»Många är rädda för det främmande«

Därför har du aldrig hört talas om en av Sveriges just nu mest framgångsrika författare.

Vardagarna för Litteratur­sveriges hemligaste exportsuccé följer ett noga utarbetat schema. Uppstigning i lägenheten i Augustenborg i Malmö vid nio följs av långsam frukost innan det är dags att lyfta skrot på Friskis & Svettis. Först efter lunch börjar arbetsdagen. Då har Karin Tidbeck tre tydligt definierade arbetsuppgifter framför sig. Först: skriva 250 ord eller fler. Därefter svara på mejl från läsare, agenter och andra. Sedan all annan administration som en enpersonsfirma kräver. Det hela brukar vara överstökat på fyra timmar.

Vårvintern 2021 befinner sig Karin Tidbeck karriärmässigt i en position som de flesta svenska författare – även många mer namnkunniga kollegor – torde avundas. Med tryggheten från ett stipendium från Författarfonden och ett rejält förskott från världens största engelskspråkiga förlagshus, Penguin Random House, har hen det senaste året kunnat arbeta i sin egen takt. Hens tidigare böcker har vunnit internationella priser och hyllats i medier som Washington Post, Guardian, Slate och Paris Review. De engagerade mejlen i Karins och förläggarens inkorgar vittnar om en trogen läsarskara. Förstaupplagan av den nya romanen The Memory Theater trycks i 20 000 hårdpärmade exemplar. En stor siffra, även på den amerikanska marknaden.

Och ändå är det något som skaver.

 

Ett tiotal svenska förläggare refuserade Tidbecks första novellsamling Vem är Arvid Pekon?. Ingen verkade förstå texterna. När boken till sist gavs ut av mikroförlaget Man av Skugga sålde den inte mer än några dussin exemplar. Sedan romanen Amatka gavs ut på svenska – och floppade – två år senare har hen tjurskalligt ignorerat den svenska marknaden och skriver direkt på engelska, trots att hen inte har någon formell språklig skolning.

– Jag blev arg på branschen och kände: Om ni inte vill ha mig söker jag mig till en sfär som vill ha mig.

Annons

Samtidigt är det lätt att föreställa sig de förbryllade svenska förlagsredaktörer som inte visste vad de skulle göra av Karins manus. På sätt och vis representerar Karin Tidbeck raka motsatsen till den autofiktiva strömning som länge präglat svensk samtidslitteratur. Hens litterära universum är som en dröm. Tid och rum förvrängt som i en surrealistisk målning. Vad som helst kan hända, men ingen reagerar som om det vore det minsta konstigt. En man förälskar sig i, och får barn med, ett luftskepp. Någon återberättar en konversation hon haft med en varelse hon fött upp i en konservburk. En annan gifter sig med en vittra och försvinner bland bergen.

Men trots att Karin skriver på engelska, och att berättelserna utspelar sig i världar med främmande logik, är alltsammans strösslat med inslag från en ganska typisk skandinavisk medelklassuppväxt. Människor firar midsommar och reser till stugor i Årefjällen.

Några brev till Ove Lindström handlar lika mycket om en kvinnas mystiska försvinnande som om att vara barn till svenska gröna vågen-föräldrar under 70-talet.

Telefonisten i titelnovellen från Vem är Arvid Pekon? verkar arbeta på en byråkratgrå svensk myndighet när han blir bokstavligt besatt av en kvinna som tycks ringa från Helvetet.

Karin Tidbecks tre råd till dig som vill skriva fantastik

1. »Hä löns int’förklar’för den som int’ begrip’«

Folk som ifrågasätter eller hånar ditt val av genre vet inte vad de pratar om. Ödsla inte tid på dem, utan hitta likasinnade som är villiga att prata om vad du skriver snarare än varför du skriver det.

2. Skit i konventionerna

Annons

Man måste inte skriva en trilogi bara för att många gör det. Man måste inte ens skriva en roman. En berättelse tar den form den behöver, och en berättelse är så lång den behöver vara. Utforska format, prova olika tillvägagångssätt, experimentera. Man måste inte ta hänsyn till hur något »ska« berättas i genren. Fantastik är ett laboratorium både vad gäller innehåll och form. Tänk mer på vad du vill säga än hur det borde sägas.

3. Ingenting är för konstigt och allt är redan gjort

Om andra författare kan publicera böcker om telepatiska enhörningar, intelligenta bläckfisk­astronauter och världar som är formade som cylindrar, så kan du ta din knäppa idé hur långt som helst du också. Bara kör! Men var inte ledsen om du sedan upptäcker att någon annan redan har skrivit om svamp­baserade livsformer; det är bara du so­m kan skriva just din berättelse. Originalitet ligger inte bara i en grundidé, utan i genomförandet.

För den som läst Karin Tidbeck är det inte heller överraskande att hens föräldrar båda två arbetade inom sjukvården. Pappan som psykiatriker och mamman som sköterska på Södersjukhusets akutmottagning. Arvet framträder genom en lekfull kroppsfixering. Den som vill ha mer ingående beskrivningar av senor, muskler och slemhinnor än i novellen Aunts (Tanterna på svenska) får söka sig till medicinska handböcker. Berättelsen handlar om tre tanter, vars enda syfte i livet är att trycka i sig mat och bygga på sig nya lager av dallrande fett. De sväller tills de slutligen spricker på mitten. »­Gyllene fett blod« väller ut ur såren och nyfödda varelser tittar ut ur bröstkorgarna. Varelserna börjar omedelbart äta på sina moderkroppars ister­sprängda kroppsdelar – och det köttiga kretsloppet börjar om.

– Mamma kunde berätta rätt blodiga grejer vid middagsbordet. Och även om farsan är psykiatriker var han väldigt intresserad av patologi, sjuk­domar och kroppens funktioner. När man dessutom uppfostras som kvinna blir man så tätt sammankopplad med sin kropp. Det kan vara därför jag uppehåller mig vid kroppen.

– Men det kan också handla om hur det är att vara queer och ett kön som inte förhåller sig till kroppens utseende. Man kommer aldrig ifrån sin kropp.

Annars präglades uppväxten i radhuset i Huddinge av läsning.

– Mamma och jag brukade fylla en hockeytrunk på biblioteket. Mina finaste minnen från barndomen är att alla satt i varsitt hörn av soffan och läste.

Efter att Karin plöjt igenom biblio­tekets barnavdelning upptäckte hen Tolkien, Stephen King, Dean Koontz … och en sträckläsning av skräckförfattaren H.P. Lovecrafts samlade verk i tonåren ledde till en »kort men nästan psykotisk uppenbarelse av att allt var sant«.

I skolans klassrumshierarki sorte­rades Karin in bland töntarna.

– Det var inte jättepopulärt att gå i brorsans ärvda kläder och säga för svåra ord. Men det fanns andra nördar, och vi drogs till varandra som magneter.

De spelade Commodore 128, drev runt i skogen och spelade rollspel som Mutant och Drakar och demoner.

 

Många aspirerande skribenter drömmer om att bli författare, att ha skrivit, men skyr det tålamodsprövande utförandet vid tangentbordet. Karin Tidbeck var tvärtom. Hen identifierade tidigt skrivandet som ett livslångt behov – men hade inga tankar på att själv bli yrkesförfattare. Skrev gjorde Karin ändå hela tiden. Rollspels­äventyr, dikter, noveller …

21 år gammal började hen arbeta i Science Fiction-bokhandeln.

– Det var som att hamna i himlen. Jag hade personal­rabatt på böcker, och läste enormt mycket. I lunch­rummet fanns facktidskriften Locus. Varje år publicerade de gruppbilder på kursdeltagarna från skrivkursen Clarion i San Diego. Jag tänkte att det verkade vara ett roligt– men väldigt avlägset – liv.

Samtidigt växte mappen med noveller i Karins dator. År 2000 tog hen tjänstledigt för att gå en skrivarkurs på Sundbybergs folkhögskola.

– Lärarna sa rakt ut att de inte fattade vad jag höll på med. De hade svårt att förstå någonting som inte var social­realism och försökte hela tiden tolka mina texter som metaforer för något.

– Jag tycker inte att man ska göra det så krångligt för sig när man läser. Det finns en fördom om att fantasy och science fiction bara handlar om att fly från vardagen. Men jag tror inte på litteratur som eskapism. Däremot finns det sanningar och tankar som är lättare att beskriva i en påhittad, fantastisk värld. Ta Mary Shelleys Franken­stein, som bland annat handlar om vad det är att vara människa. Genom att skapa en berättelse med en konstruerad varelse belyste hon den frågan på ett helt nytt sätt.

 

Två år senare sa Karin upp sig från Science Fiction-bokhandeln och läste några kurser på universitet. Men de depressiva skoven, som kom med hens bipolära sjukdom, gjorde det svårt att hålla studierna igång.

Ett pärlband av hopplösa ströjobb följde. Karin tog emot ordrar på ett företag som tillverkade frysta pommes frites. Satt i supportdiskar och talade med missnöjda kunder.

Efter en längre tids arbetslöshet bestämde hen sig för att »riva upp hela livet med rötterna«, flyttade till Malmö och anmälde sig till Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Det fanns bara två saker hen visste att hen var riktigt bra på: att ta hand om samtal från sura kunder och att skriva. Nu var det dags att börja på allvar med det sistnämnda.

 

När Karins novellsamling blev antagen av Man av skugga, trodde hen att allt skulle lossna.

– Sedan blev det inte så. Det blev strul med distributionen. Förläggaren slutade svara på mina mejl och gick under jorden. Det jag trodde skulle bli början på en karriär rann ut i sanden.

Karin Tidbeck var 33 år, hade flyttat till en främmande stad och undrade vad hen skulle göra med sitt liv.

– Av någon jävla anledning fick jag en flashback till när jag satt i lunchrummet på SF-bokhandeln och tittade på gruppfotona från Clarion-kursen i San Diego.

Hen googlade. Det var två dagar kvar av ansökningsperioden. I ren panik översatte Karin två noveller till engelska. Och kom in.

Inom science fiction-scenen är Clarion mytomspunnet. Den sex veckor långa kursen startades 1968 av författaren och tidigare CIA-agenten Robin Wilson, och tar bara in 20 elever om året. Bland de tidigare studenterna finns några av genrens mest kända författare.

– Bara att komma in var ett erkännande på att jag höll någon sorts verkshöjd. Sedan skrev vi en novell var per vecka, som alla fick läsa och lämna respons på. Det var något av det jobbigaste jag gjort. Man hann inte mer än att äta och sova och skriva och läsa de andras texter.

En av lärarna 2010 var den legendariska redaktören för tidskriften Weird Tales, Ann VanderMeer.

– Jag minns fortfarande den första av Karins texter som jag läste, säger VanderMeer. Jag var helt tagen.

Redan under kursen frågade Ann om hon fick köpa och ge ut några av Karins noveller.

– När jag fick läsa novellen Jagannath var min första kommentar: »This is a fucked up story!« Jag menade det som en komplimang. Den var hisnande vacker. Jag har fortfarande aldrig läst något liknande.

Så kom det sig att Karin Tidbeck debuterade samma år på den svenska och den engelskspråkiga marknaden med två böcker som till stor del bestod av samma noveller. Vem är Arvid Pekon? försvann spårlöst medan Jagannath gjorde ett större avtryck. Efter att ha hyllats av uppburna science fiction-författare som Ursula K Le Guin, China Miéville och Karen Joy Fowler hamnade den i händerna på en redaktör på Penguin Random House.

– Jag blev överväldigad, säger Timothy O’Connell. De första meningarna i novellen Beatrice fångade mig fullständigt. Karins fantasi, och världarna hon målade upp, saknade motstycke. Jag ville bara ha mer.

 

Karin Tidbeck tittar på korr­exemplaret av romanen jag håller i handen.

– Det där fanskapet har tagit sex år att få ihop.

The Memory Theater, som utkommer i februari på Penguin Random House underförlag Pantheon, är en vidare­utveckling av två noveller ur Jagannath. Handlingen låter sig inte sammanfattas, men rör sig mellan vår värld och en parallell dimension där tiden står still för en liten dekadent elit som straffar sina unga undersåtar om de visar tecken på åldrande. Allt är magiskt och två vänner, Dora och Thistle, flyr genom tid och rum.

– Jag ville ta reda på vad som hände med några av mina gamla novellkaraktärer. Det skulle egentligen ha blivit en ny novellsamling. Men nya berättelser dök upp, och de hörde på något vis till samma värld. Så jag vävde ihop det till en roman, säger Karin.

Sedan Jagannath och Amatka utkom på engelska har Karin mottagit Crawfordpriset och flera andra internationella priser. Hen har publicerat noveller i fantasy- och science fictiontidningar och efterhand blivit en kändis inom genren.

– 2017 skickade förlaget mig på USA-turné för att lansera Amatka. Jag skulle bland annat signera böcker på Comic-Con som är en jättekongress med tiotusentals deltagare. Det var en väldigt konstig upplevelse att se kön av människor som ville att jag skulle signera min bok. Jag fick kramp i handen.

Men det senaste året har Karin tillbringat i sin lägenhet. I väntan på vaccin har hen i princip bara lämnat bostaden för skrotlyftandet på Friskis. En behaglig bubbla för en författare som vill ha ro att skriva?

– Verkligen inte! Jag är en extrovert person. Jag gillar att växla mellan att skriva och att prata med kollegorna på frilanskontoret, undervisa eller delta i författarsamtal. Nu skulle jag egentligen ha åkt på PR-turné för The Memory Theater.

 

Så varför hakar inget svenskt förlag på, när det finns en »färdig«, och internationellt erkänd författare med troget läsarfölje och en färsk förlagsputsad bok i datorn?

– Karin bryter mot de två mest fundamentala normerna för hur seriös litteratur ska skrivas i Sverige, säger litteraturvetaren och science fiction-nestorn John-Henri Holmberg.

– Karin skriver inte realistisk litteratur, utan någon sorts science fiction och fantasy. Dessutom helt utan allegoriska eller socialrealistiska inslag. Det anses inte fint i Sverige. Det är en litteratur som saknar status. Och eftersom genren har, säg 5 000 läsare i Sverige, som alla dessutom är vana att läsa på engelska, är det inte heller någon kommersiell genre.

Holmberg får medhåll av journalisten Lasse Winkler, som granskat bokbranschen i decennier, bland annat som chefredaktör för Svensk Bokhandel.

– Den delen av marknaden tillgodoses helt av Science Fiction-bokhandeln i Sverige. Det gör att de stora förlagen inte vågar satsa. Det skulle bli mycket jobb för lite ull.

Karin Tidbeck flinar.

– Jag har mina sura teorier om den svenska förlagsbranschen. SF-bokhandeln är ju nästan den enda som gått med plus senaste åren. Det finns läsare!

Karin tror snarare att förklaringen står att finna i den motivering svenska förläggare använde i sina refuseringar av Vem är Arvid Pekon?. Varianter på: »Vi tar inte den här typen av manus, för vi vet inte vad vi ska göra med dem.«

– Det var så orättvist och inkompetent. Det hade varit en grej om de svarat att det inte var tillräckligt bra, men att de bara erkänner att de saknar kompetens och inte kan genren. Det är tramsigt.

 

Karin brukar skoja med sina kollegor om att de alltid får samma fråga av svenska journalister: »Varför skriver du fantasy?«

– De är mer intresserade av genren än av mitt skrivande. »Varför skriver du inte socialrealism?« Men jag skriver litteratur.

Jag påpekar att den som skriver om Karin i Sverige ställs inför ett dilemma: å ena sidan vill man inte förminska hen till en representant för en genre, å andra sidan är fantastikens svaga ställning i den svenska bokbranschen en oundviklig beståndsdel i berättelsen om varför hen aldrig blivit profet i sitt hemland.

– Själv tar jag inte någon hänsyn till genrer när jag skriver. Jag är en total genreslampa. Skulle jag anpassa mig till genre när jag skriver, hade jag känt mig artificiell. Men jag är inte intresserad av ångest i Bagarmossen och då blir det inte socialrealism när jag skriver.

Karin Tidbeck använder regelbundet ordet »socialrealism« för att bunta ihop all litteratur som inte är fantastik.

– Det är i högsta grad medvetet. I Sverige har jag alltid fått kommentarer om vad jag sysslar med. Det anses finast att skriva om verkligheten. Jag avskyr den uppfattningen. När jag själv läser vill jag inte ha mer vardag. Jag vill vidga mina vyer, sträcka musklerna i hjärnan.

Du kallar skrivandet för ett behov. Vilken funktion fyller det?

– Eftersom jag alltid skrivit är det svårt att beskriva. Varför andas man? Jag har en stark upplevelse av att det är det här jag ska göra. Det är ett kall. I början var det bara något jag måste göra för min egen skull. Nu har det vuxit och blivit mitt sätt att dra ett strå till stacken. Andra blir läkare, präster eller räddningsarbetare. Det kan inte jag. Så jag skriver istället.

Hur gör det världen bättre?

– Litteratur är något som ger många människor kraft och inspiration och självkännedom och nya insikter. Om jag har en agenda så är det att hjälpa folk att bli bekanta med det obekanta. Jag har alltid haft en stark känsla av att verkligheten är större och märkligare än vi kan uppfatta med våra sinnen. Jag är en sorts verklighets-agnostiker. Då blir det naturligt att ha förhållningssättet att det finns något mer därute. Jag vill förmedla den tanken.

– Många är rädda för det som faller mellan kategorier, det som är främmande. Jag tänker att litteratur som konfronterar det främmande kan fungera som ett slags vaccin mot intolerans.

Du har själv erfarenhet av att bryta mot normer. Har det påverkat dina litterära ideal?

– Jag har ju alltid varit någon sorts särling, även om jag haft ett socialt sammanhang. Kanske är det därför jag skriver om människor som skaver mot normer, och om vad som händer när normer upphävs eller raseras. Jag är mer intresserad av icke-normativa upplevelser än av de minsta gemensamma nämnarna. Jag har en särskild kärlek till karaktärer som är udda.

 

En intressant konsekvens av att Karin Tidbeck skriver direkt för en internationell läsekrets är att de vardagliga skandinaviska detaljerna framstår som nästan lika exotiska som de övernaturliga inslagen. Liksom flera av Karins tidigare texter utspelar sig The Memory Theater delvis i Norrland.

– Mormor är från Åre och jag har varit där mycket. Jag är Jämtlands­romantiker. Mormor förde vidare en lång familjetradition av att berätta historier om mytiska karaktärer i släkten. Hennes far hade fem fingrar sammanlagt, men var en begåvad träkonstnär. Hennes mor kom från Norge och var synsk. Mormor gav mig det fabulerande arvet och The Memory Theater är dedikerad till henne. Några detaljer i boken är också influerade av saker hon berättade. Om hur tyskarna ockuperade Norge och någon hittade en nerfallen fallskärm, gjord av silke. Damerna i byn delade upp silket mellan sig och sydde kläder.

Har du medvetet gjort de skandinaviska inslagen mer framträdande sedan du började skriva på engelska?

– Jag har alltid gillat att gräva där jag står, särskilt som det finns så mycket att gräva i. Sverige har en fin fabulistisk tradition. Jag tänker inte bara på folktro, utan på Maria Gripe, Torgny Lindgren, alla de där.

– Sedan är jag medveten om att svensk kultur upplevs som exotisk för många av mina läsare, och på ett sätt har jag hittat en nisch där. Jag gillar att skriva om norrländska ättlingar i rymden, och att visa att det går att göra balla grejer med svensk mytologi och kultur. Men det finns inget beräknande i det. Mitt skrivande går ut på att jag underkastar mig processen. Jag lyssnar på vad som dyker upp i huvudet– och så skriver jag det.

The Memory Theater kommer sanno­likt att översättas till flera andra språk. Har det gjorts några ansträngningar för att få ut den på svenska?

– Inte vad jag vet. Min agent Renée i New York arbetar med andra agenter i Europa. De hör av sig när något går igenom.

Du är egentligen ganska nöjd med en tillvaro där du bor i Sverige men har din karriär utomlands?

– Nej! Jag skulle älska om jag fick skriva på svenska istället. Och så kunde någon annan översätta till engelska. För mig, som inte har engelska som modersmål, är det en jättestor skillnad. Men som det är nu går inte det. Jag har ingen aning om hur förlagen i Sverige resonerar. Det händer om det händer.

Karin Tidbeck ler.

– Men det hade varit väldigt roligt att få återvända till sitt eget land som segrare.

 

Karin Tidbeck

FÖDD: 1977 i Stockholm.

BOR: Malmö.

BAKGRUND: Har skrivit dikter och berättelser sedan hen lärde sig att skriva. Hade flera kundtjänstjobb innan hen började försörja sig på skrivande. Är utbildad skrivpedagog och har arbetat som översättare, skribent och lärare. Har givit ut novellsamlingen Vem är Arvid Pekon? och romanen Amatka på svenska, samt Jagannath och Amatka på engelska.

AKTUELL: Romanen The Memory Theater utges på Pantheon Books i februari.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #1 2021 (08 februari 2021) och är skriven av .