Det fanns en tid då den rimmade dikten skrevs av män som förärades stora statyer, män som stampade fram taktfast poesi med tunga versfötter – och som utöver skaldandet också tjänstgjorde som akademiledamöter, riksdagsmän, biskopar eller professorer.

Eller som Esaias Tegnér – alltihop på en gång.

I dag lever Tegnér i glömska, förutom en gång om året, när radions P1 på nyårsafton väcker hans högstämda Det eviga till liv. Själv tänker jag på Tegnér något oftare eftersom jag passerade Tegnérmuseet i hans bostadshus i Lund varje dag på väg till skolan, och fortfarande går förbi hans staty ett stenkast från Domkyrkan ibland.