Slitvargen

Glöm glamouren. När romanen väl är färdig väntar kravet som knappt någon författare kommer undan: att ge sig ut på vägarna och marknadsföra boken. Skriva tog rygg på rutinerade Aino Trosell under en sexton timmar lång arbetsdag för att ta reda på hur författarvardagen kan se ut.

– När du debuterar, det är då helvetet börjar!, säger Aino Trosell och skrattar rått och hjärtligt där hon sitter, framåtlutad över tågsätets lilla brickbord.

Klockan är strax efter sex på morgonen, utanför tågfönstret är en grådisig gryning i annalkande. Hon sneglar på de övriga resenärerna som slutit ögonen för att förlänga sin avbrutna nattsömn och sänker rösten.

– Det finns två typer: de som vill vara författare och de som vill berätta historier. Och det är inte sällan två helt skilda kategorier.

Hon skruvar fast locket på sin termos. Den är chokladbrun, i plast. Lite repig. Aino köpte den när hon jobbade som svetsare på Arendalsvarvet i Göteborg på 1970-talet. Hon har tappat den i golvet otaliga gånger men termosen verkar hålla för allt, är nästan fyrtio år gammal.

Själv är Aino sextiosex och har skrivit över tjugo böcker. Men det tog decennier innan hon vågade kalla sig författare, länge kändes det alltför anspråksfullt att beskriva sig själv så. Hon drivs av någonting helt annat – det är själva berättelserna som har trängt sig på, velat ut.

– De som vill berätta historier är ofta lite besvärade över att presentera sig som författare. Medan de andra, de som vill vara författare, kan ha en lite nonchalant syn. De verkar tycka att allt ska gå så lätt.

Annons

I verkligheten är det snarare tvärtom: ett ensamt jobb med ekonomisk osäkerhet. Till det kommer kravet på författaren att marknadsföra sig själv och sina böcker.

– När jag debuterade var jag inte beredd på det. Jag ville sitta anonym och skriva och förstod inte att det krävdes av mig att jag skulle kliva fram och synas. Och de kraven är ännu större idag.

Under åren har hon varit ute och hållit föredrag flera hundra gånger. Föreläsningar, signeringar, panelsamtal, seminarier, skolbesök, kursuppdrag. De första tjugo åren upplevde hon framträdandena som en plåga, var hysteriskt nervös veckor i förväg. Men till slut nådde hon någon sorts insikt om att publiken faktiskt inte var där för att döma henne – tvärtom. Då släppte hon manus och började prata fritt. Sedan dess går det lättare, ibland är det till och med roligt. Men hon konstaterar krasst att det är påfrestande och att ingen författare helt slipper undan.

– En gång hamnade jag bredvid Joanne Harris på en förlagsmiddag. Och hon, som säljer så ofantligt mycket och borde ha en lyxig författartillvaro, hon hade ett rent helvete. ”Fy fan”, sa hon, ”jag tvingas flyga kors och tvärs över hela USA. Jag vet inte var jag är när jag vaknar, jag skjutsas till ett hotell, får kasta i mig mat, sedan måste jag sitta i intervjuer, det kommer en ny journalist varje kvart och jag måste le och svara artigt. Sedan kommer någon och knuffar in mig i en taxi, vi ska till flygplatsen, det är dags för nästa delstat, nästa tidszon, min kropp är
i kaos. Det tar aldrig slut och jag vill bara hem till min familj!”

Hon skakar på huvudet, drar på munnen.

– Det var hennes glamourösa liv, det.

 

Utanför tågfönstret breder Dalboslätten ut sig. Det är sent i mars, de vilande åkrarna är fortfarande snötäckta och en blekgul sol har äntligen pressat sig ovanför horisonten. Nu dansar ljuset över skaren. Aino Trosell sluter ögonen i några sekunder, låter solen värma kinderna genom fönsterglaset.

Det är många år sedan hon tröttnade på tågmat. Plastförpackade ostmackor, skämda räkor, bränt kaffe. Numera fyller hon alltid sin gamla trotjänare till termos och packar väskan med smörgåsar på hembakat matbröd. Det har hon gjort idag också. Kanske, funderar hon, kommer hon att hinna äta lunch på restaurang Kopparhatten i Falun. Inte innan föredraget hon ska hålla men efteråt, om det inte drar ut på tiden med signeringarna.

Annons

Hon har varit vaken sedan klockan 04. Eller, egentligen hela natten.

– Jag kan aldrig sova inför såna här resor. Jag bara ligger och vrider mig. Till slut vågar jag inte somna, för då är jag rädd att sova så djupt att jag inte ska höra väckningssignalen och missa tåget.

Vid hennes fötter står en rullväska. Den har hon fyllt med böcker hon ska sälja, anteckningar inför föredraget, en liten informationsskylt till bokbordet och en penna att signera med. En kam och en hårnål. En roman av Stewe Claeson som hon just nu är för trött för att läsa. I  stället plockar hon upp en Metro från sätet och skummar de kortfattade artiklarna medan tåget arbetar sig vidare mot hennes hembygd: Dalarna.

Aino Trosell

Ålder: 66.

Familj: Make, fyra vuxna barn och ett barnbarn.

Bor: I Göteborg. När barnen växte upp ­bodde familjen i ­Malung men numera är Aino och hennes man tillbaka i ­Göteborg.

Bakgrund: Debuterade 1978 på Ordfront förlag. Har skrivit 24 böcker, varav fem novellsamlingar och en renodlad barnbok.

Utgivning i urval: Varning för vilt (2016), En egen strand (2013), Hjärtblad (2010), En  gränslös kärlekshistoria (2005), Ytspänning (1999), Jäntungen (1994), Offshore (1991), ­Socialsvängen (1978).

 

Aino Trosell föddes i Malung. Där hade hennes pappa byggt en stor kåk av rivningsvirke från gamla sjukstugan i ­Malung och när byns hotell brann ner, tog föräldrarna chansen och började hyra ut rum för resande. De köpte tältsängar att möblera med och tog överkomliga åtta kronor för ett enkelrum. Så trots att Malung var litet fick Aino under sin uppväxt möta massor av karaktärer. Folk på genomresa, snackiga nasare, skogshuggare som jobbade under veckorna och behövde sängplatser när helgen kom. Aino blev så van vid att besökarna stack åt henne en slant, att hon till slut tog för vana att ta med sig sin sparbössa och gå en runda. Det var, beskriver hon, som att växa upp mitt på en teaterscen. ­Berättelserna fanns överallt omkring henne.

Föräldrarna skildes när hon var sex, även detta som på en scen, ingenting doldes för det lilla barnet. När hon var sjutton år dog hennes mamma. Aino tog det hårt. Hon ville komma bort, slippa pratet i byn. Av en slump hamnade hon i Göteborg. Gick gymnasiet, slipade bort dialekten, utbildade sig till socionom och fick jobb på en socialbyrå vid Masthuggstorget.

Det var där hon för första gången fick se misären. Visst hade skogsarbetarna hemma i Malung varit försupna. Men de försörjde sig, jobbade, höll sig nyktra under veckorna. Det här var någonting annat: människor som hade rasat genom samhällets alla skyddsnät.

– Varje kvart klev det in en ny roman och slog sig ner på andra sidan skrivbordet. Det var en sådan mänsklig förnedring, stora levnadsöden med oerhört tragiska slutpunkter. De satt framför mig allihop och de hade det så förjävligt. Jag var 26 år och kände mig inte skickad att tala om för de här utslitna människorna hur de skulle leva sina liv. Det kändes väldigt respektlöst.

Arbetsbelastningen var hård. När Aino cyklade hem bar hon med sig känslan av hjälplöshet. Låg vaken och undrade om någon av hennes klienter skulle ta sitt liv i natt, om barnen i missbrukarhemmen hade fått kvällsmat. På den tiden fanns inga diagnoser för utmattningssyndrom men Aino tog fullständigt slut, klarade en dag inte längre av att gå till jobbet. Efter ett år som socialarbetare ställde hon om. Industrin ropade efter arbetskraft och hon fick jobb på Arendalsvarvet.

Det var där, i bullret och röken och larmet från maskinerna, som hon blev för­fattare. Det gick inte att prata, gick inte att göra någon­ting annat än att stirra på svetslågan som sprakade och låta tankarna vandra. Efter ett tag började hon smuggla med sig papper och penna och när förmannen var utom synhåll, ­krafsade hon ner några snabba kråkor, minnes­anteckningar. Sedan skrev hon vidare hemma, på kvällarna.

1978 debuterade hon på Ordfront förlag med ­Socialsvängen, en roman om de människor hon hade mött under sin tid som socialsekreterare. Boken togs väl emot. Själv hade hon ingen aning om vad en recensionsdag var när en av kollegorna på varvet gastade åt henne: ”Aino, du är i tidningen!”.

Om hantverket

Aino Trosells metod för sitt skrivande handlar om att hålla igen så länge det går. Hon lägger mycket kraft på research och tankearbete och till slut inträder ett tillstånd då hon längtar så mycket efter att börja skriva att hon inte står ut längre.
Hästarna är instängda, jag håller kvar dem tills de står och sparkar sönder sina spiltor i ren frustration och till slut når jag brytpunkten och då släpper jag lös dem! Och så galopperar de ut och jag hänger efter i en tamp och skriver för allt vad tygen håller. Då är det som bäst. Då har jag tvingat mig att vänta så länge att jag kan uppleva något som kanske är ett flow.
N
är det lustfyllda skrivandet – som bara fläckvis är lustfyllt – väl är färdigt, redigerar hon omsorgsfullt. Det är däremot lustfyllt rakt av, särskilt att stryka. Framför allt handlar det om att hitta och eliminera det hon kallar för byggnadsställningar: övertydliga beskrivningar som står i vägen för det suggestiva.

 

Socialsvängen var egentligen ett rent terapeutiskt skrivande och när hon var färdig hade hon först inga tankar på att skriva fler böcker. Men det hade öppnat sig ett landskap och plötsligt fanns de överallt, berättelserna. I början av sin karriär hade hon stor hjälp av en redaktör som varsamt lotsade henne genom det stökiga handskrivna materialet till en färdig roman. Så lärde hon sig. Hon gjorde en del tabbar i bok nummer två också.

– Och den tredje, Samnanger, där gjorde jag så mycket tabbar att den utgjorde en vändpunkt. Så min fjärde bok ­Facklorna blev riktigt bra rent dramaturgiskt för då hade jag lärt mig att planera och inte bara skriva på som en tok.

Böckerna var ofta inspirerade av uppväxten i Dalarna och ofta vitt skilda från varandra. Aino Trosell har idag en bred utgivning bakom sig, har skrivit deckare och historiska romaner, barnböcker och psykologiska thrillers, novellsamlingar och ­poesi. Kanske, säger hon, har det varit ett strategiskt misstag, att hon inte kunnat hålla sig till en genre. Sam­tidigt har hon velat skriva just så: lustdrivet och otaktiskt.

– Språket skiftar förstås mellan genrerna. Ytspänning är ganska hårdkokt, barnboken Lita på Mary har ett mjukare tilltal och Jäntungen är mer humoristiskt skriven. Och En gränslös kärlekshistoria är episk och melodisk, följer landskapet och tidsfärgen. Jag har låtit själva ämnet avgöra språk och ton. Men utöver den tonen finns det alltid en ton till och den är min egen. Den är jag.

Hur låter den?

– Jag kan inte definiera det. Men jag tror att alla mina verk har en omisskännlig ton av Aino.

Numera räknas hon till en av de moderna svenska arbetar­författarna, placeras i samma fack som Elsie Johansson, ­Majgull Axelsson och Göran Greider.

– 1970-tal och sociala frågor är inte längre min enda fåra. Jag har utvecklats. Men det är klart att det fortfarande utgör mitt avstamp och mina referensramar.

 

Hon tystnar, tittar ut genom fönstret. Tåget rör sig norrut, solen uppåt, klockan mot lunch. Vi har passerat ­Dalsland och Värmland och nu ligger Bergslagen utspillt framför oss: skogar och sjöar, ensligt belägna gårdar och ­gapande sår efter nedlagda gruvor.

Ur de ålderdomliga högtalarna hörs ett burkigt utrop på bred värmländska: ”Skulle jag ha missat någon som vill gå av i Grythyttan eller i Nykroppa är det bara att ni kommer och säger till mig i kiosken här. Annars har vi nästa stopp för avstigande i Hällefors.”

En av Ainos romaner, Järngreppet, utspelar sig i Bergslagen. Just nu makar sig tåget långsamt närmare Tuna-Hästberg, där Aino för några år sedan tvingade sig själv ner i en icke-exploaterad gruva för att ”komma i kontakt med gruvfrun”.

Tuna-Hästbergs gruva är belägen i ett berg, ovanför grundvattennivån, och är därmed torrlagd. Med hjälp av en grupp gruvdykare tog hon sig ner via rep. Därnere var det fuktigt, mörkt, fullt av gruvhål och enligt Aino ”fullständigt livsfarligt”.

– Men att uppleva det var en förutsättning för att sedan kunna beskriva det i ord.

När kvällen kom skulle de andra övernatta i gruvan men Aino ville ta sig upp. Dykarna hade singlat slant om vem som skulle hjälpa henne och han som hade vunnit – eller kanske förlorat – fick klättra bakom Aino i kolmörkret. Först i en trappa, sedan på en stege.

– Och den där stegen tog aldrig slut. Jag fick mjölksyra i varenda cell i hela kroppen. När vi hade klättrat i en halvtimme såg jag ett litet, litet ljusinsläpp långt däruppe, det var hålet vi skulle upp till. Sista biten tog stegen slut, då fick jag klättra fritt i järnvajrar och skit som var kvar från gruv­hanteringens dagar. Och när vi äntligen nådde kanten ­knuffade den där gruv­dykaren mig i rumpan så att jag tog mig ut.

Om skillnaden mellan novell och roman

”Novellen är inte omtyckt som litterär form i Sverige. Det är synd, för noveller kan rymma fantastiska berättelser. Visserligen kan romaner innehålla flera berättelser som berör varandra, som skruvar sig mot varandra, mot någon sorts peripeti och slutpunkt. En roman kan ha flera nivåer medan en novell i allmänhet bara har en. Men en novell måste vara lika djup som en roman, kravet är större på novellen att skapa ett eget universum från första raden. En novell har inte råd att vara onödigt mångordig, den måste hela tiden veta vad den håller på med.”

 

Så kan ett författarliv också se ut. Den här dagen är dock lite mer representativ och efter dryga sex timmar är den första etappen – hitresan – avklarad. Efter en snabb promenad genom Falun baxar Aino in sin rullväska i entrén på Dalarnas Museum. Hon hälsar vänligt på en av arran­görerna för Berättardagar, där hon ska föreläsa om det muntliga berättandet. Han lotsar henne genom museientrén till ett litet bokbord och presenterar henne för en gänglig gymnasieelev, som har till uppgift att passa Ainos saker medan hon håller sin föreläsning. Under tiden som hon travar upp sina senast utgivna böcker i snygga högar, hörs skratt från aulan där musikern Peter Carlsson från Peter Carlsson & Blå Grodorna just nu talar.

– Ribban ligger högt när jag har en sån där populär ­person som han före mig. I värsta fall går man in medan publiken försvinner ut och kvar blir bara en liten rännil, säger Aino medan hon arrangerar en glasburk för kontanter och en liten skylt intill bokstaplarna.

Men hon behöver inte oroa sig. När hon en stund senare står och tråcklar på sig mikrofonen är aulan rätt så fullsatt. Efter att de sista eftersläntrarna tassat in sitter där nästan nittio personer.

Det blir en spontan halvtimme. Aino varvar svårbegriplig Malungsdialekt med rikssvenska och drar skrönor, barndomsberättelser, enkla betraktelser. Pratar om sin pappas brutna ben och Titanic, om stockholmaren som kom till Falun med en tusenlapp i plånboken och om svetsarna på Arendalsvarvet som inte tyckte att kvinnor var bra nog.

– Det var verkligen mytologiserat, det här hårda och tuffa svetsyrket som egentligen borde ha varit ett typiskt lämpligt kvinnoyrke. Att svetsa, det är lika svårt som att virka spetsar. Det är inte tungt, man måste vara lätt på handen, ha den där eleganta finmotoriken för att få till en riktigt ren och blänkande svetssträng.

Hon får fin respons, hennes publik lyssnar uppmärksamt och ställer frågor när hon har avslutat. Efteråt skyndar hon ut, för att fånga upp de nyfikna som samlats i en klunga vid ­hennes bokbord. Småpratar med besökarna, signerar, kramar om.

För Aino är det självklart att kränga böcker. Läsarna uppskattar att kunna få en signering och att byta några ord. Förr i tiden kunde hon få syrliga kommentarer från kollegor som inte kunde tänka sig att sälja sina egna böcker, som kanske ­ansåg Aino vara lite okultiverat kommersiell. Själv är hon tydlig: det ingår i jobbet.

– Jag står för mina böcker fullt ut och jag står för att jag vill att människor läser dem.

Och det vill besökarna i Falun. De samlas runt bokbordet, flera stycken dröjer sig kvar, vill ta tillfället i akt att byta några ord med författaren. Aino missar lunchen på Kopparhatten och får nöja sig med en baguette med salami. Hon rycker på axlarna, hade egentligen hellre ätit något varmt men har stött på en av sina sysslingar och gläds i stället åt det oväntade fikasällskapet. Hon klättrar upp på en hög kaféstol, tuggar likgiltigt på mackan men lyssnar desto mer intresserat på sysslingens berättelser. 

När klockan närmar sig fyra börjar hon se sig stressat omkring. Hon avskyr att vara sen men överallt dyker folk upp och vill berömma föredraget, säga hejdå, ställa en sista fråga. På väg till busstationen springer hon in i chefen för Dalateatern som skrattande hugger tag i henne: en kär vän från förr. De kramas hårt och skakar på huvudet åt sammanträffandet, Aino vill inte men måste till slut slita sig och gå mot busshållplatsen.

Framför henne ligger en lång hemresa: nästan sex timmar och byten i både Borlänge och Örebro. Hon faller ner i ­bussätet med rullväskan hängandes halvvägs ut i gången och låter axlarna sjunka.

Bussen skumpar ut ur Falun, rullar ut på motorvägen och lägger sig bekvämt i högerfilen. Nästa stopp är Borlänge men skulle bussen i stället följa Europaväg 16 vidare, skulle den hamna i ­Malung. Föräldrahemmet, kvarteren där hon växte upp, barndomens historier som inspirerat henne till otaliga noveller och romaner. Är hon rädd att det ska ta slut på berättelser?

Svaret är tvärsäkert och nyktert.

– Jag är bara rädd för att inte hinna berätta allt jag vill få ur mig innan jag dör.