»Jag har alltid skitit i läsaren«

Det tog Aase Berg mer än två årtionden att mejsla fram sin rasande roman­karaktär Haggan. Så det var ju själva fan att boken skulle bli så inihelvete jävla missförstådd.

Ursäkta stöket, snart är väntan över«, står det på lapparna som placerats ovanpå de vingliga boktravarna. Det drar ihop sig till bokrea på Akademibokhandelns flaggskeppsbutik på Mäster Samuelsgatan i Stockholm, och den rymliga lokalen genomfars av långbord som dignar under rödmärkta trycksaker. Nyutkomna böcker säljs till ordinariepris. Haggan av Aase Berg till exempel. Fast i dag är boken lite billigare, »signeringsrabatt«, eftersom författaren är på besök.

I butikens mittsektion, framför ett halvmeterhögt podium, har personalen ställt fram ett knappt hundratal stolar. Samtliga är fyllda när Aase Berg äntrar scenen.

– Hej allihop, inleder hon.

– Jag är inte riktigt van vid så här mycket folk. Jag är poet. Jag brukar åka någonstans och så är det fyra människor där.

Skratt.

– Men nu ska vi prata om något som inte är poesi.

Annons

Närmare bestämt: Haggan. Bakom Aase, längs ett hyllplan, står raddor av den ilsket illröda boken. Handlingen i korthet: Thelma och Victor förälskar sig i varandra. Har massor av fantastiskt sex. Lovar varandra att överge sina respektive för att inleda ett liv tillsammans. Hon håller löftet, inte han. Men där avviker berättelsen från mallen. Thelma faller inte ned i en ravin av förtvivlan. Hon blir bitter. Hon blir … Haggan. En hämnerska som vägrar finna sig i ödet som försmådd älskarinna. Klandra sig själv? I helvete heller. Haggan fantiserar snarare om att ta ut sin bitterhet på Victors frus katt: »Ni vet vad som händer om man smetar dijonsenap i rumpan på en mesig, avlad innekatt? Den springer till hjärtat sprängs.«

Som med liknande böcker – Maja Lundgrens Myggor och Tigrar, Carina Rydbergs Den sista kasten och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – har förhandsintresset kretsat kring bokens självbiografiska halt.

Är det rentav Aase Berg som är Haggan?

Författarens kopparröda hår har krullat upp sig i ett slags lockig pagefrisyr. Hon är klädd i vida mörkblå byxor med rosa söm, och en ljusblå kortärmad noppig topp. Vänsterfoten är instoppad i en bylsig pjäxliknande sak. Aase är konvalescent; opererade nyligen in skruvar i sin snedväxta fot.

Varken klädsel eller framtoning är insmickrande. Så långt förkroppsligar författaren sin skapelse.

Dementin kommer omedelbart.

– Det är inte Haggan som står här. Jag är ledsen om jag gör er besvikna nu men jag är alldeles för snäll och beskedlig privat.

Hon bottnar så lite i Haggan att hon inte ens tänker läsa högt ur boken.

– Jag är inte skådis, förklarar Aase. Jag kan inte göra Haggans röst rättvisa.

Annons

– Men, fortsätter hon, jag har hittat en kvinna som är väldigt rolig att vara i.

Det här är det första av en lång rad framträdanden med Haggan. De närmaste månaderna kommer Aase att kryssa mellan TV-soffor, bokaffärer och bibliotek. Efter tre veckor hade förstaupplagan sålt slut. 3 000 exemplar, mer än dubbelt så mycket som Aases tidigare toppnotering: Hackers, diktsamlingen som kom 2015, sålde 1 400 ex.

Drömläge att casha in. Som det står i boken: »Min strategi är att politisera tystnadskulturen och tjäna en hacka på kuppen.« Men hon kommer inte att bli någon sellout. En journalist bad henne nyligen att göra det haggtecken som syns på bokens omslag. Aase »blåvägrade«. Hon tänker inte bli glättig. Pratar gärna om boken, agerar ogärna nasare. Kroppsspråket och rörelsemönstret är stramt. Hon ler inte. Yvar inte med händerna. Är kort och gott inte behagsjuk.

Även på så vis liknar hon Haggan.

– Jag är väldigt fascinerad av bittra kvinnor, fortsätter hon.

– Vad är egentligen en bitter kvinna? Den här boken är ett utforskande av fula känslor, av de fula känslornas psykologi. Vad händer när man borrar sig långt in i den ilskan? Med hjälp av Haggan har jag äntligen gjort det.

Haggan har vandrat vid Aase Bergs sida länge, även om det tog tid för Aase att få syn på sin följeslagare.

Aase växte upp i samma radhusområde utanför Tensta som Lena Andersson. Gick första till tredje klass på Bussenhusskolan bland greker, jugoslaver, finnar och romer. Som radhusbo var Aase en av de fina. Sedan hamnade hon i Vasastan. Hennes pianolärare Olga Seth tyckte att flickan som sjöng Arja Saijonmaa hade talang och drillade Aase inför intagningsprovet till Adolfs Fredriks musikskola. Aase kom in och upplevde under sex år på skolan en annan värld. Klasskamrater som ständigt bar nyinköpta kläder. Som en korsning av alt och tenor befann hon sig långt ner i hierarkin.

Aase Berg

FÖDD: 16 juni 1967.

Gör: Författare, poet, essäist och litteraturkritiker.

Bor: Tvårumslägenhet på Södermalm i Stockholm och fritidsboende i Njutånger i Hälsingland.

Karriär i urval: Redaktör för tidskriften 90tal (sedermera 00tal) 1995–2001. Debuterade som poet 1997 med diktsamlingen Hos rådjur och tillhörde under slutet av 1990-talet poesigruppen Köttkropp tillsammans med bland annat Carl-Michael Edenborg. Diktsamlingen Forsla fett (2002) nominerades till Augustpriset. Belönades 2012 med Aftonbladets litteraturpris för diktsamlingen Liknöjd fauna.

Aktuell: Med sin första roman, Haggan.

Två saker fick hon i alla fall med sig: musikalitet och ilska. Och båda skulle överföras till diktandet.

Aase Berg vet precis varför hon började skriva. Hennes föräldrar gjorde en klassresa, men enbart ekonomiskt. Intellektuellt och kulturellt var livet på det ena sättet eller det andra. Man var glad eller ledsen, skötsam eller slarvig. Aase ville sätta ord på livets nyanser. Hennes idol, den några år äldre Mare Kandre, ledde henne in i skrivandets värld. Aase älskade Kandres nedsolkade världar, och de sorgsna flickorna som vistades där. Hon läste allt hon kom över, av och om. Såg framför sig hur Mare Kandre satt och skrev tranceartat på kaféer hela dagarna. Efter studenten levde Aase ut sina fantasier, oftast på fiket Gråmunken i Gamla stan. Två romaner blev det, på kort tid.

– De var så fruktansvärt dåliga, minns hon.

– Storvulna och abstrakta och … man kan inte skriva en bok som är enbart hallucinatorisk, men det behövde jag lära mig själv.

Poesi passade henne bättre. Aase fortsatte att skriva, parallellt med sina planlösa studier. Hon pluggade mest strökurser, fast ett tag tänkte hon bli arkeolog. Aase var kvar ända upp till C-nivå.

– Jag var tvungen att gå upp klockan halv sex för att åka ut till Lovön och sålla brända ben, och jag kände bara: Nej …

Hon började plugga mer skrivrelaterade saker – litteraturvetenskap, filosofi, semiotik – men hade egentligen ingen plan fram tills hon var 28. Aase bodde i Amsterdam när en kompis ringde och tipsade henne om ett jobb i Stockholm. Redaktionssekreterare på kulturtidskriften 90tal, kunde inte det vara något? Till sin stora lycka fick Aase jobbet, och i samma veva blev hennes diktsamling Hos rådjur antagen, av Albert Bonniers Förlag dessutom.

Debuten var surrealistisk, hallucinatorisk, arg.

– Den är ett embryo till Haggan i det att den handlar om flickor som gör våldsamma saker i äckliga miljöer. Den är ett utforskande av aggressivitet och våld. Av gränsen mellan människa och djur. Naturen är inte skonsam, vi kan inte kontrollera den. Människan är bara ett kryp. Det är en sorglig insikt, men viktig, och den finns med redan i första boken.

Boken fick blandade recensioner. Särskilt kritisk var Nina Lekander i Expressen. Dikterna avfärdades som vilset effektsökeri, som »makabra stilleben«.

– Jag var väldigt ledsen över hennes recension för jag tyckte att hon hade missförstått precis allt. Men jag är inte långsint. Den här rabulistiska ilskan mot kritiker, jag har det inte i mig.

Haggilskan kan alltså skymtas redan i Hos rådjur, men vreden var helt och hållet inåtvänd, liksom i uppföljaren Mörk materia. Navelskådande var även Aases omtalade triptyk Forsla fett, Uppland och Loss, där hon gestaltade känslan av att vara mamma på ett nytt, utforskande och köttsligt sätt som läsaren inte glömmer.

Aase säger att hon ändå kände att hon »behövde prestera normalitet för att vara accepterad«.

Först med den fabelartade diktsamlingen Liknöjd fauna (2011) blev hon politisk och konfrontativ. Haggig. Haggan gjorde formell debut hösten 2014, i en DN Kulturtext om bittra kvinnor i litteraturen. Aase introducerade då verbet hagga. Ungefärlig betydelse: att inte längre vara hänsynsfull eller behaglig mot män. Uppmaning: sluta vara medlöpare i patriarkatets tjänst. Samma år publicerade tidskriften 10tal ett utdrag ur Aases kommande roman på ett liknande tema.

Men romanen kom att dröja. Först kom Hackers, en diktsamling med subversiva uppmaningar om att spränga manssamhället inifrån, likt en hacker, en trojansk häst.

Aase Berg fullbordade förberedelserna i Glädjehuset Sverige. Den fiktiva reportageboken, skriven med DN-kollegan Niclas Wahllöf, är en enda lång ursinnesattack på haggska hatobjekt som livsstilskultur och fasadmakeri. Först 2019, efter att ha stått och stampat i 20 år, släpptes Haggan ut ur spiltan.

I Haggan skriver Aase om »litterära sol-och-vårare« som döljer sig bakom »sorgmantlar av stil«. Aase är själv mån om att skriva rytmiskt och pregnant men får eksem av epitetet »lysande stilist«.

På Akademibokhandelns scen tar Aase Berg henne i försvar.

– När man som kvinna nått förbi åldern 50 så förväntas man hålla på med trädgård. Intressera sig för bordsdekorationer och barnbarn. Det är inte okej, säger Aase.

Spridda skratt stiger från stolsraderna, men Aase ler inte. Munnen förblir snörpt. Hon vill inte förminska sin skapelse genom att flabba bort alltsammans. Dessutom är hon förbannad. Förbannad över att så många kritiker läst hennes bok, ja, illvilligt.

Varför är boken så självkommenterande?

Hur kan hon ge sig på andra kvinnor?

Varför är Haggan så dryg och megaloman?

Varför är hon så våldsam?

Aase förtydligar att Haggan, denna fiktiva legering av kvinnors samlade erfarenheter, faktiskt inte begår ett enda våldsdåd. Hon fantiserar om att smörja dijonsenap i kattanus, visst, men hon agerar inte på sina impulser.

– Och om inte kvinnlig frigörelse får börja ens i tanken …

Publiken är större än vanligt. Och äldre. När Aase Berg läser sina dikter kommer 20-åriga hipsters dit. I dag är den yngsta åhöraren 50-någonting. Jag ser två män i publiken, och de ställer sig inte i den långa signeringskön efteråt.

Aase nickar artigt åt varje köpare, signerar och tackar. De köande sorlar om att SVT:s litteraturprogram Babel snart är tillbaka. Kul! De flesta diskuterar dock boken.

– Just det här med bitterhet, säger en dam.

– Det äter upp en.

En kvinna i 60-årsåldern går fram med två böcker.

– Jag vill ha en bok till min dotter också. Är hon förresten gammal nog att läsa den, tror du?

– Hur gammal är hon? frågar Aase.

– 26, svarar kvinnan.

– Jaha, 26! Ja, då är det inga problem. Hade du sagt 14 hade vi kanske behövt diskutera…

Aase skrattar till men ordnar fort anletsdragen så att de återgår till sitt buttra utgångsläge. Resting bitch face, som Aase själv beskriver det i boken.

 

När vi träffas några dagar senare, hemma hos Aase på Södermalm, är hon som förbytt. Hon bjuder på kaffe och kardemummabullar. 15-åriga dottern Alma ligger och mornar sig i rummet intill. 20-åringen Sascha – som bor i Maja Lundgrens lägenhet medan författaren är bortrest – ringer för att berätta om en nyss avklarad anställningsintervju. Aases skratt är kluckande, rösten öm och nyfiken:

När hon stoppat undan mobilen konstaterar hon:

– Folk blir faktiskt förvånade när de träffar mig och inser att jag inte alls är särskilt ondskefull. Men jag känner att jag måste vara rationell och cool när jag är ute och pratar om den här boken. Det är en rationell och cool produkt, det är bara framställningen som är hysterisk och gränslös.

Uppmärksamheten är den överlägset största hon har varit med om.

– Det är lite nytt för mig det här med läsare. Ärligt talat har jag alltid skitit i läsaren. Jag har aldrig varit särskilt läsartillvänd. Men Haggan känns som ett jävligt bra diskussionsmaterial, jag kan tänka mig att den funkar väldigt fint i läsecirklar. Det är kul när någon kommer fram och berättar att den tycker om ens bok, men lite skämmigt också. Min motor finns inte i reaktionerna, den ligger i själva jobbet.

– Ska jag vara krass så beror uppmärksamheten på att jag har skrivit en begriplig bok. Begriplig men provocerande.

Att läsarna blir förbannade är hon glad över, men de ska helst vara arga av rätt anledningar. Hon är frustrerad över vad hon upplever vara slarviga läsningar. Merparten har dessutom gjorts av folk inom hennes eget skrå: litteraturkritiker.

Försvarstalet som inleddes på Akademibokhandelns scen fortsätter.

– Jag vill höja det här till en annan nivå än ett triangeldrama. Triangeln är inte poängen med den här boken. Det här är inget litet kammarspel, det är en samhällskritisk bok om ett politiskt problem. Haggan använder bitterheten för att spränga sig ur bitterhetens fängelse. Hon lär känna fienden.

I poesin går det att gömma sig bakom gåtfullhet; den här gången ville Aase åt ett annat håll.

– Poesi är enbart gestaltning, enbart show. Du behöver aldrig stå för någonting. I den här boken vill jag uttrycka saker i klartext. Jag har visserligen hittat på en figur som får säga alltihopa åt mig, men ändå.

Ramhistorien har skrivits många gånger, det är Aase den förste att erkänna. Men den här berättelsen om Thelma och Victor ackompanjeras av ett ursinnigt director’s commentary-spår. Haggan rasar urskillningslöst. Finna sig heter en besläktad roman, av Agnes Lidbeck. Och det är just finna sig Haggan inte tänker göra. Haggan kräver uppriktig kärlek, vägrar utnyttjas för dunkla syften. Det är inte Haggan som parasiterar på äktenskapet; det är de gifta som parasiterar på henne.

– Jag fattar att man inte kan styra mottagandet men den här boken har provocerat många och då vill jag förklara mitt syfte. Jag vill inte reduceras till sliskig självbiograf, jag driver ju tvärtom med den genren. Det här är politik. Men det är som att man måste uppfostra människor att höja blicken.

Boken kan ses som ett fullbordande. Inte minst ämnesmässigt. Haggan kanaliserar och förstärker det missnöje som legat och pyrt i tidigare alster. Men verket är ett fullbordande även till formen. Här finns poetiskt gestaltande, men också det klarsynta, analytiska och essäistiska skrivande Aase odlat som DN-skribent.

Det finns, berättar hon, en »DN-Aase« som är betydligt mer självsäker än privat-Aase.

– Jag är dryg när jag skriver i tidningen. Jag tänker att jag äger världen, som en man. Jag skriver inte prövande, använder aldrig »kanske«. Den rösten har jag använt i Haggan.

Boken har fått kritik för att vara självgod.

– Självgodheten är en rustning som Haggan tar på sig. Jag trodde att det skulle vara ganska uppenbart. Att Haggan skrävlar säger inte något om boken, men om karaktären som påstår det. Och om samhället. Hon skryter och det är förbjudet.

– Om jag ska passa på att skryta så tycker jag att den här boken är jävligt välskriven. Det är en slängig stil, men den är vansinnigt medvetet genomförd. Det har inte alla sett.

Aase framhäver också laddningen i de erotiska skildringarna.

Fast det känns inte som om det var de partierna du tyckte mest om att skriva.

– Nej, kanske inte. Jag skulle ha svårt att skriva en roman-roman, full av gestaltning. Jag föredrar lyrical essay, mer åt Chris Kraus-hållet, det mockumentära, analys.

Skildringarna av Thelma och Victors möten varvas med Haggans haranger. Sammantaget är det mindre show, don’t tell och mer tell and show. Haggan berättar, med mannens tvärsäkerhet, hur landet ligger.

En recensent invände att allt Haggan verkar vilja ha är en man. Hade Thelma bara fått behålla Victor så hade allt varit bra.

– Jag förstår inte den läsningen, men det får mig att ifrågasätta min egen kommunikationsförmåga. Just den tolkningsmöjligheten skulle kunnat ha uteslutits. Fast egentligen bryr jag mig inte om recensioner.

Hävdar inte alla författare det?

– Jag är faktiskt alienerad inför bokens färd genom världen. En recension går inte in i hjärteroten på mig. Jag är alldeles för intresserad av sociologi, kan allas sätt att fäkta på. På så vis har jag en lycklig psykologi. Mitt yrke är inte jag. Mitt skrivande är jag, men jag förväxlar inte min prestation med mitt jag. Om någon skriver en recension så betyder det bara att någon har reagerat på vad jag har skrivit, inte att jag har gjort något fel.

Någon kritikergunstling har Aase Berg aldrig varit. Trots en kreddig kultursidesaura.

– Det vore för jävla tråkigt att inte behöva stöta på motstånd! Då slutar det med att man blir en sådan författare som bara sitter och pysslar och är duktig.

Aase Berg älskar själva skrivandet. »Det är fantastiskt att hålla på, det är som knark fortfarande.«

Förbudet att beskriva Aases lägenhet – inget hemma-hos! – dras tillbaka när hon försäkrat sig om att observationerna inte kommer att mynna ut i livsstilsjournalistik.

I köket, på en snirklig kerubpiedestal, står ett uppstoppat murmeldjur, ett utslag av hennes långtgående fascination för taxidermi. I tamburen, till höger om dörren, hänger Ulf Malmgrens målning av en naken kvinna, den som pryder omslaget till Aases förra diktsamling Hackers. Också vardagsrummet domineras av tavlor, den största föreställer två systrar och har målats av konstnären Anton Dich, föremålet för maken Fredrik Sjöbergs senaste bok: Mamma är galen och pappa är full. Det mest iögonfallande objektet i rummet tillhör dock Aase: gnuhuvudet på väggen.

– Det är mitt totemdjur det här, säger hon.

– Jag gillar hennes blick, den är så sorgsen och allvetande.

Gnun spelar en roll i Haggan, en sann detalj ur Aases eget liv, medvetet inproppad bredvid, ja, en blandning av rent hittepå, andra kvinnors erfarenheter och ännu fler detaljer från Aases egen miljö. Allt för att ge boken en känsla av autenticitet.

Tricket fungerar. Det är omöjligt att läsa Haggan utan att känna: »Det här har hänt, och exakt så som det står.« Hon använder sig även av metaknepet att återge mottagandet av boken – i   boken. Vilket begagnas flitigt i Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit. Men Haggan är inte autofiktion, försäkrar hon.

– Jag har slitit med att få fram en person som man kan tro på. Det är autentiskt, men inte sant. Jag har använt mitt riktiga hus i Hälsingland, och huvudpersonen kommer från Tensta precis som jag. Annars, nej. När du leker med stoffet på det sätter är det extremt mycket enklare att vara man. Kvinnan blir lätt kallad galen, men det är en kamp jag faktiskt uppskattar att föra.

Och blir kvinnan inte kallad galen, så etiketteras hon i alla fall gärna som självupptagen – och därmed också ointressant. DN:s Maria Schottenius beklagade just att Haggan bara intresserade sig för sig själv, istället för att idka samhällskritik.

– Det är en intressant debatt, det där, säger Aase och skakar på huvudet.

– För givetvis kan det subjektiva upphöjas till politik. Annars skulle man ju bara kunna skriva brett och manligt om stora centraleuropeiska skeenden. För övrigt en extremt premierad genre.

Många recensenter har raddat upp Haggan jämte andra ilskna litteraturkvinnor i bestämd form. Bitterfittan. Nuckan. Parallellerna till Lena Anderssons Ester Nilsson är också flitigt förekommande. Aase trivs i sällskapet men vill ändå framhäva Haggans särprägel. Hon går inte i bredd med några medsystrar. Ingen är fredad. Victors själsligt förtorkade borgarbracka till fru kallas ömsom »Madonnan« ömsom »klimakteriekeramiker«. Och till skillnad från Ester Nilssons baneman Hugo Rask är Victor, den skenhelige kulturmannen i Haggan, inte baserad på en levande förlaga.

– Och en sak till … Haggan hänger inte ut enskilda skitstövlar; hon undersöker snarare den mylla i vilken skitstövlar frodas.

 

Vid lunchtid lämnar Aase lägenheten på Renstiernas gata och sicksackar sig fram genom blåsiga södergator. Träden spretar tomma omkring henne. En koltrast hörs, men annars få vårtecken. Folk går stelt framåtlutade i snålblåsten. Efter några minuter slår hon in portkoden vid en trappuppgång på Skånegatan, alldeles intill ett flashigt bageri.

Aase och Fredrik delar ettan som domineras av ett stort skrivbord i trä. De sitter dock sällan där och jobbar. Aase föredrar den nötta soffan, Fredrik sängen. Täcket är fortfarande korvigt och knöligt efter hans senaste skrivpass.

Aase slår sig ner på soffan och slår händerna om knäskålarna.

Jag frågar hur hon känner inför utfyllnadsmeningar. Haggan innehåller inga fulmeningar av typen: »… sade hon och slog en blick igenom fönstret«.

Aase skrattar till.

– Jag skriver kompakt, men jag måste lära mig skriva tråkmeningar också. Nästa bok har ett annat temperament. Den bygger på sorg.

Haggan är en del av en planerad trilogi om kvinnofällor. Nästa, den hon jobbar med nu, ska handla om moderskap. Den sista om medberoende och alkoholism.

Egentligen hade hon hellre pratat om nästa bok, den hon är inne i nu. Men så funkar inte bokbranschen. Medan idrottaren får kommentera sin färska prestation tvingas författaren prata om något som upptog hen för ett år sedan.

– Jag känner mig ganska klar med Haggan. Jag har formulerat ett problem och slungat ut det i världen. Jag har pejlat in underströmmarna i metoo. Jo, jag är ganska klar med den problematiken.

Hon hoppas komma igång med boken om moderskap på allvar till sommaren. Fast just i dag ska hon inte skriva. Efter vårt samtal ska Aase gå till sin psykoanalytiker.

– En del är rädda för att psykoanalys ska förta deras skrivglädje, att de ska förstå alltför väl varför de skriver, men det där gäller inte mig. Att  skriva och att gå i psykoanalys handlar om att avtäcka en massa samband. Det är dubbelt, desillusionerande. Man blir inte en harmonisk människa.

Så varför gör du det?

Frågan får Aase Berg att iklä sig samma skeptiska ansiktsutryck som på Akademibokhandeln.

– Därför att jag inte är intresserad av att vara en harmonisk människa, säger hon.

– Jag är intresserad av att se saker.

 

Så skriver du ARGT! Aase Bergs tips för att arbeta med temperament.

VÅGA

Renodla en grundkänsla. Gå så långt du kan i den. Fega inte ur.

SLÅ PÅ REPTILHJÄRNAN

Lär dig att fokusera impulser från reptilhjärnan, att förvandla otämjda utbrott till precision. Skrivande är en balans mellan impulsivitet och eftertanke, och det där måste ske i rätt ordning. Jag har alltid varit en ganska förbannad person men från att ha burit omkring på en obrukbar ilska har jag gjort om ilskan till ett analysverktyg.

SKIT I VAD ANDRA TYCKER

Eliminera bekräftelsebehovet. Snegla inte på läsare och kritiker när du skriver. Bearbeta kan du göra i efterhand. Och bearbetningen för mottagaren handlar inte om att hen ska gilla dig eller tycka att du är duktig, det handlar bara om att hen ska fatta vad du säger och påverkas av det.

VÄSSA RÖSTEN

Lär dig att skilja mellan rösten i dina texter och dig själv som privatperson. Ni behöver inte tycka samma saker. Textrösten behöver inte vara trevlig, även om du är en trevlig person.

DJUPDYK

Skrivande är forskning. Gräv dig djupare och djupare ner i grundstämningens detaljer. Borra, pilla i nyanser.

ANVÄND DIN INSPIRATION

Inspiration är inte för amatörer. Jag skriver aldrig från början till slut, för mig är texten en mosaik. Humöret och idéerna får diktera var i texten jag väljer att arbeta. Mina egna känslor och sinnesstämningar ger temperament. Det där är organiskt och skapar laddning. Man kan inte gå enbart på inspiration men man kan inte heller bortse från det i världen som inspirerar en. Skrivande handlar om att kanalisera sin inspiration, och att fylla upp luckorna däremellan med strukturerat arbete.