Med orden i koppel

Poesin har tappat sin form, barnboksmanusen haltar och dagsversen är död. Men Lotta Olsson har framgångsrikt rimmat sig genom livet ända sedan ­lågstadiet. Nu anar hon en ny vår för ett nästan bortglömt hantverk.

Det fanns en tid då den rimmade dikten skrevs av män som förärades stora statyer, män som stampade fram taktfast poesi med tunga versfötter – och som utöver skaldandet också tjänstgjorde som akademiledamöter, riksdagsmän, biskopar eller professorer.

Eller som Esaias Tegnér – alltihop på en gång.

I dag lever Tegnér i glömska, förutom en gång om året, när radions P1 på nyårsafton väcker hans högstämda Det eviga till liv. Själv tänker jag på Tegnér något oftare eftersom jag passerade Tegnérmuseet i hans bostadshus i Lund varje dag på väg till skolan, och fortfarande går förbi hans staty ett stenkast från Domkyrkan ibland.

Och nu tänker jag på honom när Lotta Olsson visar runt i sin u-formade, vindlande lägenhet i Gamla stan i Stockholm – som hon delar med maken och barnboksförfattaren Ulf Nilsson, en tonårsson, två katter och hundvalpen Teddy. Lotta säger att precis här, i vardagsrummet, satt Aftonbladets redaktion under tidningens första år på 1830-talet. En halvtrappa upp, där Ulf Nilssons Auguststatyetter står i givakt i fönstret, låg tryckeriet. Och ytterligare två trappor upp bodde grundaren och chefredaktören Lars Johan Hierta. Men Esaias Tegnér gillade vare sig tidning eller chefredaktör. Han menade att den nya, liberala och kungakritiska pressen försörjde sig »som likmaskarna på förruttnelsen«.

Att Tegnérs och andra skalders rimmade dikter och bundna former kopplades ihop med en konservativ politisk hållning, »eviga« värden och ett allmänt bakåtblickande bidrog till modernismens segertåg inom litteraturen. På poesins område innebar det att den fria, orimmade versen bredde ut sig från sekelskiftet 1900 och blev helt dominerande efter andra världskriget.

Lästips! Poesin lever och frodas. I dag finns mängder av nya vägar för dig som vill nå ut med dina dikter.

Om allt detta var Lotta Olsson lyckligt ovetande när hon en bit in på 1980-talet började på högstadiet hemma i Helsingborg.

Annons

– Jag gillade ju att skriva dikter och älskade att rimma. Och jag märkte tidigt att jag hade talang för det. Så plötsligt, precis i den känsliga början av puberteten, förstod jag att i stort sett ingen seriös poet hade skrivit rimmad vers på 40 år. Jag kastades faktiskt in i en existentiell kris.

 

Det är inte alla 13-åringar som känner livsglöden falna för att vägen till ett liv som poet plötsligt synes svår. Men Lotta Olsson har alltid varit tidigt ute.

Hon växte upp med en mamma som var svensklärare och en pappa som arbetade inom näringslivet. Båda läste gärna högt för Lotta. Bröderna Lejonhjärta var en favorit. Lennart Hellsings Sjörövarbok en annan, liksom de elva Pixiböcker med traderade rim och ramsor som Hellsing satte ihop på 1970-talet.

– Både min mamma och min mormor spred också en väldig språkglädje omkring sig. De vände och vred på ord, älskade ordlekar och talesätt, citerade och pratade rövar- och fikonspråk. Fikonspråket hade min mormor lärt sig när hon var liten på 1920-talet. Där sätter man »Fi« före andra delen av ordet och »kon« efter den första, så mitt förnamn blir Fitta Lokon.

Lotta Olsson

FÖDD: 1973 i Helsingborg.

BOR: I Stockholm.

FAMILJ: Maken och barnboksförfattaren Ulf Nilsson, tonårssonen Fredrik.

VERK I URVAL: Skuggor och speglingar: en sonettsvit (1994), Morris och strumpan (barnbok med illustrationer av Maria Jönsson, 2002), Den mörka stigen: en sonettkrans (Bonniers, 2003), Bilen säger brum (bilderbok med illustrationer av Charlotte Ramel, 2012), De dödas verkliga antal, (roman, 2016), Händer (en föreställning av Lill Lindfors med musik av Lill Lindfors, Fredrik Meyer och Jojje Wadenius, premiär 2019).

Annons

– Allt det där bidrog säkert till att jag lärde mig läsa före första klass och sedan började jag snart skriva egna berättelser och dikter – och alla barn som diktar rimmar ju. Jag skrev på pappas dyra brevpapper, i skolans linjerade skrivböcker, överallt … och sedan läste jag upp resultatet på roliga timmen eller för familjen.

– På sommarlovet efter andra klass skrev jag en diktsamling till min fröken, Birgitta, som alltid uppmuntrade mitt skrivande. Den minns jag inget av men jag kommer ihåg ett julspel på mellanstadiet. Jag skrev manus och spelade själv Josef, som sjöng: »Jag var en vanlig snickare och namnet som jag bär, har blivit känt på grund av min son HÄR«, och så pekade jag på en flyttkartong där Jesusbarnet tittade upp.

Publiken jublade men Lotta lärde sig också tidigt att möta kritik. När hon presenterade ett långt epos om vildhästar – Lotta älskade att rida – för mamma svenskläraren, började dikten:

Ledarhingsten samlar sin flock,

hösten kommit har.

De måste sträva över sten och stock.

Söderut de far.

– Mamma hade invändningar mot nästan varenda rad: den omvända ordföljden på rad två, att det heter »stock och sten« och inte tvärtom, att hästar inte »far« … Där började jag lära mig tålamodet som krävs. Man måste vrida, vända och sedan putsa tills rimmen och rytmen sitter, inte bara följa sitt första infall. Och ibland måste man helt enkelt kill a darling, för att orden, rimmen, betydelsen som behövs helt enkelt inte går att hitta.

– Samtidigt kan rimmandet fortfarande kännas nästan berusande för mig, på samma sätt som när jag var liten. Jag vet var jag vill börja, men inte riktigt vart jag ska. Och så plötsligt lossnar det. Ibland tar det månader, ibland bara ett par timmar – några av mina bästa saker har jag faktiskt skrivit när någon ringt i nöd och beställt en text med vändande post till en föreställning eller barnbok.

Lotta säger att rimmandets ramar ger en tillfredsställelse också för att hon vet när en bunden dikt eller en sångtext är klar. En roman eller fri vers kan alltid växa, ord kan bytas hursomhelst …

– Rimmandets begränsningar ger min kreativitet en riktning. Letandet efter rimord och rytm skapar faktiskt tankar som jag annars inte skulle ha fått – jag sätter ihop ord och begrepp som jag inte skulle ha satt ihop normalt.

Men mot slutet av högstadiet tog det alltså stopp. Poeterna rimmade inte, alla ville inte längre Lotta väl, livet var inte så enkelt som när hon var barn. Hon började känna sig på fel plats och i fel ålder, ett slags skav mot själva tiden som har återkommit i olika former genom hela hennes liv och författarskap. Ett par år senare hoppade hon av gymnasiet. Hennes föräldrar hindrade henne inte – men hon var tvungen att hitta sin egen försörjning.

Skriva kunde hon ju. Så hon gick till stadens tidning.

Lotta Olsson, liksom maken Ulf Nilsson, arbetar hemma: »Jag har ju egentligen aldrig jobbat på en arbetsplats. Men jag älskar mina samarbeten med illustratörer, musiker och teatrar – det är fantastiskt att skapa något tillsammans.«

Lotta Olsson hade turen att kulturchefen på Helsingborgs Dagblad, Sören Sommelius, också ägde tidningen. Han gjorde därmed lite som han ville, och tyckte att det var en spännande idé med en kompetent ung kvinna som – efter lite uppvärmning med notisskrivande och inskrivning av frilanstexter – kunde sättas på att recensera böcker. För även om Lotta hade hoppat av sin humanistiska linje så hade hon skött skolan fram till dess, och tillägnat sig en massa litteraturkunskaper på fritiden. Riktigt hur ung hon var höljdes dessutom i dunkel; en medarbetare på redaktionen sade vid ett tillfälle att »det är ju inte klokt vad du hunnit med fast du bara är 24 år«. Lotta, 17, som ofta känt sig brådmogen, korrigerade inte saken och när hon sedan gratulerades på 25-årsdagen fanns det liksom ingen återvändo.

Det egna skrivandet hade under de svåra tonåren före Helsingborgs Dagblad bestått av »väldigt svarta noveller« och tonårspoesi – orimmad – som Lotta i dag kallar för »jag klöser hjärtat ur kroppen-dikter«. Hon kände sig egentligen inte hemma i vare sig det ena eller andra men hade längs vägen lärt sig uppskatta den lika livsplågade som briljanta Stig Dagerman, inte minst de Dagsedlar från tidningen Arbetaren där Dagerman på 40-talet och 50-talet kommenterade nyhetshändelser och samhällsutveckling i diktform. Dagsversen hade sedan levt vidare in i nutiden genom bland annat Alf Henriksson i Dagens Nyheter och Tage Danielssons Tankar från roten. De korta texterna kunde vara djupsinniga, analyserande, satiriska eller tokroliga – men de var alltid rimmade.

Lotta frågade Sören Sommelius om hon fick prova. Det fick hon.

 

Dagsländorna, som Lottas texter kallades, gjorde succé bland läsarna. Helsingborgs Dagblad gav ut en samling i bokform redan innan Lotta fyllt 20. Och Lotta fick allmänbildning och träning i hantverket.

– Jag har ett medfött gehör för rytmen i dikterna men jag hade aldrig riktigt förstått det där med versmått och versfötter. Jag räknade stavelser på fingrarna och förstod saker efter hand, till exempel att det lät bättre när de rimmande raderna hade lika många stavelser. Men det var först när en äldre vän föreslog att jag skulle skriva dagsverser i form av sonetter, som jag förstod att jag kunde få begrepp och verktyg för det jag gjorde.

Lotta ringde mamma Dagmar och frågade vad en sonett var för någonting. Dagmar reciterade ur minnet en komplett sonett av Carl Snoilsky, en 1800-talsskald (och greve, diplomat, akademiledamot …) som i en lättsammare ton än Tegnér hade skrivit 14 rader med verklighetsbakgrund:

En kung i Sachsen samlade porslin,

Men samlingsvurmen blev en riktig sjuka.

Han bytte bort till kungen i Berlin

Sitt garde – tänk – mot en kinesisk kruka!

[…]

 

Rytmen satte sig snabbt hos Lotta. De 14 raderna var dessutom lagom för en dagsvers och sonettens avslutande, rappare två treradingar var perfekta för att driva hem poängen. Så hon skrev ett första försök, som blev flera, och ett av dem publicerades samma dag som Lottas latinlärare från gymnasiet fick besök av poeten och akademiledamoten Johannes Edfelt. Läraren var stolt över Lotta, trots att hon hoppat av skolan, och visade upp lokaltidningen. Edfelt blev imponerad av sonetten och frågade latinläraren om Lotta hade »något mer i byrålådan«. Det hade hon, visade det sig, och det materialet landade först hos Edfelt och sedan hos Bonniers.

Lotta gratulerar Yvonne Lombard till ännu en fullsatt Och så levde de lyckliga. »Det är magiskt att se någon ge kropp åt ens text. Och att ha fått specialskriva den här för Yvonne och Meta är fantastiskt.«

Sonettsviten Skuggor och speglingar utkom 1994 och blev en sensation. Rimmen! Formen! Innehållet – med de grekiska myterna om fruktbarhetsgudinnan Demeter och hennes dotter Persefone, som blev bortrövad av dödsguden Hades, placerade i en svidande nutid med ätstörningar, kärleksproblem och det svåra steget från flicka till kvinna! Modet!

Och alltihop skrivet av en 21-åring (åldersförvirringen kring Lotta hade levt kvar nästan ända fram till att boken skulle gå i tryck, men förlaget hade inget emot att hon plötsligt var 21 och inte 28).

– Jag fick fantastiska recensioner. Det var till och med något så ovanligt som en diktsamling som sålde riktigt bra. Folk gillade ju fortfarande Fröding och Ferlin, många längtade efter rimmad vers. Min förläggare var övertygad om att det var starten på en ny våg av rimmad vers.

Så lyftes den till Stockholm nyinflyttade Lotta upp på parnassen. Hon umgicks med 80-talets litterära häxmästare Stig Larsson, framträdde på Jean-Claude Arnaults klubb Forum och belönades med litterära priser. Hon blev också tillfrågad om att medverka i SVT:s populära kändistävling »Hur gör djur?« och kaffeföretaget Maxwell House ville göra en reklamfilm med budskapet »En annan sort«. Stycken ur Lottas dikter skulle läsas upp medan Lotta själv, stajlad och sminkad, skulle galoppera fram på en strand. Arvode: 150 000 kronor.

– Jag var fåfäng, älskade ju hästar och såg en årslön framför mig, pengar som jag verkligen behövde. Men förlaget sa bestämt nej. Reklamfilm ansågs inte seriöst. I dag hade de jublat över ett sådant förslag …

Nästan varje vecka fick Lotta brev från rimmande hemmadiktare runt om i landet, oftast äldre män som saknat den rimmade dikten och nu ville ha råd och stöd.

– Det tog massor med tid att svara artigt och föreslå förbättringar. Till slut insåg jag att det inte var hållbart. Jag behövde en försörjning.

Den hittade hon hos Expressen. Fram till strax efter millennieskiftet skrev hon totalt närmare 1 000 dagsverser. Den nya vågen av rimmad poesi som Lotta Olssons förläggare såg framför sig blev däremot knappt en krusning. Det kom visserligen in fler rimmade manus till Bonniers efter Lottas debut, men nästan inget höll för utgivning. I dag tampas barnboksförlagen, enligt flera förläggare, med samma problem: många rimmade bilderboksmanus på rim, men få som håller för utgivning – ibland säger förlagen till och med åt författaren att försöka skriva om samma historia, utan rim.

– Det finns två vanliga problem, säger Lotta Olsson. Det ena är att man helt enkelt brister i hantverket: att rytmen inte sitter eller att man anpassar språket eller innehållet för att få ihop rimmen. Och den allmänna kunskapen har ju minskat under lång tid eftersom det är så få som ägnat sig åt, och läst, rimmad vers.

– Det andra, om man lyckas med hantverket, är att en vacker form kan täcka över att ett innehåll kanske inte är så fyndigt eller djupt tänkt. Det är lätt för både den som skriver och den som läser att bländas av själva rimmandet.

 

Så har förmågan att rimma utan att det märks eller så att det verkligen märks, att vända en text från djup till humor (eller tvärtom) med ett enda ord, att leka med orden eller skapa helt nya, förts vidare nästan som ett hemligt hantverk mellan ett fåtal mästare. Dagsversmakaren Alf Henriksson, född 1905, hann Lotta Olsson samtala med en gång innan han dog. Johannes Edfelt, som knuffade fram Lotta mot debuten, debuterade själv 1923. I generationen efter dem kom Hasse Alfredson – helsingborgare liksom Lotta – som rimmade fram skratt och svartsyn för hela svenska folket med samma finess. Olivia Bergdahl, 30-årig estradpoet och nyligen Augustnominerad för sin sonettkrans Barnet, anger i sin tur Lottas diktsamlingar som inspirationskällor.

Och så Hellsing förstås! Vars rytm och lekfulla ordbehandling har inspirerat Lotta genom hela livet, inte minst efter millennieskiftet då hon börjat arbeta mer med först barnböcker och sedan även sånger och teatermanus, i samarbete med bland andra Frida Hyvönen, Lill Lindfors och Jojje Wadenius.

Lennart och Lotta brukade gå runt på Bokmässan varje år och utbyta erfarenheter och dricka cava. När valberedningen för Hellsingsällskapet så för drygt två år sedan ringde och frågade Lotta om hon ville bli ordförande, eller Magister Tjeder som hon heter i sammanhanget, brast det. Lotta började gråta – och accepterade uppdraget.

Lotta sover på en madrass i sitt arbetsrum, strax innanför ytterdörren, och romanskrivandet går långsamt. Allt är hundvalpen Teddys fel.

I år är det 100 år sedan Lennart Hellsings födelse. Hellsing själv dog för fyra år sedan (han är en av få författare som förärats ett litterärt sällskap redan under sin livstid) men hans fru, skådespelaren Yvonne Lombard, är fullt yrkesverksam vid 90 års ålder. För henne och 95-åriga Meta Velander har Lotta Olsson specialskrivit pjäsen Och så levde de lyckliga.

Det är därför Lotta och jag sitter vid ett minimalt bord på Stockholms stadsteaters soppteater och balanserar blomkålssoppa och kaffe medan Fredrik Meyer – som är kompositör till manusets sånger, dagens inspicient och själva pjäsens pianist och hunsade regiassistent – säger: »I dag har vi pjäsens författare, Lotta Olsson, i salongen.« Vilket genererar en bugning från Lotta och applåder från publiken innan all uppmärksamhet vänds mot scenen. Velander och Lombard, som Askungen respektive Snövit, sitter stolt på varsin tron, där de i pjäsen väntar på teaterchefen (eller Godot?) och under nästan en timme ger kropp åt Lottas livsvisdomar, litterära blinkningar, seniorskämt och teatercynismer. Det är lättsamt och metaroligt, och ibland hjärtesmärtande sång:

Prinsessor bör i sagorna till slut bli prinsens fru,

allt enligt sagans fasta form och lagar.

Och är dom inte döda än, så lever dom ännu

– så lyckliga i alla sina dagar.

Lotta Olsson säger efter föreställningen att hon själv vuxit upp, övergett sitt självpåtagna krav på att bevisa sin förmåga och vara »duktig flicka«, och nu känner sig helt fri i sitt skapande. Hon menar att hon under de senaste 15 åren fått tillbaka »det där lättsamma, glada inom mig« som hon hade före tonåren. Hon trivs med att röra sig fritt mellan genrer och tonlägen, och tycker att det ofta inte ens behöver finnas några gränser.

– På senare år har jag till exempel börjat återfå hoppet om den rimmade versen igen, och de nya talangerna kommer ofta från poetry slam och hiphop. De utnyttjar svenskans böjlighet och har förstått att kvaliteten i första hand handlar om rytm, i andra hand om rim.

– Själv har jag sökt mig mer och mer mot det enkla i takt med ökande ålder och självförtroende; att alla kan ta till sig en text eller dikt betyder inte att den saknar djup.

Så föll det sig att Lotta Olsson för några år sedan, när hon vakade vid sin döende mamma, skrev på något som hon inte riktigt visste vad det var. Ett slags rimmad, koncentrerad skapelseberättelse kanske? De skimrande fyraradingarna var i alla fall det sista av Lotta som hennes mamma fick höra i sitt liv. Bland dem:

Här är orden som kan skildra

allt vi ser, förstärka, mildra.

Ord till gräl och poesi,

där de är, är också vi.

– Jag läste hela texten på mammas begravning också och efteråt frågade några gäster vad det var för något. Och då hörde jag mig säga att »det är nog … en barnbok«. Det kändes ju konstigt först, att det jag läst på en begravning skulle bli en barnbok. Men snart kändes det självklart. Det blev Mitt bland stjärnor, som sedan illustrerades av Olof Landström. För mig handlar den om sorgen inför min mammas död, men det är också en väldigt ljus och hoppingivande bok. Mamma är den människa som satt mig till världen – det är egentligen mitt tack till henne, till livet och kanske till litteraturen.

– Orden och språket är ju det djupast mänskliga. Världen blir i någon mening till när vi beskriver den.

Rekommenderas för dig