»Jag gillar att skaka om karaktärerna«

När himlen blir vit och haven för­ångas. När jorden står inför den definitiva ­undergången. Vem vill du vara med då? I sin nya ungdomsroman Slutet ställer Mats Strandberg de stora, existentiella frågorna på sin spets.

Mats Strandberg är en orolig pojke när han växer upp i 1980-talets Västmanland. Världen är en hotfull plats och han räds kalla kriget, han räds aids och han räds Tjernobyl. Allra mest rädd är han för att något ska hända med hans mamma, hon har insjuknat i svår reumatism.

Pojken står alltid rustad för katastrof, oron klöser i bröstet. Ibland måste han fly. Då drar han sig undan till en plats där tystnad råder, där verklighetens ljud inte gör sig påminda. Och så läser han. Om ondsinta clowner och barn som behöver en exorcist. Om zombier och massakrer.

Det finns en händelse som hans mamma brukade återge senare i livet. Den om när pojken Mats läste Stephen King på en campingsemester. Spänningen fick honom att ligga och sparka med benen så att hela husvagnen skakade.

– Skräck är anledningen till att jag började älska att läsa böcker. Jag upptäckte tidigt att det var ett bra sätt att hantera allmän oro på. Att läsa skräck blev ett slags katarsis där jag kunde få utlopp för mina rädslor på ett säkert sätt, det var en skön verklighetsflykt.

 

Tisdagen den 11 september 2018 har pojken blivit stor. På årsdagen av terrorattackerna i New York och mordet på Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh, öppnar Mats Strandberg dörren till sin tillfälliga skrivarlya på Hornsgatspuckeln, Södermalm. I strumplästen, och med en prydlig, näst intill osynlig portionspåse snus under läppen.

Annons

Det har gått mindre än två dygn sedan Sverige gick till val och allt känns lite yrvaket och obekant.

– Det gick inte riktigt lika illa som jag befarade. Men jag är orolig för de högerextrema vindarna som blåser över hela västvärlden nu. Vi har sett liknande saker förut och jag blir rädd för historielösheten, att folk verkar ha så dålig koll på de små stegen som ledde fram till nazismen under andra världskriget.

Mats Strandberg

FÖDD: 23 oktober 1976 i Västanfors, Fagersta.

BOR: Södermalm, Stockholm.

FAMILJ: Gift med skådespelaren Johan Ehn.

AKTUELL: Med ungdomsromanen Slutet, en preapokalyptisk berättelse om två unga människor som lever på lånad tid.

UTGIVNING i urval: Engelsfors-trilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Barnboksserien om monstret Frank (Monstret i natten, Monstret på cirkusen och Monstret och människorna) samt skräck-romanerna Färjan och Hemmet. 

Högerextremism är en av den vuxne Mats Strandbergs rädslor. En annan är vårt klimat. Sommaren 2018 blev den varmaste i mannaminne och ord som grillförbud, foderbrist och skogsbränder har präglat nyhetsflödet i månader. Hur ska det gå för vår planet?

– Det där är skräck på riktigt. Alltså vi lever ju i slutet … Nä, förlåt det lät kanske inte så muntert, men vi vet att miljön inte kommer att hålla, vi ser statistiken. Samtidigt är det för jobbigt att ta in, fortfarande är det för många som tjänar för stora pengar på att få oss att ignorera det.

Annons

Mats Strandbergs nya ungdomsroman handlar inte om klimatet, i första hand. Men han tillstår villigt att han delvis skrev den som terapi mot sin klimatångest. Dessutom tangerar frågeställningarna som boken väcker många av dem som är högst aktuella i vår verkliga värld.

I Slutet är det sommar och allt ser ut som vanligt. Men alla vet att tiden är utmätt. En komet, Foxworth, är på väg och om en månad kommer den att förinta vår planet på ett ögonblick.

Berättelsen, »preapokalyptisk« som den beskrivs i förlaget Rabén & Sjögrens pressreleaser, zoomar in två ungdomar i en mellanstor svensk stad under deras sista veckor i livet. Under tiden som den oåterkalleliga undergången närmar sig utvecklas en parallell historia, en tragedi med en före detta flickvän och vän som försvinner under mystiska omständigheter.

Exakt varifrån han fick denna dystopiska idé vet Mats Strandberg inte riktigt, men förkärleken för katastroffilmer hade betydelse.

– Jag älskar att se hur jorden går under i Day after Tomorrow eller 2012, det är något mäktigt med det. Men perspektivet man aldrig får se i de stora katastroffilmerna är vad som skulle hända med helt vanliga människor i Sverige, vad som händer med pengar, vad folk ska äta, vad som händer med rättssystemet när det inte finns tid för polisutredningar och fängelsestraff. Jag ville göra en intim relationshistoria med undergången som fond.

Röster om Mats Strandberg

Ylva Blomqvist, förläggare Rabén & Sjögren:

»Jag tycker att det är roligt att jobba med någon som är så engagerad i sin text. Mats är perfektionist, men han är också väldigt lyhörd för samtal om texten. Jag tänker att hans noggrannhet och grundliga research ger något till texten – ett djup. Man kan känna sig fullständigt trygg som läsare. Mats är en författare som månar om sin berättelse in i minsta detalj.«

Sara Bergmark Elfgren, författare/medförfattare till Engelsforstrilogin:

»När vi skrev Cirkeln var Mats etablerad och jag debutant, men han höll det aldrig emot mig. Han är lyssnande och öppensinnad, och har mycket självdistans. Engelsforsåren var enormt stressiga, men vi kunde alltid skratta ihop. Jag saknar att skriva med honom, men vi har i alla fall ett slags ›textkontakt‹ genom att testläsa varandras romaner. Mats är alltid ärlig och det är en trygghet.«

Mats Strandberg säger att han fascineras av tanken på vad som skulle hända om vi visste exakt vilket datum och klockslag vi skulle dö. Hur skulle det påverka våra liv? Vad och vem blir viktig när den slutgiltiga katastrofen närmar sig? Vad skulle du göra med den sista tiden och vem skulle du vara med?

– En stor del av vår tid går ju åt till att planera och säkra upp framtiden. Men om jag inte behöver fundera på det, vad blir viktigt här och nu när man inte längre kan skjuta upp saker till morgondagen? Blir man modigare eftersom man inte riskerar så mycket?

Hos många skulle nog svaret finnas i relationerna. Att få vara med sina nära. Mats Strandberg vet att det är så för egen del. För några år sedan gick hans mamma bort i sviterna av sin sjukdom, och kvar stod han, sökande efter svar och tröst.

– När det gäller döden blir man ganska filterlös, man kommer väldigt nära i relationerna. Inför ett definitivt slut skulle samtalen med andra nog blir ännu viktigare. Det första jag gjorde när mamma dog var att gå till kyrkan, det kändes naturligt även om jag inte gör det i vanliga fall.

Mats Strandberg lägger upp fötterna på konferensrumsstolen, lutar sig tillbaka och placerar händerna på bakhuvudet. Utanför lyser en mjuk höstsol mot de k-märkta husfasaderna på Mariabergets sluttningar.

Några gator bort, vid de gamla kvarteren nedanför Slussen, pågår ett årslångt stambyte av den ordinarie arbetsplatsen. Mats Strandberg längtar tillbaka.

– Det är hemskt här. Sterilt med tråkiga, tomma korridorer. Visserligen är vi några stycken, men det är sällan många på plats. Och så har vi en kedjerökande tant på våningen under. Röken sipprar upp genom vårt golv!

Han säger att tanken aldrig var att skriva en deprimerande bok, utan en berättelse om att hitta meningen med livet på deadline. Det är den hittills svåraste bok han skrivit.

– Jag var tvungen att leva med något slags undergångsfilter i ett och ett halvt år och det är nog ingen slump att jag tog väldigt mycket mer tupplurar än vanligt när jag skrev. Och jag tänkte mycket på klimatet, den verkliga undergången. Det som är frustrerande är att det egentligen vore enkelt fixat. Det är bara det att den här världen är så trögarbetad.

– Ur det perspektivet vore det fint om boken kunde inspirera till lite revolutionär anda, ett uppvaknande. Vi har fortfarande chans att göra något åt vår situation.

Efter beskedet om kometen lägger industrierna ner och flygresorna ställs in. Planeten mår, ironiskt nog, bättre än på länge. Mats avslöjar att det finns en hemlig lockelse i tankarna på att något fruktansvärt ska hända men att det inte är vårt fel, det beror inte på att mänskligheten har sabbat allt. Med en komet skulle undergången dessutom förmodligen vara mer skonsam, det skulle sannolikt gå fort …

– Alltså, jag har egentligen en grundläggande positiv bild även om det kanske inte verkar så. Min psykolog tycker att det är jättebra att jag skriver böcker, då kan jag använda mina katastroftankar till något kreativt!

Mats böcker är ofta mörka, dystopiska berättelser. »Men jag gillar inte när det blir för mörkt och svartsynt, det måste finnas någon liten ljusglimt.«

För många är Mats Strandberg känd för Engelsforstrilogin som han skrev tillsammans med kollegan Sara Bergmark Elfgren. Fantasyserien om en grupp tonårshäxor i en nedmonterad bruksbygd har sålts i mer än trettio länder. Den första delen, Cirkeln, nominerades till Augustpriset när den kom 2011 och filmatiserades 2015.

– Precis som i Cirkeln handlar min nya bok om vad som händer med människor när man låter någonting obegripligt sippra in i vardagen, något vi inte har erfarenhet från förut. Jag gillar att skaka om och utforska karaktärerna. Vad händer när alla normala sociala konstruktioner sätts ur spel? Vad händer om man är plugghäst och duktigast på allt och plötsligt inser att man är en häxa som ska stoppa apokalypsen – men är sämst på magi?

Han är noga med att betona att varken Engelsforsböckerna eller Slutet handlar om skräck i ordets rätta bemärkelse. Det gör däremot hans vuxenromaner, Färjan och Hemmet som kom 2015 och 2017. Den förstnämnda är en blodig vampyrberättelse som utspelar sig på en Finlandsfärja en mörk novembernatt. I den andra är skådeplatsen ett demensboende, en nervkramande otäck historia som nästan tränger sig in i kroppen rent fysiskt.

– För mig är skräck ett sätt att utforska de stora frågorna som liv och död, ont och gott, vad det innebär att vara människa. Men det är svårt på ett sätt, för det är så personligt – som med komedi. Det jag tycker är roligt kanske du tycker är jättetråkigt.

– Grejen är att man vill framkalla en fysisk reaktion hos läsaren, något som går rakt in i reptilhjärnan. Det är ju därför man brukar prata om kroppsgenrer – skräck, erotik, komedi och melodram. De blir ibland illa ansedda, de kan verka så basala, inte så intellektuella som andra genrer.

Mats Strandberg har hyllats av litteraturkritikerna för sin förmåga att föra samman vardagsrealism och skräck. Det har krävt sin research. Flera resor över Östersjön, otaliga besök på svenska vårdinrättningar.

– Ska läsaren köpa att det plötsligt dyker upp en vampyr i en verklig miljö gäller det att ta reda på så mycket som möjligt om just den miljön. När jag skrev Färjan försökte jag få fram hur vibrationerna från motorerna kändes i golvet, hur heltäckningsmattorna såg ut och hur det var att gå runt i korridorerna. Man måste rota situationen i en vardag som alla kan känna igen sig i. Om läsarna inte kan tro på den biten är det svårt att få med dem i resten av berättelsen.

Om researchen till skräckromanerna var geografiskt avgränsade (färja, äldreboende …), krävdes det en bredare utblick inför den nya boken. Mats Strandberg intervjuade präster, ekonomer, psykologer, läkare, folk på MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) och astronomer.

Men precis som i sina tidigare böcker lade han störst vikt vid att utforska sina karaktärer och ge dem kött på benen.

– Jag brukar göra små intervjuer med dem. Jag tar reda på vilka framtidsdrömmar de har, förhoppningar, rädslor, vad de lyssnar på för musik, vilka deras föräldrar är, vilken klass de tillhör, hur deras rum ser ut. Ibland tar det tid att förstå dem och jag redigerar många varv. Då händer det att jag hittar nya teman, egenskaper och tankar. Efter ett tag börjar de leva sina egna liv.

Mats Strandbergs Knep för att göra det overkliga verkligt

1. En overklig premiss måste grundas i karaktärerna. Det är genom dem läsaren upplever händelserna. Vad är de rädda för, vad hoppas de på, vad står på spel? Är en komet på väg till jorden, ja då kommer karaktärerna att vara rädda för det, men det måste förankras i dem som personer, hur det påverkar just dem – till exempel att någon vill ha tillbaka sin flickvän innan kometen kommer. Det är sällan de jättestora frågorna som får en historia att landa känslomässigt hos läsaren, utan det är vid det väldigt privata och personliga som det bränner till på riktigt.

2. Jobba med karaktärernas upplevelser. Vad känner de för lukter, hur känns det mot huden, vart sitter rädslan i kroppen eller kärlekskänslorna? Allt som får en att gå in i karaktären fysiskt gör det lättare att leva sig in i det »overkliga«.

3. Inom fantastik upplever karaktärerna ofta något obegripligt och har inga tidigare erfarenheter att hämta från. Ibland är det lätt att tro att en karaktär bara känner på ett visst sätt konsekvent, men människor är mer komplexa än så. Ibland kan det bli så obegripligt och fasansfullt att de börjar skratta istället eller utvecklar en sjuk galghumor, eller förtränger saker och blir stumma.

4. Glöm inte att stanna upp och landa i det som händer. Karaktärerna är ofta mycket mer trögfattade än man tror. Vad gör händelserna en människa utsätts för med henne? Hur känns det? Ofta är det svårt för karaktärerna att ta in vissa saker, låt det komma stegvis, och ibland måste det förbli obegripligt för dem.

5. Miljön är viktig. Välj den med omsorg. Det gäller framförallt inom skräcklitteraturen, men även när man skriver fantastik. Det måste gå att förklara varför karaktärerna inte bara springer från det onda, varför de inte flyttar från huset när det börjar spöka eller ringer polisen.

6. Ibland är det lätt att tro att man måste ösa på med action, blixtar och dunder i varje scen – men i själva verket är det ofta mest intressant att följa karaktärernas känslomässiga resa.

Är det stor skillnad på att skriva böcker för barn, unga och vuxna? Mats Strandberg har fått frågan förut. Svaret är att om han ohämmat vill gå loss på skräcken skriver han uteslutande för vuxna – och vissa ämnen, som självskadebeteende eller sexuellt våld, undviker han helt när han riktar sig till ungdomar.

– I övrigt är det inte så stor skillnad. Jag delar inte upp i ålderskategorier. Återigen utgår jag från karaktärerna, och åldern de råkar vara i. Okej, nu är jag Simon (en av huvudpersonerna i Slutet, red.anm), jag är på en fest, min tjej har gjort slut, hon vill leva till max, men jag vill bara vara ihop med henne. Hur tänker jag då? Vad ser jag genom hans ögon när jag rör mig bland folk?

– Jag försöker inte anpassa mig efter en idé om en »tonårspublik«. Som tonåring hatade man ju när vuxna pratade ner till en eller använde det de trodde var de senaste, tuffa slanguttrycken.

Han säger att Slutet inte nödvändigtvis behöver klassas som en ungdomsroman. Däremot var det självklart att den skulle handla om ungdomar. Livet ska precis börja, man ska snart gå ut gymnasiet. Allt är så nytt, men plötsligt också så nära slutet.

– När man är i den här åldern, 16–17, står man med en fot i varje värld. Ibland är man liten och vill bli tröstad av sina föräldrar, ibland känner man sig vuxnare än dem. Vem väljer man under den sista tiden, vänner eller familj? Det ville jag utforska.

Ett och ett halvt år tog utforskningen som landade i boken. Han har ändrat grejer in i det sista, »levlat upp« varje gång han läst texten. Att göra sitt bästa är en plikt mot läsarna – varför ska de annars lägga 150 spänn eller mer på en bok istället för att kolla Youtubeklipp eller spela Candy Crush, frågar han sig.

– Det gäller att hitta en balans, man kan ju redigera ihjäl en text också. Många hatar redigerandet, men jag ser fram emot det hela tiden när jag skriver ur mig första versionen, det är då det roliga börjar. Det finns en historia från början till slut, då släpper den kreativa ångesten och jag kan ta fram verktygslådan och titta på vad jag har.

Han säger att han lärt sig stå ut med att det första han skriver ofta är »rätt dåligt«, att det inte är något han låter sig blockeras av. Det handlar snarare om att komma igång, skriva på och hitta strukturen i berättelsen.

– Jag ser den första versionen som en deg. När den har jäst klart börjar bearbetningen.

Jag vet att jag kommer att få ihop allt – men att jag måste hitta smartare lösningar på en mängd ställen.

Det har varit skönt att få »vara gud« över sin egen text ett tag. Men nu längtar Mats Strandberg efter att få skapa tillsammans med andra. Under hösten väntar flera samarbeten, bland annat ett med kollegan och kontorskamraten Jenny Jägerfeld – ett annat med serietecknaren Henrik Jonsson.

– Det är spännande att se vad som händer när man är två olika personer som hittar en gemensam värld tillsammans, det öppnar upp nya sidor av ens egen hjärna.

Flera av personerna som har testläst Slutet har sagt att de nästan blivit galna av att läsa, att de tvingats påminna sig själva om att kometen faktiskt inte är på väg. Några har gråtit på slutet, och det är ett gott tecken, då har han lyckats. Fast just nu är Mats Strandberg mest nöjd med att titeln på bokomslaget är tryckt i självlysande färg.

– Den lyser i mörkret, säger han nöjt.

Det var han själv som kom på idén.