Sami Said: »Jag är orolig att de gillar mina karaktärer mer än mig«

Romankaraktärer brukar präglas av sina författares personlighet. Sami Said formas tvärtom av sina egna karaktärer.

När Sami Said var runt sex år hittade han på ett alias. Pojken bodde i en djurpark istället för den lilla lägenheten i tyska Mühlacker där Samis familj trängdes med en massa andra personer efter flykten från Eritrea och Sudan. I djurparken fanns en enorm frys som man kunde köra in i med bil och hämta vilken glass man ville.

Så fort Sami blev uttråkad eller osäker trädde han in i den andra pojkens kropp. Samis alias hängde med på flygplanet till Sverige när han var tio. Från flyktinganläggningen i Hagfors till Åmål och Göteborg – Biskopsgården, Länsmansgården, Lundby … På sommarloven, när Sami längtade efter ett mer spännande liv, följde han med sitt alias på äventyr i djungeln, bekämpade orättvisor eller blev besegrad av en gammal kung-fu-mästare, hos vilken han sedan blev elev. När han blev retad i skolan, fanns hans alias också där. Men det var inte alltid som hans alias löste det med våld, även om han självklart var grym på att slåss. I fantasin nöjde sig Samis alias ibland med att se föraktfullt på dem som retades. Det räckte för att de skulle förstå att han hade vunnit. Han vann alltid.

När Sami började skriva på mellanstadiet hade han alltså redan övat i stort sett dagligen under fem år på att leva sig in i en karaktär. Utifrån det låter det inte märkligt att han i trettioårsåldern utkom med sin första roman, Väldigt sällan fin, som lovordades för sin skildring av eritreanska Noha. Lotta Olsson på Dagens Nyheter klassade boken som »ett imponerande romanbygge«, Expressen menade att den var »en på alla sätt trovärdig psykologisk skildring« och romanen tilldelades även Katapultpriset, Författarförbundets debutantpris.

För Sami blev skrivandet en förlängning av hans fantasivärld, en värld som alltid kändes mer intressant och mer spännande än hans eget liv. I arbetet med den senaste, Augustprisnominerade, romanen med den sällsamma titeln Människan är den vackraste staden, växte sig fantasin så stark att den till och med har färgat av sig på verkligheten. Och på Sami själv.

Klockan är strax före tio på förmiddagen och ett grått moln har lagt ett envist lock på himlen. Sami lunkar över Skärholmens torg mot biblioteket. Ryggsäcken är proppad med flera hundra handskrivna manusblad och liknar ett sköldpaddsskal på hans späda rygg. Han knogar uppför trapporna, förbi barnhörnans väggmålning med en sommaräng fylld av sagogestalter, vidare bland bibliotekslandskapets rätlinjiga hyllor, passerar det inglasade rummet med »Tystnad, tack!« på skylten, där det alltid är stökigast, trots skylten, eller kanske tack vare den, och når till sist fram till rummet med skrivbord i rader.

Annons

Sami Said

FÖDD: 1979 i Keren, Eritrea. Uppvuxen i Sudan, Tyskland och Sverige.

Bor: I en tvåa i Hägersten.

Familj: Fru, författaren Martina Lowden, och två katter.

Utgivning: Väldigt sällan fin (2012), Monomani (2015).

Aktuell: Människan är den vackraste staden (2018) nominerades till både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris, och tilldelades i maj Aftonbladets litteraturpris. I våras kom även hans första barnbok, Äta gräs.

Där sprider han ut bladen i sitt bås och kontrollerar sedan med jämna mellanrum att inget glidit ner på golvet, alltid orolig att något ska försvinna. I vanliga fall skulle han ha suttit kvar här till 17-tiden. Gnetat på med sin text, kanske pausat med att slöläsa någon bok. Men jag har fått lov att störa hans rutiner just i dag.

Kaféet på bottenplan har mörka väggar och illröda stolar och är i princip tomt på folk. Sami beställer Earl Grey och tackar nej till mjölk. Efter att jag har hällt mjölk i mitt te upplyser han mig om att »det anses som ett otyg av tekännare«. Att britterna spred ovanan till Indien under kolonialtiden, och att det i grund och botten handlar om att dölja smaken på dåligt te.

– Men man måste vara tesnobb för att veta det. Kanske är det likadant med allt? Snobbarna har alltid rätt, säger Sami.

Jag skämssmuttar på mitt koloniala arv medan han greppar muggen med båda händerna och dricker. Han ställer ner koppen lite för ivrigt och konstaterar att det är likadant med svampplockning, hans senaste hobby. Mellan meningarna drar han i sina korkskruvslockar i nacken. De är svarta med små stråk av silvergrått.

Annons

– Man tänker att det är folkligt och trevligt. Men så går man in på svampforum och inser att de ser ner på folk som plockar vanliga matsvampar, det är en lägre form av svampaktivitet. Och säger någon »gula kantareller«, blir alla jätteupprörda. Det heter kantareller! Följt av någon latinsk harang…

Jag antecknar »lägre form av svampaktivitet« i blocket. Sami pratar på många sätt som han skriver. Lågmält men fyllt av energi och humor. Sarkastiskt men varmt.

 

Sami beskriver sin bakgrund som »inte särskilt speciell«. När hans familj flydde från Östafrika till Europa på 1980-talet kunde de checka in sitt bagage och luta sig tillbaka i flygstolarna istället för att trängas i undermåliga gummibåtar på ett livsfarligt hav. Första flykten, från befrielsekriget i Eritrea, kommer Sami inte ihåg – han var för liten. Hans första minnen är från flyktinglägret i Sudan, som var ett vanligt hus och inget läger i den bemärkelsen – det hade bott flyktingar i flera generationer på området. Getterna sträckte in sina halsar genom grinden till innergården för att försöka nappa åt sig tvätten som hängde på tork. Maten tillagades över öppen eld i ett utomhuskök. Om kvällarna bänkade sig familjen, och de andra boende i huset, runt TV:n på gården för att se på samma videokassett om och om igen: en match i american wrestling.

Flytten till Tyskland innebar skillnader som nytt alfabet och gasspis, men vardagen var sig ganska lik. De trängdes i en lägenhet, sedan ett hus, ihop med andra familjer. Sami skilde ut sig i syskonskaran. Han tyckte om att vara för sig själv, fantisera och läsa böcker. Till sin glädje upptäckte han att det fanns något som hette bibliotek, där man fick låna hur många man ville, helt gratis. När snön föll den första vintern kastade sig de andra barnen förtjusta i det vita pudret. Sedan försökte de forma bollar och slunga iväg dem genom luften. Sami stod på avstånd med korsade armar. Han låtsades inte bry sig.

– Jag var en cyniker redan då, konstaterar han och drar lite på munnen.

I slutfasen av sin senaste roman fyllde Sami små luckor i texten på datorn. Han kan se att den texten är mindre komplex än den hand­skrivna. »Men jag har också fått höra: ›Du borde skriva hela romanen sådär!‹ Det kan störa mig. Då kan jag ju skriva en roman på ett halvår!«

I Sverige, dit familjen tog sig efter att pappan fått asyl här, började han läsa kassvis med fantasy-böcker så fort han fick grepp om språket. När hans mellanstadielärare Glenn gav klassen i uppdrag att skriva texter som läraren sedan läste upp högt i klassen, fyllde Sami skrivhäfte efter skrivhäfte. Snart fick läraren avsluta projektet eftersom det började ta upp hela lektionerna att läsa upp Samis alster.

Sami hade vänner, men började känna sig annorlunda i tonåren. Bland »invandrarna« sågs han som en märklig person; han läste en massa konstiga böcker, tänkte annorlunda. »Svennarna«, å andra sidan, såg honom som en invandrare, en muslim. Under gymnasiet fick han upp ögonen för patafysisk litteratur. Snart flyttade han till Linköping för att bli »något riktigt«, pluggade statsvetenskap och religionsvetenskap. Samtidigt skapade han en poesitidskrift ihop med sin kompis Oskar och började med sin första riktiga roman. Han skickade manuset till två förlag men gav upp när båda tackade nej. Nästa roman, som tog ytterligare fem år att skriva, blev också refuserad. Han övervägde att sluta. Men Oskar, Samis vän, tyckte att han gav upp för lätt, så han stal manuset och mejlade runt det till alla svenska förlag han kunde hitta.

– Vartenda förlag i Sverige sa nej, till och med ett år efter att boken var utgiven ramlade det in nej. Bara en person nappade, på Natur & Kultur, han hade tittat på det lite i förbifarten när han hade tid över en lunch. När man är inne i branschen förstår man att en del handlar om slump. Klart man måste göra sitt, men man behöver också ha lite tur.

Sedan dess har Sami skrivit på heltid, trots att det är »en hobby ekonomiskt«.

– Jag har väldigt låga utgifter, jag chansar på att det går. Jag brukar prata med uteliggare i förebyggande syfte, så att när det väl händer behöver jag inte börja på noll.

 

Tillvaron i Hägersten, där han har sin lägenhet ihop med sin fru, två katter och märkliga böcker från golv till tak, benämner han, liksom mycket annat, som »inte särskilt spännande«, men vid det här laget har jag förstått att han är mästare i underdrifter – han säger samma sak om sin uppväxt, trots att den uppenbarligen är mångfacetterad. Och hur många människor pratar egentligen med uteliggare?

Fast kanske handlar det snarare om vad han jämför med.

– För mig handlar skrivandet om att skapa sig en egen värld, med bättre äventyr, bättre vänner. Det innebär inte att man inte ger sina karaktärer problem, annars blir det ju inget drama. Men det finns inget lättare än andras problem. Man känner inte deras smärta på samma sätt.

I Samis första roman bor Noha på ett studentboende i Linköping, och slits mellan den eritreanska kulturella bakgrunden och den svenska. Noha och Sami har många likheter. Noha försöker glida undan, undvika människor i den mån han kan – och förhåller sig ironisk till nästan allt. Senaste Människan är den vackraste staden är också en migranthistoria, fast med ett helt annat tonfall och en annan världsbild. Den handlar om San Francisco, en papperslös ung kille från Afrikas horn som flackar runt utan pengar i Europa i jakten på ett bättre liv. Städernas namn skrivs aldrig ut, vilket bidrar till vilsenheten. Trots förutsättningarna är San Francisco hoppfull. Med hjälp av några aktivister hamnar han på en ö i Atlanten, blir inneboende hos en märklig »madam« och återförenas med sin bundsförvant och vän Yei. San Francisco, som på många sätt är en motsats till Noha – en naiv upptäcktsresande, »en glad dåre« – föddes ur ett behov av att komma vidare.

– Jag har ingen agenda när jag skriver. Jag skriver sånt som roar mig. Och jag var trött på ironi, på sarkasm. Trött på att man gömmer sig, och ville prova något annat. San Francisco gömmer sig inte. Han är sårbar för folks blickar, men han bryr sig inte.

Medan Sami skrev upptäckte han att det också hände saker med honom själv. San Francisco blev inte bara en levande karaktär som han tillfälligt levde sig in i. Sami märkte hur han själv fick ett ljusare sätt att se på livet. Något som har hållit i sig även efter att boken blev färdig. En verklig, bestående förändring.

– Ja, jag är inte en cyniker längre. Cynismen förstör livet. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget. Om det är ens värderingar som förändras, och därefter skrivandet, eller tvärtom. Jag kände att jag ville bli mer som San Francisco. Men visst är det konstigt … att gå från att vara en sån där elak cynisk jävel till att känna: »Folk är så elaka! I onödan.«

 

Sami framhåller att San Franciscos migranthistoria har väldigt lite att göra med hans egen. Samtidigt är det tydligt att romanen, vars innehåll på många sätt kokar ner till titeln Människan är den vackraste staden, också rimmar med Samis erfarenheter. Hans rötter har aldrig vuxit djupt i marken.

– Jag räknade någon gång, jag hade bott på 20 platser innan jag fyllde 20. Och jag kopplar nog platserna till människor. Jag hade alltid vänner i alla städer. Tre Daniel – en i Tyskland, en i Åmål och en i Göteborg. Jag undrar hur det gick för dem.

För varje flytt har han börjat om på noll. Senast Umeå och nu, sedan fem år tillbaka, i Stockholm där han bott på tre olika adresser. Eritrea har han bara återvänt till en gång, för att besöka släkten. Han konstaterar att han trots alla flyttar är »en vanemänniska« och inte gillar att resa – under resan till Eritrea gillade han inte att gå på toaletten över ett hål, att vara misstänksam mot all mat, värmen … Ändå betraktas Sami ofta just utifrån de rötter han inte känner. Han får frågor om Eritrea, får iklä sig kostymen märkt »invandrarförfattare«.

– Det känns extremt konstigt att jag skulle representera eritreaner eller »invandrare«. Jag var ju alltid den som var udda, som inte passade in bland dem. Jag misstänker att flera av dem som betraktas som invandrarförfattare i själva verket ses som väldigt konstiga i sina egna etniska miljöer. Det är ofta den personen som ligger närmast majoritetsgruppen som blir talesperson. Men varken jag eller de – invandrare, eritreaner eller vad det nu handlar om – har något intresse av att det ska vara så.

Sami minns ett tillfälle i en moské, när en eritrean sade till honom: »Det är viktigt att du hittat den här positionen. Men du berättar ju inte vårt perspektiv! Du använder inte din plattform. Du låter ju som dem, vad är det för mening då?«

– Jag bara nickade. Jag är liksom svenskarnas blatte. Och därmed både mer invandrare och mer svensk, beroende på sammanhanget.

Till och med i sin egen familj är han en udda fågel. Vad han vet har ingen av dem läst hans böcker.

– Efter första boken var de glada, men nu är de rätt ointresserade. Min pappa säger: »Han tjänar inte ens mer än jag, varför ska jag bli imponerad?«

Att Sami kan skriva en migrants historia utan att bli ifrågasatt tror han har att göra med samma fenomen – att han placeras i ett fack på grund av sin förmodade bakgrund och identitet.

– Det kanske förvillar att jag skriver om svarta människor. Då tänker de: »Ah, ja, du kan skriva om svarta människor.« Man tänker inte: »Du kan inte skriva om svarta fattiga människor, Sami, för du har ingen aning om det.« Folk ser inte att jag snor någon annans berättelse. Den är komplicerad, den där debatten om vad man får skriva om och inte. Om Jonas Gardell hade skrivit den här romanen hade nog folk inte tagit den på allvar. Det är konstigt att det är så.

– Och det blir ju ytterst begränsande med det kravet på autenticitet, fortsätter han. För de flesta kommer från samma typ av medelklassbakgrund i Sverige. Det vore ju tråkigt om alla romaner skulle handla om den världen. Paradoxen är ju också att autentiskt skrivande ofta förknippas med att skriva om arbetare, fattiga, underdogs och losers – och så är ju alla som publiceras, i stort sett, vinnare.

– Jag har träffat människor i mitt liv – som Arash, min persiske vän – som är skitbra på att skriva, mycket bättre än vad jag är. Som har mycket mer att säga än vad jag har. Men han kommer förmodligen inte bli utgiven, på grund av det här jävla språket. Det är svårt att få den där känslan för ett språk som man får om man är född i det.

Själv är han ständigt osäker – svenskan är det språk han behärskar bäst, men ordföljd och viss meningsbyggnad hänger kvar från arabiskan och tyskan. Jag påpekar att det samtidigt händer något hos en flerspråkig författare som gör språket mer intressant. En liten förskjutning, ett oväntat bildspråk …

– Jo, men jag har fått höra av folk som läst min ursprungstext att jag inte kan skilja på när jag gör något fel, men fantastiskt, och när jag gör något fel, men bara dåligt. I slutändan kanske det ser bra ut, men det har gått igenom många redigeringsvändor.

 

Bland manusbuntarna i Samis ryggsäck finns ingen dator. Han skriver bara för hand, måste känna orden fysiskt i fingrarna. Vid tangentbordet får han en känsla av att man kan skriva vadsomhelst. Miljoner alternativ, men ingen känsla för vad som är rätt.

– Jag sparar allting. Så det blir väldigt många olika kassar. Men det är värt det. När jag är färdig, känner jag mig klar.

Metoden tar tid – särskilt eftersom han inte vet från början vad boken ska handla om. Han börjar ofta i en scen, skriver ytterligare en, väver ihop dem. Först när Sami skrivit klart »vet jag kanske vad boken handlar om«. Då arbetar han om den, lär känna karaktärerna mer för varje gång, justerar och skär bort.

– Det är ingen effektiv metod, men det funkar för mig. Jag har koncentrationssvårigheter, och skulle ha svårt att hålla mig till ett förutbestämt schema. Jag tycker processen är helt ointressant på det viset, bara den funkar.

I våras utkom Sami med sin första barnbok, Äta gräs, illustrerad av Sven Nordqvist. »Det var roligare än att skriva roman, inte lika ångestframkallande. Kanske för att det var den första, att man inte har samma krav på sig? Om man fortsätter kanske ångesten kommer.«

Sami arbetar ofta runt åtta timmar om dagen – även om han inte skriver aktivt hela tiden försöker han sitta sina timmar. Att inte ha datorn till hands gör också att han slipper distraktioner – sitter han hemma börjar han bara surfa på nätet eller kolla TV-serier.

Men på ett vis arbetar han många fler timmar än så, skrivandet finns i hans tankar hela tiden. Han suger åt sig som en tvättsvamp, får ingivelser när han läser artiklar, lyssnar på musik eller ser en skylt på tunnelbanan.

– Det pågår hela tiden. Ibland är det irriterande. När det är som värst kan jag vakna och komma på något klockan tre på natten, och måste tända lampan, gå upp och skriva.

Ofta växlar hans språk mellan sprängfyllda poetiska meningar och ren komik. Sami konstaterar att det egentligen är det värsta man kan ge sig på som författare: att vara rolig.

– Om en bok eller film kategoriseras som komedi brukar jag undvika den. För man kan se en halvdan deckare, men skämt som faller platt är outhärdliga. Fallhöjden är så hög. Man kan hata komedier innerligt. Och det blir också personligt om man försöker skriva roligt, på det sättet att alla skämt kommer från en själv. Men man vet inte om de funkar för andra.

Han skulle gärna se att fler försökte, ändå.

– Jag vet flera författare som är jätteroliga privat. Men de skriver inte roligt, jag vet inte varför. Kanske för att det inte anses som fin litteratur?

– Det är det här med ideologi i allt, snobbighet i allt, man vet inte om man gör rätt. Om fem år kanske jag tittar tillbaka och säger: »Du skrev bara komiskt strunt.« Jag ändrar min uppfattning om vad litteratur är runt vart femte år. Just nu är min uppfattning att cynismen förstör litteraturen, att författare bara försöker skydda sig, visa upp hur fantastiska och smarta de är, men that’s bullshit! Det ska vara äkta, autentiskt, naivt …

Cynismen – bottnar den i en rädsla för att framstå som banal eller löjlig?

– Ja, men det är svårt att inte låta löjlig om man pratar om stora värden, som livet, godhet eller så. Jag har svårt att ta någon på allvar som pratar om så stora begrepp. Så fort man tror på någonting låter det, ur ett cyniskt perspektiv, trångsynt och okunnigt. Men jag ville skriva om någon som kan prata så utan att låta fånig.

Hur lyckas San Francisco med det?

– Jag tror att det är har att göra med hans romantiserade position, han är någon sorts barfotafilosof. Vi har lättare att acceptera att San Francisco pratar sådär än att jag gör det. Det äcklar en nästan när intellektuella pratar intellektuellt. Vad vet de? De har bara sina skyddade liv, sina små erfarenheter. Men jag står ut när San Francisco pratar.

Att många har svårt för stora värden handlar väl om att vi lever i en stor besvikelse – postmodernismen. Det moderna samhället, med sina stora visioner, misslyckades ju på många sätt.

– Jag tycker i och för sig att det verkar pågå en revansch för värdenas vikt, från högerns sida. Att postmodernismen hade fel, i sin relativism. Men de har inte vunnit riktigt än. Vi väntar fortfarande på det som ska komma efter post-modernismen.

 

Vi lämnar kaféet och går ut i Skärholmens centrum, en fornlämning i framtidstrobetong från det moderna projektet vi precis pratat om. Platsen invigdes med pompa och ståt av Prins Bertil 1968, intill stoltserade Nordeuropas största parkeringshus med 4 000 platser i fyra plan. Parkeringshuset fick byggas om. Det blev något annat. Men inte nödvändigtvis dåligt. Skärholmens torg har av stadens stadsbyggnadskontor lyfts fram som Stockholms »mest urbana torg«, vilket har väldigt lite med betongen att göra, utan mer med människorna; mötesplatsen, grönsakshandlarna.

Happy Chicken sticker ut i gråtonerna med sin knallröda banner, prydd av en glad höna med kockmössa. Vi beställer varsin shawarmarulle. Jag frågar Sami vad han känner för sina böcker – blev de som han tänkt sig?

– Nej, alla känns som misslyckanden. Kanske att jag kommer att tycka om dem en dag. Men nu ser jag mest en massa fel, vad jag borde gjort istället. Efter min debutroman, Väldigt sällan fin, tänkte jag att jag skulle sluta. Det var för jobbigt helt enkelt. Men så började jag ändå på en ny bok.

Resultatet, Monomani, är en brevroman som beskriver hur den första boken kom till, genom att huvudpersonen med hans eget namn, Sami, stänger in sig i en lägenhet för att tvinga sig att skriva klart. För att nå sitt mål straffar han sig själv, förvägrar sig livets guldkanter – som pannkakor med nutella och TV-serier. Det är skrivandet som en kamp, en närmast omöjlig sådan. Efter den senaste boken är känslan densamma.

– Jag känner att jag aldrig kommer orka skriva en till roman.

»Jag har alltid tänkt att man vet att man är bra om man får hatbrev – att man är på riktigt när folk känner så starkt om en. När jag började skriva i Expressen tänkte jag att det skulle hända. Jag frågade till och med om de gömde undan något för att de var rädda om mig. Men nej, de hade inte fått några.«

I väntan på att energin ska komma tillbaka har Sami tagit tag i ett gammalt manus, det han aldrig fick utgivet. Han beskriver det som en »emo-roman«, betydligt allvarligare än hans andra romaner. Hur det blir i slutändan vet han inte alls. Just nu stryker han, skriver om.

– Man kommer kanske till en punkt när man fattat vad skrivande är? Eller så gör man aldrig det. Men det är kanske okej? Att man ser det mer som en tibetansk mandala, en sandmålning som du stryker ut när den är klar, och sedan börjar du om igen. Det spelar ingen roll om du misslyckas eller inte. Du gjorde så gott du kunde, och så börjar du om på nytt.

Jag undrar vad han skulle ha varit nu, om hans första bok inte hade blivit antagen. Svaret kommer snabbt.

– Statsvetare. Jag hade varit rik, haft en riktig månadslön. Jag tror jag hade varit lycklig, kanske lyckligare. Jag hade säkert varit bra på det. Och samtidigt kanske inte haft så mycket ångest över om jag var bra eller inte.

Sami blir ivrig, pratar fort:

– Jag hade fått pris för bästa kommunpamp! När folk inte visste vad de skulle göra, skulle de ringa mig. »Jag fixar det!« »En skola är på väg att läggas ner«, ringer någon och säger. »Jag fixar det!« Flyttar lite från den budgeten och den. Jag hade haft en hängmatta! Folk hade ringt mig när jag låg i den.

Det är som att han lägger i en annan växel när han börjar fantisera. Sami har många alternativa liv. Även hans alias från barndomen finns kvar. I fantasin reser han ofta, men aldrig för resandets skull. Ibland röjer hans alias upp bland sådana som förtrycker minoriteter, eller fritar svenskar som kidnappats utomlands. När hans alias väl sover gör han det väldigt länge, eftersom han aldrig vet när han får sova igen.

Drömmen om det där bättre, annorlunda, livet är ett tydligt tema i Människan är den vackraste staden, och något som känns som ett tema även i ditt eget liv.

– Jag tror alla känner att livet är det som väntar runt hörnet. Jag tänker alltid: »Om det här händer, så kommer livet att börja.« Men så händer det, och då var det inte så spännande. Som att bli utgiven. Man har fem sekunders glädje. Sen kommer alla ens neuroser. »Tänk om det här händer?, Varför händer inte det här? Tänk om jag egentligen är dålig?« Vilket jag tänker fortfarande. Jag har inga fembokskontrakt, jag vet inte om nästa bok blir utgiven.

Du sa förut att ditt skrivande handlar om att gå in i ett mer spännande liv. Är det en flykt?

– Ja, det draget finns definitivt. Det finns inget värre än när man är färdig, när man faller tillbaka till sitt vanliga liv. För det är så svårt att handskas med småsaker i vardagen. Som att det alltid är nio minuter kvar tills tunnelbanan går. När man lever i sina karaktärer kan man komma bort från den typen av petitesser.

San Francisco då, hur hade han hanterat ditt liv?

– Han hade varit lycklig ändå. Han behöver inte vara älskad av två miljoner människor, han behöver inte bli älskad av mer än två personer. Men det är svårt att leva så.

Med förnöjsamhet?

– Jag försöker ju, men det är svårt. Jag tror inte San Francisco skulle vilja bli utgiven heller. Han skulle tycka att det är något exploaterande över att skriva. Något patetiskt. Att alla måste höra dina historier. Att skriva om att leva är något annat än att leva, skulle han tycka.

Kan du själv känna så, att du missar att leva för att du skriver?

– Ja, man lever genom sina karaktärer. När det händer en saker är man inte i det, utan tänker: »Ah, det var en bra historia, det kan jag använda.« Man arbetar om historian medan den händer, »det är bättre om den där repliken hade varit annorlunda«. Jag känner inte att mitt liv är särskilt spännande heller. Man sitter framför datorn, går till gymmet eller simhallen. Messar sina vänner – som är upptagna. Och när man väl umgås med dem så händer det inte så spännande saker. Kanske livet är överskattat. Jag har en vän som tror väldigt mycket på att man måste leva för att skriva. Och att mitt skrivande på något sätt är falskt, eftersom det inte bottnar i ett spännande liv. När han mejlar och berättar om sitt liv, så är det tusen gånger bättre händelser än i mitt.

Det är också lite paradoxalt – skrivande människor är ju ofta introverta och måste sitta hemma och ägna en massa tid åt sin text.

– Men det finns den här idén om att skrivandet ska bottna i en själv. Jag hörde en komiker berätta att han kände att han levde ett sånt helylleliv med barn och villa, att hans komik på något sätt urvattnades, blev falsk. Så när han var ute och reste började han sabotera för sig själv. Han tog avsiktligt dåliga beslut, för att det skulle gynna hans komik. När någon bjuder honom på droger tackar han alltid ja, även om han vet att han bara är en familjefar. Det är ju ett sätt, om det inte bara ska bli dagislämningar och sånt i litteraturen. Eller så får man göra som jag: man hittar på.

 

Sami vänder på det, gör det han alltid har gjort, låter fiktionen träda in i verkligheten – för att göra den mer intressant. Han kan ibland roa sig med att låtsas vara en av sina karaktärer. Som den gången han var på fest och någon frågade varför han inte dricker. Samis egentliga svar, »jag är muslim«, ansåg han för tråkigt för att sprida vidare – det svaret delar han ju med många miljoner, miljarder, andra. Istället tänkte han: »Vad skulle Yei, San Franciscos närmaste vän, ha sagt?« Sedan svarade Sami: »Jag börjar slåss när jag dricker.« Då utbrast personen »Ah, du också?«

  Han började berätta ur hjärtat om sitt liv – att han suttit i finkan och hade svårt att hantera sin ilska. »Det känns så skönt att kunna prata med någon som vet hur det är.« Han började till och med ringa mig regelbundet och prata ut. Det hade aldrig hänt om jag inte gjorde så. Det var en rolig konsekvens.

Även nu, långt efter att boken blivit klar, gör han ofta »San Francisco-betraktelser«, försöker se världen så som hans romankaraktär skulle ha sett den.

– Det jag kan oroa mig för är: Tänk om det är mina karaktärer som mina vänner gillar, och inte mig? San Francisco är väldigt lätt att bli kär i, liksom.