Dags att skriva historia!

Lena Amuréns intresse för historia väcktes i tioårsåldern. Och det började med en roman: Anne­marie Selinkos Désirée. – Det var min första stora läsupplevelse, säger hon. Berättelsen om den franska silkesfabrikantens dotter som först var förlovad med Napoleon och sedan gifte sig med Karl XIV Johan gav mersmak. Hon fortsatte att sluka historiska berättelser av […]

Lena Amuréns intresse för historia väcktes i tioårsåldern. Och det började med en roman: Anne­marie Selinkos Désirée.

– Det var min första stora läsupplevelse, säger hon.

Berättelsen om den franska silkesfabrikantens dotter som först var förlovad med Napoleon och sedan gifte sig med Karl XIV Johan gav mersmak. Hon fortsatte att sluka historiska berättelser av författare som Alice Lyttkens och Lars Widding. Skönlitteraturen blev hennes väg in i historien.

– Och så tror jag att det är för många människor, säger Lena Amurén som i dag är förläggare på Historiska Media.

Förlaget grundades som ett renodlat fackboksförlag i mitten av 1990-talet. Men det var i och med succéerna med Anthony Beevors böcker om andra världskriget i början av 2000-talet som förlaget på allvar började växa. 2008 beslutades att även ge ut skönlitteratur.

– Många av oss läste mycket historiska romaner och vi kände att vi ville komplettera utgivningen. Det är ju stor skillnad på historiska romaner och fackböcker. I skönlitteraturen kan du använda dig av fantasin och sväva iväg på ett helt annat sätt.

 

Men friheten att sväva iväg medför även ett visst ansvar. För många läsare är historiska romaner den enda kontakten med en viss epok, vilket är anledningen till att så många författare, läsare och kritiker håller hårt på den historiska korrektheten även när det gäller historiska romaner.

Samtidigt är det skönlitteratur vi talar om, inte vetenskapliga verk. Så var går egentligen gränsen för hur mycket en författare får hitta på? Det är naturligtvis en omöjlig fråga, men den engelska författaren Hilary Mantel, som har skrivit några av vår tids mest hyllade historiska romaner, har en tumregel: »Varje gång författaren skriver ›han tänkte att‹ eller ›hon kände att‹ så hittar hon på. Vi vet aldrig vad folk tänkte eller kände, såvida de inte förde uppriktiga och uttömmande dagböcker. Och världen är full av människor som ljuger för sina egna dagböcker«, skriver Hilary Mantel i en artikel i The Guardian.

Men det betyder inte att författare till varje pris måste vara historiskt korrekta när de skildrar sådant som utspelar sig utanför romanfigurernas huvuden, anser Hilary Mantel. Vill någon åter­skapa den amerikanske presidenten Abraham Lincoln som vampyrjägare i den amerikanska södern så är det helt i sin ordning – så länge författaren är tydlig med att hen tar sig vissa friheter.

Annons

»En romanförfattare har inga skyldigheter mer än gentemot den berättelse hon eller han skriver, gentemot de karaktärer som befolkar berättelsen och till den världsbild som hon eller han vill förmedla. Men om du ska laborera med historiska fakta för den goda berättelsens skull, och fortfarande vill bli tagen på allvar, då bör du ha gjort en ordentlig research. Bara då har du den auktoritet som krävs för att avvika från fakta«, skriver Hilary Mantel.

   

Men alltid är det något faktafel som slinker igenom, hur noggrann research man än har gjort. Och alltid finns det någon läsare med näsa för anakronismer som får korn på det minsta felsteg. Som till exempel att en viss blomma inte fanns i Sverige 1952 utan planterades in först 1954, eller att kvinnor inte bar nylon­strumpor på 1930-talet (två exempel tagna ur verkligheten).

I sin debutroman, Allt som återstår, skrev Elin Boardy (som intervjuas på sidan 21) om bohuslänska Orust i början av 1900-talet. Flera kritiker jublade, men en läsare, som var gammal nog att ha varit med när det begav sig, saknade en viktig detalj: flugorna. Den som levde på en gård med djur var bokstavligt talat omgiven av flugor. Av detta märktes ingenting i romanen, påpekade läsaren.

Även Mattias Hagberg (som intervjuas på sidan 22) har fått kritik för hur han ibland tagit sig kreativa friheter med historien.

– I min roman Rekviem för en vanskapt skriver jag om en professor som i boken aldrig kallas för något annat än just professorn, men man kan ana att han bygger på Anders Retzius, en av förgrundsgestalterna inom rasbiologins framväxt. I romanen lägger han beslag på Stor-Stinas skelett och i en skräckdröm ligger han med henne. ­»Retzius och hans gelikar må ha krattat manegen för mer sentida mörkermän, men att fördöma dem så hårt som här är orättvist. Garderobs­nekrofiler var de sannerligen inte«, skrev en kritiker i sin recension. Men det hela utspelar sig i en dröm, det är en litterär gestaltning, säger Mattias Hagberg.

Han säger att han ofta fått synpunkter av det här slaget. Men att kritiken aldrig kommer från yrkesverksamma historiker.

– Nej, aldrig. De är mycket medvetna om skillnaden mellan historia och litteratur.

 

Research är viktig i nästan allt litterärt skrivande, men när det kommer till historiska romaner utgör den själva utgångspunkten för den värld man vill skildra. Därför gäller det också att hantera sitt stoff på rätt sätt och inte låta faktasamlandet bli en belastning. Risken finns att författaren känner ett behov av att redovisa precis allt hen lärt sig, och glömmer bort att även historisk skönlitteratur i grund och botten handlar om att berätta en bra historia.

– Jag känner ibland att en del av våra författare är rädda för att det inte ska bli korrekt och därför vill redovisa allt, men läsarna är för det mesta inte intresserade av att leta fel, de är ute efter drivet i berättelsen, skildringen av karaktärerna och gestaltningen av huvudpersonen, säger Lena Amurén.

– Om du skriver om medeltiden till exempel, behöver du inte redogöra för de olika tronstriderna. Om bokens huvudperson inte befinner sig i den innersta maktsfären tror jag inte att hen skulle ha så klara insikter om just detta.

Gunnar Nirstedt, förläggare på Albert Bonniers förlag, håller med.

– Jag tror att det är lätt att förlora sig i sin research. Man tänker att får man tidsfärgen rätt, är man så gott som klar. Då är det lätt att ladda på för mycket.

Ett annat misstag som Lena Amurén varnar för är att krångla till språket.   

– Det är lätt att det blir ett ålderdomligt språk som inte riktigt passar eller som man inte hanterar. Det är viktigt att tänka igenom vilka ord man använder och att språket inte blir för arkaiserande. Ska man skriva på det sättet krävs det att man är väldigt duktig. Jag minns att jag hakade upp mig på ett manus en gång och kommenterade språket. Då fick jag till svar av författaren att han ville skriva som Frans G Bengtsson [författare till vikingaromanen Röde orm, reds anm.]. Men tyvärr hade han inte den gyllene penna som Frans G Bengtsson hade.

 

Enligt Gunnar Nirstedt är intresset för historiska romaner stabilt.

– Jag skulle säga att det har legat på ungefär samma nivå genom åren. Det är inget som fluktuerar och som det går mode i.

Lena Amurén håller med, men tillägger att det finns vissa genrer som lockar fler läsare.

– Det finns generellt ett stort intresse för ­vikingatiden. Det finns någonting kittlande med de runstenar och monument som vi har. 1930- och 1940-talet är också populärt, det är en tid som finns i det allmänna medvetandet. Vasatiden är en annan period som många känner till och fascineras av. 

Men även om intresset för historiska romaner alltjämt är stort hos läsarna finns det, enligt Gunnar Nirstedt, en avgörande skillnad jämfört med samtidsskildringar.

– När ett historiskt manus landar på mitt bord ställer jag mig alltid frågan: Varför? Varför Napoleon­tiden? Det måste finnas en poäng med att romanen utspelar sig i historisk tid.

Hans erfarenhet är att historien ofta används som ett grepp för att kommentera författarens egen samtid.

– Som i Pär Lagerkvists Bödeln eller Vilhelm Mobergs Rid i natt som utspelar sig på medel­tiden respektive 1600-talet men berör det politiska läget under 1930-talet då romanerna skrevs. Och det är möjligt, slår det mig nu, att de historiska romanerna blir fler i oroliga tider.