVUDPERSONER …

Med en motbjudande huvudperson kan du formulera dig kring svåra saker du upplevt eller brottats med.

Du kan skildra orsak och verkan: vad sker med en människa när hon blir pressad eller illa behandlad? Osympatiska personer har ofta varit utsatta för någonting, och ibland tänker jag att alla viktiga romaner handlar om just människors utsatthet.

Sammansatta karaktärer är mer fängslande än tvådimensionella figurer, och passar bättre att bygga en intressant historia kring. Genom litteraturen kan man få syn på våra mer dolda, undermedvetna eller förbjudna sidor, sådant som många av oss bär på eller fantiserar om, även om vi kanske håller det för oss själva. Likaså är kanske det avvikande mer intressant än det »normala« och svårigheterna mer intressanta än lyckan, om vi vill lära oss mer om vad det innebär att vara människa i vår tid – vilket väl är vad litteratur egentligen handlar om.

… OCH SÅ SKRIVER DU FRAM DEM

Använd dig själv och dina erfarenheter. Våga syna det du skäms för, det du inte tycker om hos dig själv, det som skrämmer dig, det som ger dig ångest. De där skikten bär nog alla inom sig, det handlar om att plocka fram de hemska tankarna och gamla mardrömmarna och förstärka dem.

Om du skapar ett svin måste du och läsaren kunna känna med honom eller henne på något sätt. Tyranner och massmördare intresserar inte mig romanmässigt men människor som har det svårt, som beter sig märkligt, och har en sårbarhet i sig, de tycker jag kan vara intressanta att fördjupa textuellt.

För att få fram närvaron och intensiteten i texten måste jag gå in i jagberättaren. Då kan man också experimentera med en opålitlig berättare. Någonting är till exempel lite skevt i skildringen av Urban, för han lider ju av självförakt och självhat. Han är till exempel kanske inte så himla ful som han tycker när han står och ser sig själv i spegeln, han är kanske ganska intressant även till det yttre. Jag tänker mig författarens död, så att säga, när jag skriver – att texten är filtrerad genom jagets medvetande, jagets blick och drömmar och fantasier. Det är min metod.

Skapa trovärdighet genom nyanser. Få människor är enbart goda eller enbart onda, gråskalan är mer intressant än det svartvita – inte minst för läsaren. Som författare behöver du inte ha alla psykologiska svar, det är tvärtom spännande att det finns lite glidningar och oklarheter. Din huvudperson kan till exempel bete sig som om hen har en psykisk diagnos utan att du någonstans skriver ut det.

Men – skapa inte en svinig protagonist som ett självändamål, utan bara om historien kräver det.