Skrivmaskinen

Ibland kan man avundas dem. De där närmast övermänskligt effektiva författarna som punktligt levererar en bästsäljande bok om året. Vi träffade Viveca Sten och försökte få grepp om konstitutionen hos en mänsklig skrivmaskin.

När jag träffade Viveca Sten för ett och ett halvt år sedan lämnade hon mig med ett par obesvarade frågor i huvudet: Var fanns sprickan i fasaden? Kunde någon vara så effektiv utan att det fanns en baksida? Kan man vara – perfekt?

När jag idag frågar skrattar Viveca:

– Naturligtvis är jag inte perfekt och jag har en ödmjuk inställning till mitt författarskap. Men jag är disciplinerad, lösningsorienterad och bra på planering.

Då såg hennes liv ut så här:

Hon steg upp sex på morgonen, ensam eftersom maken Lennart är bortrest fyra nätter i veckan. Efter en halvtimmes träning i gymmet i källaren gjorde hon sig i ordning och fixade frukost till sönerna Alexander och Leo. Efter att ha skjutsat barnen styrde hon vid åttatiden mot jobbet som chefsjurist på PostNord i Solna norr om Stockholm. Viveca kom fram strax före nio och inledde en arbetsdag som sällan var slut före sex på kvällen. Efter det var det dags att handla, laga mat, hjälpa till med läxläsning och se till att idrottspåsar och hockeybagar var packade.

Författandet började vid 22-tiden och avslutades före midnatt. På helgerna steg Viveca upp tidigt och skrev till elvatiden, då barnen vaknade.

Annons

Det var ett till synes omänskligt tempo som inte tycktes bekomma henne. Fyra år efter den skönlitterära debuten hade hon släppt fyra deckare som sålt i över en miljon exemplar i Sverige, kontrakterats för tio andra språkområden och lett till en filmatisering.

 

Jag sökte efter sprickor i fasaden och fann tre:

Viveca är, efter ett svårt diskbråck i ovanligt tidig ålder, tvungen att träna varje dag för att kunna stå upp och fungera. Hon är hopplöst svag för bullar av alla slag. Hon tål, på grund av sin storlek, inte mer än två glas vin.

Jahaja. Inte mycket till sprickor.

Om man snabbspolar Vivecas liv tycks allt nästan ha gått oförskämt enkelt:

Författarinnan växte upp i ett akademikerhem där det lästes mycket. Hon pryade på Bonniers Tidskrifter, gick gymnasiet i Adolf Fredriks Musikskola och pluggade sedan in examina i juridik och ekonomi parallellt. Under skoltiden var hon dessutom skribent och redaktör för olika studenttidningar. Efter studierna inleddes en karriär som började med att hon var bolagsjurist i SAS och slutade med att hon titulerade sig chefsjurist hos PostNord. Under tiden gav hon ut två fackböcker och medverkade i två antologier.

När hon bestämde sig för att förverkliga sin dröm om att skriva skönlitterärt, var det kanske inte så många som förvånades över att även det blev en framgångshistoria.

– Längtan efter att få skriva har ju hela tiden funnits där, säger hon och berättar att det ungefär samtidigt som hon satte upp målet om att skriva en roman ringde en redaktör från förlaget Industrilitteratur, där hennes fackböcker kommit ut. Hon bad henne skriva ännu en bok om outsourcing.

Annons

– Jag tänkte: Gud så tråkigt! Sommaren kom och tanken på en roman växte sig allt starkare.

En dag promenerade Viveca med sin dotter Camilla i Sandhamn på Sandön, den ö där Viveca tillbringat somrarna ända sedan barndomen. Plötsligt stannade hon upp och funderade på hur folk skulle ha reagerat om det plötsligt legat en död kropp mitt i idyllen.

Hon ler:

– Jag undrar vad andra chefsjurister tänker på när de har semester. Har de lika mordiska tankar som jag?

Efter promenaden satte sig Viveca ner och skrev det som skulle komma att bli de första och sista kapitlen i hennes debutroman I de lugnaste vatten.

– Att min berättelse skulle utspela sig i Sandhamn var självklart – jag älskar den där ön. Att det skulle vara en deckare var lika klart, som jurist är jag drillad i struktur och logik och det får inte finnas en massa lösa trådar i mina avtal eller pm. Det ska det inte finnas i en bra deckare heller. Jag hade alltså huvudingredienserna i grytan redan. Det var bara att stoppa ner resten och röra om.

Manuset blev klart och Viveca skulle skicka in det till ett förlag.

– Skratta inte åt mig nu, men jag var helt fast i min fackboksvärld. Jag visste inte alls vad som gällde eller att det var Albert Bonniers förlags som alla ville bli utgivna på.

Viveca gick till bokhyllan, drog på måfå ut tre böcker och tittade vilka förlag som hade gett ut dem. Det var Forum, Natur & Kultur och Norstedts. Viveca skickade in sitt manus till alla tre.

Efter fem veckor ringde förläggaren Karin Linge-Nordh från Forum och berättade att förlaget ville ge ut I de lugnaste vatten.

– Jag skulle just stänga av telefonen och gå in på ett styrelsemöte. Jag blev omtumlad när hon ringde, efter mötet var jag tvungen att ringa tillbaka till henne och höra om hon ville ge ut boken eller om hon inte ville – jag var inte säker på vad jag hade hört.

 

Viveca Sten

Debuterade våren 2008 med boken I de lugnaste vatten. Hon har fram till idag skrivit fem böcker som utspelar sig på ön Sandhamn. Totalt har böckerna sålt i mer än en miljon exemplar och har givits ut i femton länder.

Julen 2010 visades tv4:s filmatisering av den första boken under titeln Morden i Sandhamn.

Viveca Sten har dessutom gett ut flera juridiska fackböcker. Hon har tre barn och är bosatt i Stockholm.

På förlaget hade det säkert höjts en del ögonbryn när Vivecas manus kom in. Hon hade bifogat en prydlig mapp med en beskrivning av de bärande elementen i boken, ett cv och bilder på henne, samt en målgruppsanalys och en marknadsplan för hur boken borde marknadsföras och säljas.

– När jag träffade förlagsfolket för första gången hade jag med mig en synopsis för bok två och tre. Dessutom hade en vän i reklambranschen hjälpt mig att utarbeta en professionell PR-plan som säkert skulle ha kostat 50 000 kronor att ta fram. Jag visste inget om förlagsvärlden men för min del var det helt normalt att jobba på det sättet – affärsmässigt.

Viveca är övertygad om att det är lika viktigt att tänka kommersiellt i bokbranschen som i resten av affärsvärlden.

– Jag är lika professionell när det gäller mina böcker som i juridiken. Jag håller reda på mina deadlines och lämnar i tid. Jag vet ett år i förväg vilket datum mitt nästa manus ska vara inne och vilken dag jag ska få tillbaka korrekturet. Jag svarar alltid på mail och ringer tillbaka och jag vet att det där uppskattas. Så jobbar man ju i företagsvärlden, varför skulle bokbranschen skilja sig från den?

Efter att Vivecas första bok hade blivit antagen gick hon en skrivarkurs som bara fick henne ännu mer övertygad om att hon skulle skriva fler böcker.

Efter debuten 2008 följde hon upp med I den innersta kretsen, I grunden utan skuld och I natt är du död. Dessutom filmatiserades debutromanen under titeln Morden i Sandhamn.

Att släppa en bok om året är en bedrift även för en heltidsförfattare. Att göra det vid sidan av heltidsjobb, hem och familj verkar närmast omänskligt, men för Viveca var det snarare naturligt.

– Jag är en duktig administratör och att få ihop allt är en fråga om att organisera livet och timmarna tillräckligt bra. Jag älskade att skriva, inte minst när jag fick sitta ensam ute på Sandhamn. Men när jag gick ur den bubblan, tog hissen till ett möte med mina medarbetare och vi benade ut ett svårt problem eller genomförde en komplex transaktion, då hade jag lika kul! Jag fick skapande energi av att vara en bra jurist, det var en utmaning att hitta lösningar och jag ville vistas i båda världarna.

Ändå våndades Viveca. Hon visste att hon skulle vara tvungen att välja en vacker dag, om inte annat så av fysiska skäl – hon hade en svag rygg och skulle egentligen ha behövt 30-timmarsdygn och tiodagarsveckor för att hinna med allt. Till slut bestämde hon sig för att lämna juristjobbet på PostNord.

– Jag insåg att jag inte ostraffat kan vara igång 23 timmar om dygnet, säger hon.

– Livet är för kort för att stressa ihjäl sig. 2011 tog min dotter studenten och tiden går fort, snart är det pojkarnas tur. Det känns viktigt att få finnas där för dem. Jag jobbar inte mindre nu än tidigare, men jag äger min tid.

Sedan vi sågs senast har Viveca haft nya framgångar: I stundens hetta som kom 2012, låg etta på topplistan som både ljudbok, e-bok och inbunden, den senare i två månader. I julas gick filmatiseringen av hennes andra bok som miniserie på teve med 1,7 miljoner tittare.

Samtidigt har hennes publik växt både här och utomlands. Viveca har fem böcker ute och den sjätte, I farans riktning, kommer i maj.

Hur skiljer sig då Vivecas liv nu från när hon jobbade som chefsjurist?

– Jag kan skriva på dagtid, vilket är underbart. Och jag får mycket mer sömn – i längden kan man inte sova så lite som jag gjorde. Dessutom skulle mina semesterveckor räcka till både familj och jobb. Nu kan jag ägna mycket mer tid åt de delar av författarskapet som inte består av skrivande. Jag reser till bokmässor och besöker förlag som ger ut mina böcker i andra länder. I år ska jag bland annat till Spanien, Island, Tyskland, Norge och Finland. Jag har tagit på mig några styrelseuppdrag och jag håller fler föredrag än tidigare. Samtidigt kan jag vara en mycket mer närvarande mamma för mina barn.

 

Vivecas dag börjar numera vid sju istället för sex. Hon tränar och äter frukost med barnen. Om hon har en ”manusdag” så skriver hon i tio timmar. Om det är en ”jobbdag” så går timmarna åt till pr- och förlagsmöten, intervjuer och event. Viveca är aktiv på Facebook, kommunicerar med sina läsare och försöker besvara alla mail inom tre, fyra dagar.

Fortfarande full fart, alltså.

– Ja, för jag älskar ju det jag gör. Men min son tyckte att jag som nyårslöfte skulle besluta mig för att bli bättre på att göra ingenting eftersom jag ”alltid gör någonting”.

Är du ett kontrollfreak?

– Om du hade frågat mina tidigare medarbetare så hade de svarat nej. Jag kör med delegering och frihet under ansvar. Men jag gillar ordning och reda, vet att det krävs en bra planering.

Vi pratar disciplin. Det står klart att begrepp som ångest och skrivkramp är okända för Viveca. Hon slår fast att varken skaparkriser, alkohol eller väntan på inspiration har något med hennes författande att göra och tillägger:

– För mig handlar det om att börja skriva och sedan fortsätta. Om det inte blir bra så får jag skriva om. Visst finns det tillfällen när jag har svårt att komma igång men om jag då ägnar en halvtimme åt att redigera det jag skrivit tidigare så går det bra att fortsätta sedan. När jag har skrivit klart en roman så har jag synopsisen till nästa klar. Jag tar semester i maj månad och sedan sätter jag igång med det nya manuset. De första femtio sidorna är de svåraste och minst lustfyllda att värpa ur sig – jag går omkring hemma, klagar och säger att det inte kommer att gå. Familjen skrattar åt mig och till sist blir det en bok i alla fall.

Viveca jämför författandet med ett maratonlopp.

– Du är taggad men det är motigt i början. Efter halva sträckan går det lättare och under de sista två kilometrarna dansar du fram mot mål.

Vilken är hemligheten med att övervinna motigheterna?

– Jag har alltid kunnat fokusera – mina dubbla utbildningar krävde det. På fem minuter har jag kunnat ställa om från juristen till författaren till mamman som hjälper till med läxor.

Förmågan att ställa om har medfört att Viveca kan skriva även på flygplatser, på flyg och tåg. Omgivningens ljud stör henne inte, även om hon hellre skriver hemma i villan eller i familjens hus på Sandhamn. Och alltid till musik:

– Förra gången var det Patrik Isaksson, Uno Svenningsson och Melissa Horn. Nu senast har det varit Petra Marklund, Peter LeMarc och Miss Li.

Det låter lätt det där, men Viveca är noga med att poängtera hur hårt hon arbetar.

– Jag jobbar många timmar. Som jurist har jag lärt mig att om jag jobbar mer än andra så händer det bra saker. Jag lägger ner enormt mycket tid på böckerna. När de väl kommer ut har jag gått igenom dem tio, tolv gånger. Att skriva är inte att åka på räkmacka – jag tar alla aspekter av mitt författarskap oerhört seriöst, från att skriva till att svara läsare eller göra en intervju. Jag skulle aldrig slarva iväg någonting innan det var så bra som jag kunde göra det.

 

Hur länge kan Viveca då fortsätta skriva om Sandhamn? Hon skrattar:

– Någon sa att jag hittills tagit livet av fem procent av befolkningen där, så det finns ju en del kvar. Men det finns förstås en gräns för hur länge man kan hålla på med en och samma plats, både jag och läsarna kommer att krokna. Men jag har sagt att jag ska skriva tio böcker och jag har fortfarande mycket roligt kvar när det gäller mina huvudkaraktärers – Tomas och Noras – utveckling. Jag har ett annat hemligt bokprojekt på gång just nu och dessutom tycker jag att det vore kul att skriva en historisk skärgårdsroman.

Viveca fortsätter:

– Jag älskar att skriva, det är grunden. Om jag inte har något att göra så drar jag upp laptopen, skriver ett föredrag, ett tal, en bra-att-ha-krönika som jag kan publicera senare – vad som helst. Och även om jag vann hundra miljoner på Lotto så skulle jag inte byta jobb eller ändra mitt liv, jag älskar det som det är.

Men om den skrivälskande Viveca mot förmodan skulle drabbas av skrivkramp, hur skulle hon övervinna den?

– Jag är stenhårt lösningsorienterad. Jag skulle logiskt bena ut och analysera problemet. Vilka verktyg skulle jag behöva för att lösa det? Gå en författarkurs, anlita en coach, be att få sitta på förlaget och skriva för att inte vara ensam? Det sista jag skulle göra vore att sitta och stirra på en tom skärm.

Sådär ja.

Problem. Analys. Plan. Verktyg. Åtgärder. Handla.

Nu vet du hur man gör.

Frågor på det?