Nina Pascoal: »Ingen värderar sin tid så högt som jag«

När förvandlas man från »en som skriver« till författare? Och hur? Debutanten Nina Pascoal har bestämt sig för att försöka hitta svaret – om hon så får IBS på vägen.

Föreställ dig att du står vid en hållplats. Kanske sitter på en bänk rentav. Det finns inga tidtabeller och du vet inte när bussen kommer, eller om den ens är på väg. Du väntar på hållplatsen, där människor och tankar kommer och går. Framför dig ringlar landsvägen mot horisonten. Du vet inte vart du ska. Men du ska framåt, det är bestämt.

Faktiskt det enda du helt säkert vet.

 

Nina Pascoal

Född: 1988 i Lund.

Bor: Malmö.

Annons

Bakgrund: Arbetar som bibliotekarie i Helsingborg och skriver litteraturkritik för Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan. Har gått Skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola.

Utgivning: Vi röstar om vi saknar mamma (2021). 

 

Ungefär så – som en hållplats – beskrivs Hedlandet residens, ett stort, rött hus med vita knutar och ordet »idyll« svävande över sig. Här, i det skånska samhället Torna Hällestad, utlovas du som arbetar med berättelser en möjlighet att reflektera över och utveckla dina idéer, antingen tillsammans med andra eller på egen hand.

– Nu är jag så trött. Jag kan inte tänka. Vad var det vi skulle göra egentligen?

Nina Pascoal sitter på en av trädgårdsstolarna i trä som placerats på gräsmattan på baksidan av huset. I ringen sitter även fem andra aspirerande författare tillsammans med dagens tre manuscoacher: Lina Wolff, Tomas Bannerhed och Kristofer Flensmarck. Stämningen är god men emotionellt dränerad. Timmar har ägnats åt textsamtal där skribenternas projekt diskuterats i detalj, med framför allt en fråga i fokus: Vart är vi på väg?

Nina Pascoal, som i våras debuterade med Vi röstar om vi saknar mamma, vet inte om det är den nyligen tagna covidsprutan eller textsamtalet med Lina Wolff som gjort henne så utmattad. Antagligen en kombination.

– Jag har en känsla för textens tema, och stämningen, platsen och karaktärerna. Men jag vet inte riktigt hur konflikten ser ut, eller handlingen. Eller om det håller hela vägen, säger Nina Pascoal.

Annons

 

SKRIVYTA SYD. Skrivyta Syd är ett nystartat ettårigt konstnärligt utvecklingsprogram för skönlitterära författare. Under ett år får deltagarna utveckla sitt konstnärliga skrivande genom att delta i litterära residens och branschträffar, träffa manuscoacher och samtala med andra författare. Projektet drivs av Regionsamverkan Sydsverige och delfinansieras av Statens kulturråd.

 

Det nystartade projektet Skrivyta Syd, ett konstnärligt utvecklingsprogram för skönlitterära skribenter som vill ta steget vidare, kommer förhoppningsvis att utgöra ett stöd för Nina Pascoals romanarbete. Tillsammans med fem andra deltagare ska hon under det kommande året få utveckla sitt skrivprojekt och sin roll som författare. Residensvistelsen på Hedlandet är den första av flera träffar, och nu är det dags för några sista frågor innan coacherna ska bege sig hemåt. Resten av gänget stannar veckan ut på Hedlandet, ett »introvert kollo för vuxna«, för att citera Nina Pascoal.

De pratar om utgivning, följebrev och refuseringar.

– Jag kan betona vikten av att inte ge upp, för det finns ingen absolut litterär kvalitet, ingen absolut bedömning som alla ställer sig bakom. Som exempel kan jag nämna min debut Korparna som jag hade jobbat oändligt med. Trots att den till slut publicerades, i princip i sitt ursprungliga skick, refuserades jag först av nio andra förlag, berättar Tomas Bannerhed, som sedan tilldelades Augustpriset för boken.

En framgångsberättelse alla aspirerande författare vill höra.

Samtalet avslutas och sällskapet upplöses. Jag hoppar in i bilen tillsammans med Tomas Bannerhed, Kristofer Flensmarck och Lina Wolff. Men mer om den resan senare.

Först ska vi landa i gränslandet mellan debuten och den omtalade och ibland fruktade »andra romanen«.

Det är där Nina Pascoal just nu befinner sig.

SVÅRMODIG. När det kommer till litteratur dras Nina Pascoal främst till »deppiga grejer«, där mörker och komplicerade relationer genomsyrar sidorna.

 

»Omskakande.«

»En magnifik debut.«

»En lovande inledning på ett författarskap.«

I våras hyllade kultursidornas recensenter Nina Pascoals debut – en berättelse om tre systrar, en dysfunktionell förälder och en charterö, berättad ur tolvåriga Kornelias perspektiv. Romanen är laddad med tonårsblivande, såriga familjerelationer, längtan och åtrå. Berättarrösten står vid tröskeln till något ännu inte greppbart. Kornelia är mellanbarnet som ser allt men ännu inte kan ta in vuxenvärldens hela vidd.

– Det är ett intressant perspektiv. Som mellanbarn i en syskonskara på fyra har jag själv tyckt att det varit svårt. Jag var ganska blyg och ville pleasa, skapade aldrig konflikt eller var dramatisk … Min syskonroll har gjort att jag som vuxen har ganska lätt att anpassa mig och se andras behov, vilket kan vara utmattande. I romanen har jag använt mig av de erfarenheterna, men byggt ihop en annan familj där framför allt mamman är en stor anledning till varför barnen är som de är – och till det som sedan händer i berättelsen. Det gav boken en svärta, som berörde mig. Men där finns även ett väldigt pirr – spänningen, killarna och livsaptiten. En väntan på att bli stor, säger Nina Pascoal.

För många debutanter uppstår ett vakuum efter att deras första bok har gått i tryck. Kanske säljer romanen några hundra exemplar, kanske nämns den i tidningen, kanske blir man intervjuad av en journalist. Sedan faller de hårt arbetade orden i glömska.

För Nina Pascoal är upplevelsen ändå att det »hänt grejer«. Medverkan i TV4 Nyhetsmorgon, uppmärksamhet både från kritiker och läsare, flera författarsamtal, och nu en plats i det årslånga projektet Skrivyta Syd.

– Samtidigt känner jag en liten stress. Liksom: »Nu är jag aktuell med en bok – jag måste brassa på innan alla glömmer bort att jag har gett ut något«, säger hon med ett skratt.

När hon började skriva Vi röstar om vi saknar mamma planerade hon att bli färdig på ett år, men att slutföra ett romanprojekt visade sig mycket svårare än hon först hade trott. Under fem års tid besökte hon sin uppdiktade värld, bearbetade ord, lämnade projektet på hyllan på nytt – för att månader senare damma av allt igen. Till slut orkade hon inte vara ännu en person som »har ett manus hemma i skrivbordslådan som kanske skulle kunna bli något«.

Nu fick debuten bara bli klar.

Nyckeln till att kunna slutföra boken var enligt Nina Pascoal att sluta jobba heltid på biblioteket i Helsingborg.

– För mig har jobben utanför frilansandet varit ett sätt att få pengar, oftast inte så mycket mer än det. Jag kan inte säga att jag har älskat något av mina jobb – och tycker över lag att det är ett konstigt krav att ha på sitt arbete. Sedan har jag gillat vissa jobb mer än andra, till exempel biblioteket. Men jag har alltid behövt något mer.

Nu går Nina Pascoal ner ytterligare i tid, från 80 till 50 procent, för att kunna ägna sig åt den nya romanen och kulturjournalistiken. Sedan Skrivarlinjen på folkhögskolan Fridhem har hon skrivit litteraturkritik för Helsingborgs Dagblad, och har nu även börjat göra författarintervjuer åt tidningen.

Frågorna är många. Kommer det att vara stressigt? Hur planerar man sin ekonomi som egenföretagare?

– Jag tänker ändå: »Fan, jag testar det här!«. Det känns rätt, även om det är läskigt. Eftersom jag har kvar en del av mitt fasta jobb är det ju också något av en kompromiss. Att säga upp sig kändes lite för risky.

»Jag ifrågasätter alltid vad jag håller på med, varför jag gör det och ifall det finns något bättre. Och sådant kan man bli väldigt trött av.«

 

Bilden av det litterära skrivandet som en hobby, snarare än ett professionellt yrke, hänger kvar sedan Nina Pascoals uppväxt i Lund. Ingen i hennes närhet ägnade sig åt kultur som en professionell verksamhet, och även om Nina Pascoals gymnasielärare såg hennes fallenhet för skrivandet, rekommenderade de två framtida alternativ: journalistiken eller reklamvärlden. Ett litterärt skrivande var inte ett yrke – snarare ett temporärt utforskande tillhörande ungdomen.

När Nina Pascoal gick på folkhögskola som 24-åring var det många i hennes närhet som liksom henne skrev, höll på med musik eller läste på konstskolor.

Sedan hände något.

– Plötsligt skulle alla bli typ arkitekt eller läkare. Börja med riktiga jobb. »Men du skulle ju göra film! Var det bara en fas som ni hade?«, kände jag. Jag ville skriva, på riktigt, och det vill jag fortfarande, säger Nina Pascoal, och tillägger:

– Samtidigt känner jag inte så många som gör det här – så varför ska då jag? Är det inte bara Klas Östergren som håller på med sånt?

Några månader efter sin debut har Nina Pascoal börjat säga att hon är författare – för att själv kunna tro på det. Hon har ansökt om att få vara med i Sveriges Författarförbund och fått medlemskapet beviljat. Skulle någon mot förmodan ifrågasätta hennes legitimitet kan hon alltid vifta med brevet i deras ansikten. Nu är det faktiskt officiellt.

– Jag måste växa in i den här rollen, även om det hela tiden känns som att jag låtsas lite. För om jag inte ser mig själv som någon som kan jobba med skrivande kommer ingen annan att göra det heller. Jag får ge vad jag har, annars kommer det inte att gå.

 

COACHER. Under dagen har Lina Wolff, Kristofer Flensmarck och Tomas Bannerhed haft textsamtal med två deltagare var på Skrivyta Syd. 

 

Lina Wolffs bil rullar fram på en grusig landsväg genom bokskogarna, bort från träffen i Torna Hällestad. Tomas Bannerhed har hosta efter att ha fått ett getingstick på halsen, men försäkrar att han inte behöver uppsöka vårdcentral.

De tre författarna är alla äldre än Nina Pascoal, och debuterade för 10–15 år sedan. Alla minns tydligt känslan.

Euforin.

– Att jag blev recenserad och hela baletten, det var ju så kul, säger Lina Wolff.

Men sedan kom våndan. Lina Wolff berättar att hon slets mellan huruvida hon skulle följa upp Många människor dör som du med ytterligare en novellsamling – eller istället försöka sig på en roman. Kristofer Flensmarck – som efter flera diktsamlingar numera även skriver romaner, senast In i smärtan – upplevde att han under många år inte visste vad han skulle skriva om. För honom blev poesin ett sätt att närma sig sina inre berättelser.

– Det har tagit mig lång tid att hitta fram, säger han.

Men när blir man då en författare? Infinner sig känslan efter debuten – eller krävs något ytterligare för att man ska landa?

Lina Wolff reflekterar så lite som möjligt över den frågan.

– Det är bara betungande. Jag brukar tänka att jag är en som gillar att skriva, och hålla det där. Samtidigt kan man behöva författarskapet för att sätta upp ett slags kontrakt med omvärlden. Jag kände stor skillnad vad gäller hur min omgivning förhöll sig till mig som skrivande person efter att jag hade gett ut min första bok. Helt plötsligt förstod man att jag måste ha en stängd dörr, tysta timmar …

Efter sin tredje roman, De polyglotta älskarna, som tilldelades Augustpriset 2016, kunde Lina Wolff skriva på heltid.

– Det var jättestort för mig. Att kunna lita på att det skulle hålla.

Vad förändrades?

– Det ekonomiska läget. Augustpriset har ju den fördelen, att det verkligen gör skillnad rent praktiskt. Däremot känner jag egentligen inte att det har hänt så mycket med min identitet. Jag har alltid tänkt att jag är »en från landet«, och så känner jag fortfarande. Det är rätt skönt.

För Tomas Bannerhed har författarskapet betytt mer för hans självkänsla.

– Jag kände att jag kunde gå rakryggad genom stan på ett annat sätt. Stå för vem jag var. I min värld var författare det högsta man kunde bli, när jag var yngre var det hellre det än statsminister.

– När det gäller själva skrivandet är det frapperande att jag inför varje ny bok ändå känner mig som en nybörjare, fortsätter Tomas Bannerhed och får medhåll från Kristofer Flensmarck:

– Jag minns när jag var ung och hörde författare säga att de »började om på nytt« efter varje bok. Då fattade jag inte vad de menade, jag trodde att de ljög, koketterade. Men nu förstår jag verkligen. Att skriva en ny bok kan vara väsensskilt från den förra processen.

Tomas Bannerhed:

– Något jag i alla fall känner är att jag har slipat verktyget jämfört med första gången. En del av romanförfattandet är av mer berättarteknisk art. Man övar upp ett öra, känner själv när det håller, när det bränner till i en text.

Lina Wolff vrider ratten åt höger, kör in mot parkeringen utanför Lunds centralstation.

– Ja, man lär sig hantera den anspänning som uppstår, att uthärda tillståndet av förtvivlan och desperation. Utan att blåsa upp det för mycket, säger hon.

 

EN YTTRE BLICK. I ett litet rum på andra våningen diskuteras texten som ska bli Nina Pascoals andra roman. »Jag vill bidra med något som förhoppningsvis gör att författaren kan blicka framåt«, säger Lina Wolff.

 

Tillbaka på Hedlandet, på Skrivyta Syds »introverta vuxenkollo«, arbetar de sex deltagarna vidare med sina projekt. Vid den öppna spisen har en papplåda placerats på det avlånga bordet. På ovansidan står det skrivet i grönt bläck: »Återvinning av förkastade idéer«.

Hittills ligger bara en lapp i papplådan.

Nina Pascoals andra roman är ännu bara ett embryo, och med sitt eget välmående i åtanke försöker hon att inte ge projektet alltför stora dimensioner.

– Det kan nog dröja några år innan boken kommer, och det är fine. Men jag vill komma igång, för jag saknar att ha ett större skrivprojekt.

När Vi röstar om vi saknar mamma skickades till tryck efter månader av redigering gratulerades hon av sin redaktör. Äntligen var romanen klar!

Till Nina Pascoals stora förvåning upplevde hon bara en stor sorg.

– Jag kände: »Nu är det slut. Jag kommer aldrig mer att kunna gå in och leka eller vistas i den här världen igen.«

I dag är hennes relation till den tolvåriga huvudpersonen Kornelia i princip icke-existerande.

– Hon är som en kompis som har flyttat långt bort eller … dött. Haha, det låter verkligen dramatiskt. Men hon har samtidigt blivit någon annans, det blir så när jag läser recensioner eller folk taggar mig på Instagram där de beskriver Kornelia. Ibland tänker jag: »Du har läst henne fel!«. Men för dem är hon som hon är och då måste jag släppa henne på något sätt, berättar Nina Pascoal, som till en början hade svårt att acceptera att andra människor faktiskt skulle läsa – och ha åsikter om – hennes debutroman.

– »Folk kommer att tolka den fel. Tycka att den är dålig. Tänka att det handlar om mig. Gud, min killes föräldrar kommer att läsa den!« Allt var jättesvårt att greppa. Vissa författare läser inga recensioner, och det kan nog vara bra. Själv fick jag en dålig recension i Göteborgs-Posten och det tog ju. Egentligen ska man bara tuffa på, och tänka: »Jag har skrivit det här, och jag kommer att skriva mer.« För det är det jag vill göra.

Varför är det så viktigt för dig?

– Det är alltid värt min tid. Med min andra bok är det spännande nu när jag provar olika scenarier och skriver fram olika karaktärer … det blir alltid något. Jag har lärt mig att även om det är skit, leder det mig i alla fall framåt.

Men som för den absoluta majoriteten skribenter kan ångesten och självtvivlet skölja över även Nina Pascoal när hon sitter lutad över orden.

Är jag tillräckligt bra?

Borde jag ha skrivit mer i dag?

Varför blir det inte som jag vill att det ska vara?

Varför utsätter jag mig själv för det här egentligen?

 

IN I BUBBLAN. Nina Pascoal uppskattar ett socialt liv, men understryker vikten av ensamtid. »Jag vill ha mina egna projekt.«

 

Att ständigt utvecklas. Att känna att man ägnar sin tid åt något meningsfullt.

Tankar som Nina Pascoal alltid kretsat kring.

– Det finns ingen som värderar sin tid så högt som jag. Jag ifrågasätter alltid vad jag håller på med, varför jag gör det och ifall det finns något bättre. Och sådant kan man bli väldigt trött av. Men jag vill göra det som känns värdefullt. Jag har ganska låg arbetsmoral när det handlar om saker som känns meningslösa eller tråkiga. Samtidigt kan jag lägga ner mycket tid på det jag tycker om.

Vad är värdefullt för dig?

– Att skriva. Faktiskt. Och att läsa. Då flyger bara tiden. Det är vad jag måste ha, svarar hon och skrattar till.

– Men ibland kan jag känna … varför är jag en sådan mesig liten snöflinga? Så high maintenance! Varför kan jag inte bara jobba heltid och tycka att det är härligt? Fast nä, jag kan typ inte det.

Nina Pascoal är väl medveten om att hon antagligen inte kommer att tjäna särskilt mycket pengar på sitt romanskrivande. Men möjligheten till frihet vinner över osäkerheten.

– Jag kanske är sjuk i huvudet som tror att jag kan hålla på med det här – att viga så mycket tid åt skrivjobb och mina romanprojekt. Det kanske är fåfängt eller dumt. Men jag vill rå om min egen tid. Sedan kanske jag får äta upp det här om ett år när jag har fått IBS av att frilansa. Who knows?

 

Nina Pascoals tre svåraste hinder efter debuten

Frigöra skrivtid
»Största delen av min debut kom till på folk-högskola, där skrivande och läsande var min sysselsättning. Att få ihop skrivandet nu med jobb, pendling, sambo, relationer, träning och mat och tvätt och all annan skit har varit … utmanande. Jag har nog gjort det ekonomiskt sämsta valet: gått ner i tid på mitt vanliga jobb. Men det har gjort skrivandet – både frilansuppdragen och det kreativa – till en del av mitt jobb. Jag behöver inte skriva på nätterna eller innan jobbet, jag har mina arbetstider.«

2 Ta mig själv på allvar
»Jag har tackat ja till de flesta jobb eller framföranden som har med mitt skrivande att göra, jag har sökt stipendier och medlemskap. Ibland när jag gjort sånt har jag känt mig oerfaren, som en misfit: »Ska jag verkligen vara här? Men jag har motat bort alla såna känslor. För jag är ju här, jag har skrivit en bok. Det är ett sätt att ta mitt skrivande på allvar.«

3 Inte ta min text på så stort allvar
»Det är ganska jobbigt att bygga upp – och ibland förlora pengar på – sin författaridentitet och sen sitta med en text som låser sig, tar lång tid eller kastas. Då brukar jag tänka på vad min kompis författaren Maria Maunsbach sa till mig när jag stressade över att mitt nya bokprojekt eventuellt var skit: ›Äsch du kommer skriva den och sen en till, och så en till.‹ Det har jag försökt ha med mig: jag kommer ha massor av chanser i mitt skrivande. Då gör det inte så mycket om en text inte blir som jag tänkt.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #5 2021 (18 oktober 2021) och är skriven av .