Sagornas dottning

Hennes böcker har kallats allt från husmorsporr till kiosklitteratur, de har bränts på bål och bannlysts från biblioteken. Men ingenting har hittills kunnat stoppa Nordens mest sålda författare. I ett kustsamhälle på Österlen skriver 90-åriga Margit Sandemo nu på sin 183:e bok.

Klockan är halv tolv när Skillinge Hamnkrogs förre köksmästare ringer på dörren. Under ena armen har han en flaska vitt vin, under den andra en korg med rimmad lax och dillstuvad potatis.

– Jag trodde nästan att du hade åkt på en infarkt, säger Margit Sandemo som har väntat i två timmar.

Dagen före gästades hemmet av tre representanter från Föreningen Norden. Eftersom författaren själv anser sig oduglig på allt vad hushållssysslor heter, kom lunchleverantören till undsättning även då.

Margit grämer sig över att hon glömde bort att fästa Kongens fortjenstmedalje på blusen inför besöket. Den fick hon i samband med sin 90-årsdag i våras med motiveringen att hon med sina frodiga och fantasifyllda äventyr har skapat stor läslust hos det norska folket. Det smäller betydligt högre än att vara med i det Norska Författarförbundet dit hon ansökt om inträde tre gånger och nekats lika många.

När hon nyligen bjöds in till middag i Oslo för att fira utmärkelsen fick hon ingen mindre än kung Harald V till bordet.

– Det var flott! Men det viktigaste var att jag fick hälsat till prinsessan Märtha Louise att hon gör ett bra jobb.

Annons

 

Prinsessan talar med änglar precis som den norska underhållningslitteraturens drottning har gjort i hela sitt liv – fast nu har synerna slutat komma till henne. Kanske har hon blivit för gammal. Det är åtminstone vad hon tror själv.

Margit menar att folk som ”ser saker” inte kan förvänta sig att folk som aldrig har sett något ska tro på det. Det som för många andra känns övernaturligt har alltid varit naturligt för henne och som följd har både andeväsen och magi varit oumbärliga ingredienser i hennes böcker. Detta har inte tagits väl emot i vissa kyrkliga kretsar. Hon har anklagats för att stå i förbund med satan och hennes böcker har bränts på bål. De har också bannlysts från biblioteken, om än på lite andra grunder.

Men vad spelar det för roll när ens alster har sålts i 37 miljoner exemplar och man är älskad av ett par generationer unga läsare över hela Norden?

– Jag har hört lärare berätta om elever som aldrig har öppnat en bok förut men som plötsligt slukar alla böckerna om Isfolket. Jag tror att mina böcker för många har varit en språngbräda in i litteraturens värld och det är jag stolt över.

 

Det är mycket som leder tankarna bort från höstrusket och in i andra världar hemma hos Margit Sandemo. Författarens rosiga kinder lyser ikapp med ögonen när hon plockar fram en assymetrisk stenbumling med räfflad ovansida.

Stenen visar sig vara en mammut-tand med 65 000 år på nacken, importerad från Holland till Margits 65-årsdag. Det är ett av favoritobjekten i hemmet, som för övrigt rymmer ett flertal samlingar. Två hyllplan med stenar, en ansenlig flock porslinsgäss, en stad med brittiska hus i miniatyr och på väggarna en mängd suggestiva naturmålningar med motiv från norsk och isländsk natur.

Margit och 66-åriga dottern Tove flyttade till Skillinge för tolv år sedan. Den ena är ”inte precis pedant, men väldigt noggrann, den andra obotligt slarvig” som Margit beskriver mor- och dotterförhållandet utan att avslöja vem som är vad.

Annons

Enplansvillan är uppdelad i två avdelningar. I den ena har Margit skrivarlya och vinterträdgård, ”pensionärskuvösen” kallad. I den andra har Tove sitt rökrum – ”gaskammaren” – samt ett litet bibliotek med moderns samlade verk.

MARGIT SANDEMO

Margit Sandemo föddes i norska Valdres 1924. Fadern var oäkta son till den norske nobelpristagaren i litteratur, Björnstjerne Björnson, och den svenska modern härstammade från den grevliga ätten Oxenstierna af Korsholm och Wasa. Mamman var vikarierande lärarinna vilket innebar ett kringflackande liv för Margit och hennes syskon. Större delen av uppväxten tillbringades i Sverige och därför är alla hennes böcker skrivna på svenska, men hon talar även norska.

Vid 87 års ålder kom Margit Sandemo ut med självbiografin Livsglädje. Den vittnar om en delvis traumatisk barndom. Bland annat utsattes hon för sexuella övergrepp. Hon blev också intagen för vård på det beryktade Beckomberga mentalsjukhus eftersom hon sade sig vara synsk. 1945 mötte hon norrmannen Asbjörn Sandemo vid familjens fjällstuga i Valdres. De hann vara gifta i 54 år innan han gick bort 1999. Margit har tre barn, Henrik, Tove och Björn samt sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.

– Mamma älskade att berätta skrönor för oss när vi var små, berättar Tove. Före tevens tid brukade hon alltid läsa högt ur Tolkien om kvällarna. Jag och mina bröder satt bara och väntade på att det skulle bli mörkt så att hon kunde sätta igång.

Hon är den som läser igenom nya manuskript innan de skickas vidare till Schibsted. När förlaget skickar tillbaka korrektur tar Tove hand om det också. Margit själv har fullt upp med att skriva nytt.

Så sent som i våras kom romanen De uskyldige ut på den norska marknaden. Den skildrar ett modernt familjedrama på den skånska östkusten och nu skriver hon på uppföljaren – vilken för övrigt blir hennes 183:e bok i ordningen.

– Tidigare har jag alltid skrivit med avstånd till tid och rum, om gamla dagar och inte där jag är själv. Därför känns det lite som att jag är ute och åker med den nya serien. Det blir lätt att jag binder min fantasi när jag skriver om det som sker här och nu. Lite handlar det nog om att jag är rädd för att såra levande människor, även om allt jag skriver är fiktion.

 

Margit Sandemo var 40 år när hon började skriva. Innan dess hade hon famlat sig fram bland olika konstformer, var halvdålig eller halvbra på allting.

– Jag kände mig värdelös i många herrans år. Bortsett från att jag var en usel hushållerska försökte jag mig på alla möjliga yrken, men inget gick vägen och stundvis var ekonomin katastrofal.

Hennes första roman blev refuserad. Istället blev debuten en följetong till Norsk Ukeblad som hon fick 2 500 kronor för. När dåvarande Bladkompaniet en tid senare bad henne skriva en släktserie tog hon sig en funderare som varade i två år.

Beslutet att tacka ja kom när hon en dag fick syn på en bild av en kyrkomålning i Dagens Nyheter.

– På en kvart hade jag de tre första böckerna klara i huvudet. Först ville förlagschefen inte att jag skulle skriva något övernaturligt. Hepp, då blir det ingenting alls sa jag.

Förlagschefen gav till sist vika och det kan ha varit hans livs bästa beslut. Första boken i Sagan om Isfolket-sviten släpptes 1982 och blev en dundersuccé. När hon några år senare avrundade serien med bok nummer 47 fick hon fyra miljoner kronor i förskottsbetalning. Vid det laget hade det bildats internationella Isfolketsällskap där medlemmarna döpte sina barn efter romanfigurerna och läsare reste i släktens fotspår.

Nu verkar hajpen ha väckts till liv på nytt. Förutom att det skrivs fanfiction som bygger på romankaraktärerna, har Dramatenskådespelaren Julia Dufvenius börjat läsa in hela eposet i samarbete med Storytel. Serien har på kort tid blivit en av ljudboksföretagets mest populära och på den officiella Facebooksidan lägger följare upp trånande inlägg efter att nya filer ska släppas. 30 stycken har det blivit hittills och i januari kommer en ny omgång.

 

Margit slår ihop händerna i en spontan applåd när vi börjar prata om den pånyttfödda populariteten. Hon tror delvis att det är lyssnare som växte upp på 1980-talet som vill återuppta bekantskapen med böckerna, men hon hoppas också att serien ska nå ut till en ny publik.

– En annan rolig sak är att jag har hört från flera antikvariehandlare att de aldrig får behålla en Margit Sandemo-bok, de köps upp direkt, säger hon.

Kan det vara så att något håller på att förändras när det gäller synen på hennes böcker? Genom tiderna har belackarna kallat dem allt från kiosk- till triviallitteratur, vilket författaren tycker har varit förnedrande framförallt för alla som läser böckerna.

– Men i Norge har underhållningslitteraturen nu blivit en egen genre som aldrig jämförs med annan litteratur. Det tycker jag är ett framsteg. Man tar det för vad det är, bedömer det inte efter om det är fint eller fult.

De svenska biblioteken är dock fortfarande sparsmakade när det gäller utbudet. På Malmö Stadsbibliotek finns inga böcker i serien om Isfolket, och i hela Göteborgs stad tillhandahålls bara sju titlar – fast vid Stockholm Stadsbibliotek är beståndet bättre.

Böckerna

Sagan om Isfolket är en släktkrönika som tar sin början på 1500-talets mitt och fortsätter fram till mitten av 1900-talet. Tengel den onde av Isfolket säljer sin själ till djävulen och som straff drabbas en person i varje efterkommande generation av det onda arvet. Böckerna handlar om släktens kamp mot arvet, men innehåller också mycket romantik och skildrar vardagliga spörsmål som många läsare kan känna igen sig i. Serien omfattar 47 böcker och blev Margit Sandemos stora genombrott.

Hon har skrivit fler serier, bland annat Häxmästaren och Legenden om Ljusets Rike, samt en mängd fristående böcker. Sammantaget är hon uppe i 182 böcker som har sålts i över 37 miljoner exemplar. Norge, Polen och Island är de länder där böckerna har sålt bäst.

– Jag tror att norrmännen är ett friare folk, de är mer ett med naturen, medan svenskarna är vänner av ordning. Allt måste ha en förklaring, och därför har böckerna inte blivit lika populära här, tror Margit Sandemo.

”Husmorsporr” är en annan etikett som oombett har klistrat sig fast på hennes böcker, förmodligen mest beroende på hennes romantiska berättelser om kvinnors inre liv och lusta.

– Första gången jag skulle skriva om sex satt jag under bordet och rodnade när jag skrev. Det var så generande att jag höll på att dö. Men sedan kom jag igång – och vid bok 25 blev jag till och med censurerad!

Har det varit viktigt för dig att ha med erotiska scener i böckerna?

– Jomen det tror jag. En underhållningsroman är en häxgryta av action, spänning, mystik, skräck, humor, kärlek och erotik – och för min del även övernaturliga inslag. Jag har alltid försökt skriva så som jag själv vill läsa även om jag kanske inte alltid tänker så mycket på läsaren när jag sitter och skriver.

 

När strömbrytaren slås på i skrivarlyan får man känslan av att det har varit inbrott, eller åtminstone att någon har ställt till med ett bra kalas utan att städa upp efter sig. Böcker, papper, tidningar, torkade blommor, kartonger och pennor i travar från golv till tak, på hyllor och skrivbord.

– Det är inte någon idé att börja röja i bråten. Jag har ändå ingenstans att göra av allt, säger författaren och tittar menande på kaoset:

– Nu vet du vem av oss som har ordning i huset.

Någonstans under papperssamlingarna kan man ana sig till en skrivmaskin. Margit har gått tre datorkurser men alla har slutat på samma sätt: kursledaren har bett henne att gå hem och fortsätta skriva på sin gamla maskin. Kvällstid ligger hon på ena höften i sängen och skriver anteckningar till nya idéer som hon fått under dagen. På morgnarna tassar hon ut till skrivmaskinen och renskriver.

– Idéerna tar aldrig slut. Jag ser en tavla eller hör ett ljud på teve så tänds en lång rad av händelser i hjärnan. Jag har aldrig någon plan, berättelsen dyker upp av sig själv.

Länge snittade hon på sex veckor per bok – från idé till färdigt manus. Hur det gick till kan hon inte riktigt redogöra för, men klart är att det går trögare nu. Långa sovmorgnar och science fiction-serier på teve kommer ofta före skrivandet.

Ur bråten drar hon fram en blodröd venetiansk kåpa. Den sydde en brorson till henne i 90-årspresent och när hon trär den över huvudet ser hon ut som en sagofigur från en svunnen tid.

– Jag brukar kalla mig för eskapist. Verkligheten är så fyrkantig, blank och tråkig men genom att fly in i sagan då och då blir det lättare att hantera den. Den möjligheten vill jag även ge andra. Min drivkraft har alltid varit att få berätta sagor, säger hon.

 

Verkligheten är visserligen inte så dum den heller just nu. I Norge kommer folk fram till henne på gatan och vill ha autograf. Skillinge beskriver hon som en avkrok dit ingen har vägarna förbi. Här kan hon hålla låg profil och vara ”vem som helst”. Nästan i alla fall. Långt ifrån vem som helst av byborna skulle ju komma på tanken att köpa loss den gamla hamnkrogen för att rädda den från att bli villa. Det gjorde Margit en gång och blev på kuppen så bundis med köksmästaren att han fortfarande levererar hennes mat.

Länge bjöd hon också grannar, vänner och släktingar på en årlig resa till favoritlandet Island där hon har hämtat mycket inspiration till sina böcker. En gång fick hela 45 personer följa med och notan slutade på drygt en halv miljon. Klart värt pengarna tyckte Margit. Det gjorde inte revisorn.

MARGIT OM ATT SKRIVA

”Jag tillhör inte de stora författarna, jag är en av dem som måste skriva, av glädje och ett inre tvång. Det var det som jag så sent insåg när jag sökte min plattform i livet. Jag förstod inte tidigare att mina kvällsfantasier kunde bindas i böcker.”

OM HUR MAN SKRIVER EN UNDERHÅLLNINGS-ROMAN

Romaner som kallas folkläsning, är för sådana läsare som vill bli roade eller få drömma, få slappna av från dagens slit, få glömma vår blanka, fyrkantiga värld och få leva sig in i romanmänniskornas liv och lära känna dem. Långa meningar ska man undvika, läsaren ska ha lov att förstå vad man skriver, språket ska vara lättläst. Kommer det ett svårt ord måste man se till att det förklaras så snabbt som möjligt. Och så bör man dela upp styckena, gärna med en dialog, det lättar upp intrycket av en boksida.”

OM HUR MAN INLEDER EN BERÄTTELSE

”Det duger inte att börja med ’Det var en vacker dag, fåglarna kvittrade…’ och så fortsätta med en lång och omständlig förklaring i detaljer om hur det ser ut. Man måste hoppa direkt in i handlingen. Fånga läsarens intresse från de första sidorna. Där ska allt möjligt in. Huvudpersonen eller huvudpersonerna, miljö, tid och gärna en gåta, ett problem.”

Margit Sandemos citat här ovan är hämtade ur Livsglädje, en självbiografi.

Men pengar är en världslig sak och ”så länge man har en krona mer än man behöver är man rik”, resonerar Margit som numera lever på en norsk pension och en pension från förlaget. Förutom den frekventa cateringservicen går det bland annat en slant till den egna trädgårdsmästaren, som just nu har i uppdrag att göra om en gammal rotvälta till en möbel.

Nya idéer har det som sagt aldrig varit någon brist på, även om åldern ibland gör sig påmind.

När socialförvaltningen härförleden kom på besök för att se hur 90-åringen redde sig, blev hon vettskrämd.

– Jag fick höra att det första tecknet på demens är att man börjar glömma saker som namn och substantiv. Det är sådant som jag har jättesvårt för! Men jag löser korsord och sudoku för att hålla hjärnan i schack.

 

Tidigare har Margit Sandemo sagt att hon ska lägga av med skrivandet vid 93.

Men till såväl sin egen som hennes anhängares lättnad har hon nu fått respit. Snåsamannen*, har nämligen förutspått att hon ska leva tills hon fyllt 102. Författarkarriärens avslut har skjutits på framtiden.

– Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara leva lite längre, skriva några fler böcker, säger Margit Sandemo, lutar sig framåt i soffan och slår upp sitt anteckningsblock. Sida upp och sida ned, varenda litet utrymme fyllt av sirlig handstil i svart bläck.

– Du ser, här finns idéer så det räcker till fler sagor.

Snåsamannen, eller Joralf Gjerstad som han egentligen heter, har själv hunnit bli 88 år och är Norges mest kända siare och helbrägdagörare. Bland hans kunder finns flera av Norges toppolitiker, bland annat anlitades han av den förre hälsoministern Bjarne Håkon Hanssen. Han blev även blixtinkallad när Peter Northug drabbades av andningsproblem mitt under pågående Tour de Ski. För fem år sedan utkom biografin Snåsamannen – Kraften som helbreder som sålde i över 100 000 exemplar i Norge.

* Snåsamannen, eller Joralf Gjerstad som han egentligen heter, har själv hunnit bli 88 år och är Norges mest kända siare och helbrägdagörare. Bland hans kunder finns flera av Norges toppolitiker, bland annat anlitades han av den förre hälsoministern Bjarne Håkon Hanssen. Han blev även blixtinkallad när Peter Northug drabbades av andningsproblem mitt under pågående Tour de Ski. För fem år sedan utkom biografin Snåsamannen – Kraften som helbreder som sålde i över 100 000 exemplar i Norge.