Hon skrev en bok om sin makes död

Rebecka Nordström Graf var omgiven av familj, vänner, grannar, studenter – av kärlek. Så en dag dog hennes man Daniel helt oväntat av ett förstorat hjärta. Plötsligt var Rebecka helt isolerad i sin sorgebubbla där ingen kunde nå henne. Erfarenheterna samlade hon i boken Min man dog tusen gånger.

En regnig sommardag var Rebecka Nordström Graf och sonen Ruben på väg hem till familjens hus på en ö utanför Göteborg. De hade varit inne i stan och köpt en seglarjacka åt sin man Daniel i den affär där dottern Bianca sommarjobbade. Bianca skulle jobba några timmar till, Rebecka och sonen tog båten hem till ön. När de stigit av båten och hunnit halvvägs hem ringer det på Rebeckas mobil. Det är grannen Lars, och han säger: Kom hem, det har hänt något med Daniel.

Och där ligger han. Död. I soffan. I sina grå joggingbyxor och gröna t­shirt från blodgivarcentralen. Jag kastar mig ner på knä och håller om honom med överkroppen, ligger halvvägs över honom och kramar honom, har huvudet mellan hans huvud och axel. Han luktar precis som vanligt.

– Min man, min man, inte min man, ropar jag. Lars står bredvid.

– Han är död, visst är han? Han kommer inte att vakna?

Lars skakar på huvudet. Jag känner på händerna, ansiktet och nacken. Han är fortfarande varm. Armarna och händerna solbrända. Men fingrarna är gulbleka.

Lästips! Har du en stor livsberättelse? Sugen på att skriva en självbiografi. Då ska du läsa det här!

 

Annons

I Rebecka Nordström Grafs handväska ligger alltid minst en anteckningsbok där hon ritar och skriver ner sina funderingar. Så har det varit i många, många år och så är det även när vi träffas. Hon fiskar upp den bok som råkar vara med just den här dagen och bläddrar bland sidor där ord och illustrationer samsas om utrymmet. Hon säger att för henne är det ingen skillnad på att rita eller skriva. Ritandet är en del av skrivprocessen. Samma sak är det när hon skriver musik eller poesi, det är en del av samma flöde och driften att uttrycka sig har funnits hos henne ända sedan hon var liten.

– Allt hänger ihop för mig, det var samma sak när jag formgav möbler, allting handlar om rytm, komposition och musikalitet. Jag upplever både texter och bilder som väldigt musikaliska. Vilken form det jag vill uttrycka sedan tar sig är egentligen ganska oväsentligt.

Efter att Rebeckas man Daniel dött så insåg hon snart att hon tecknat hela deras liv tillsammans. Alltihop fanns där i anteckningsböckerna, som en slags storyboard, säger hon.

– Och efter hans död fortsatte jag; tecknandet och målandet skapade något slags meningsfullhet mitt i all ensamhet, allt tänkande och grubblande.

När visste du att det ni gått igenom skulle bli en bok?

– Jag har en bekant; en engelsman som är författare. Vi mejlade efter Daniels död och jag berättade för honom om sorgen. Han svarade att jag skrev väldigt bra, att det gick att förstå hur jag tänkte utifrån det jag skrev. Jag berättade om alla de absurda situationer som uppstod när jag om och om igen fick berätta att Daniel var död. Hela tiden mötte jag nya människor som ännu inte visste. Jag sa till en annan vän att ”jag har fan berättat tusen gånger, jag borde skriva en bok”. Och hon svarade: Gör det! Och allting fanns ju egentligen redan i mina anteckningsböcker, så jag började. Men då hade jag inte en tanke på att ge ut det.

»Jag ville berätta om den stora kärleken och vad som hände när den försvann. Om någon ska förstå hur ont det gjorde när han dog, då måste de veta vem han är.«

Till slut blev det en bok, utgiven på Albert Bonniers förlag, en bok där text och illustration tillsammans berättar historien, precis som i Rebeckas alla anteckningsböcker. En recensent har kallat Min man dog tusen gånger för ”en sorgens och saknadens loggbok. En bok om när livets hjärta slutar slå, men vardagen fortsätter ändå”.

Annons

Rebecka säger att det hon önskar med boken är att om någon som har sorg och känner sig så isolerad som hon gjorde läser den, så ska den personen för ett ögonblick kunna känna att någon har trängt igenom sorgens bubbla och att det går att känna igen sig i varandra.

Lästips! Utgå från dig själv och dina brännpunkter – så lyder ett vanligt råd till aspirerande författare. Men hur vara sann utan att riskera att såra sina närmaste?

– Min ambition när jag skrev var att undersöka om jag skulle kunna kommunicera i skrivna ord hur det var att befinna sig i sorgelandskapet, för det var inget jag kunde få fram genom att prata med människor. Jag talade med min svägerska efter att hon hade läst boken och hon sade ”jag trodde ju att jag visste hur du har haft det, men nu inser jag att jag inte har haft en aning”.

Rebecka använder flera gånger metaforen bubbla för sorgen, och hon beskriver den allomfattande ensamhet hon upplevde efter att Daniel gått bort.

– Jag har många nära relationer, men när man är i sorg – eller i alla fall var det så för mig – så går man in i den där bubblan, det är som att vara i ett annat land och prata ett annat språk än alla andra. Plötsligt har du helt andra referenser och det blir en väldigt ensam värld.

När någon går bort så sörjer alla förvisso samma person, men samtidigt sörjer var och en sin alldeles egna relation med den döde, menar hon.

– Vi kan dela minnen av Daniel, och vi kan bekräfta varandras minnen, men jag vet ju aldrig hur en upplevelse kändes för till exempel våra barn. Och däri ligger ensamheten.

Hon fortsätter:

– Jag kommer aldrig att träffa någon igen som har delat mitt liv på det sättet, som vet vem jag har varit och vem jag är, som vet vad jag kan. Den resan vi hade påbörjat och som vi ville göra, den är avklippt.

En viktig ansats i arbetet med boken har därför varit att enbart ge hennes bild av den bortgångne maken, att aldrig föra barnens eller någon annans talan. Berättelsen har en omvänd kronologi och börjar ett och ett halvt år efter Daniels bortgång och slutar med att beskriva dagen när han dog. Rebecka säger att hon från första början var klar över att det var just så hon ville förmedla historien.

– Vem sjutton vill läsa en bok om någon som dör och vad som hände sedan? Då skulle ju Daniel, som jag älskar, bli helt obetydlig och bara en artefakt över min sorg. Jag ville berätta om den stora kärleken och vad som hände när den försvann. Om någon ska förstå hur ont det gjorde när han dog, då måste de veta vem han är, säger hon och fortsätter:

– Att skriva om honom var inte svårt, jag ville bara teckna honom som den han var inom vår relation – och där visste jag mycket väl vem han var. Alla säger att de känner igen honom när de har läst boken, men flera har även sagt att boken visar sidor av Daniel som de inte visste om. Folk kanske inte visste hur vi pratade om våra drömmar, om vad vi ville göra med livet. Jag tror att många kanske är rädda för att göra det, rädda för att den andre ska drömma om något som man inte vill kännas vid. Men för oss handlade det om att faktiskt se varandra.

 

De delar av boken som var svårast att skriva var de som handlar om barnen, säger Rebecka. Hon beskriver hur de gled ifrån henne, hur hon och barnen inte kunde nå varandra i den djupa sorgen.

Barnen finns inte för mig. Och jag finns inte för dem. Det är smärtsamt. Första tiden var vi väldigt nära med tankar och känslor. Försökte förstå vad som hänt. Hur vi kände. Vi samlades kring beslut om dödsannons, kista och musikval, var noga med att lyssna på varandra och komma överens. Men efter begravningen gled vi snabbt isär. Det blev allt tydligare att vi faktiskt kände olika.

– Barnen har inte velat läsa boken, de har velat behålla sin egen bild av sin pappa. Till sist blev det ändå så att Bianca, vår dotter, hjälpte mig att korrekturläsa manuset, så hon har läst den. Men för Ruben har jag bara berättat om innehållet, så att han kunde säga ifrån om det var något han inte vill ha med. Han vill inte läsa och identifiera sig med mig och det får jag respektera. Jag är också väldigt mån om att de ska få ha sin bild av sin pappa – och att de ska få ha sin sorg ifred.

Hon berättar att en god vän som också skriver, och som arbetar på Bris, fick läsa manuset och bedöma det utifrån ett barnperspektiv. Hon gav rådet att inkludera barnen lite mer i berättelsen och verkligen fundera över huruvida det framgår att det enbart är hennes egna tankar hon beskriver.

– Att inte lägga ord i deras munnar utan beskriva att det var jag som upplevde saker på ett visst sätt var väldigt svårt. Har jag gjort övertramp på mina barn? Det var sådant jag funderade kring.

Är det någonting som känns annorlunda i dag när boken finns?

– Ja, när jag redigerade manuset fick jag plötsligt perspektiv på många saker. Då kunde jag se att sådär kände jag då och så här känner jag nu. Att det faktiskt var en skillnad. Och jag blev så fascinerad av den där människan som var i den där världen som jag inte är i längre, eller i alla fall inte befinner mig i hela tiden. Jag kunde plötsligt läsa min egen text som om den inte handlade om mig, ett slags metaperspektiv.

En annan sak som hela tiden känts viktig för Rebecka är att inte framställa sig själv som ett offer. Hon säger att det måste finnas en integritet hos berättarjaget och hon blev väldigt glad när hennes redaktör beskrev boken som ”personlig, men inte privat”.

– Att just det var så centralt för mig hör ihop med att den som läser och eventuellt känner igen sig ska känna den där integriteten, att även läsaren innefattas av den.

Vi pratar om hur Rebecka verkar ha tagit ett stort ansvar för läsaren, att hon känt en press inifrån sig själv att ge läsaren bevis på att ljuset långsamt kom tillbaka. Och det där med att boken slutar med dagen när Daniel dog – det är bara nästan helt sant, det finns några sidor till som berör nuet och hur Rebecka gradvis börjar känna igen sig själv igen.

– Jag kände att jag måste säga till läsarna att barnen kom tillbaka till mig och att det finns något slags hopp. Jag vill inte ljuga och säga att det blir bra, men jag säger att det vänder och jag säger samtidigt att det tar tid.

På kvällen står jag i köket och plockar i ordning efter middagen. Dörren står öppen mot den ljumma sommarkvällen. Barnen har gått för att bada. Jag spelar gamla skivor, Clash och Ebba Grön, och sjunger med. Ställer in en diskad tallrik i skåpet. Dansar runt lite på trasmattan. Musiken får mig att minnas. Jag tänker på Daniel och mig som unga, hur han brukade säga att om han fick önska en låt på radion skulle det vara Ung och kåt, bara för att provocera. Jag skrattar högt. Så barnsligt, reflekterar jag. Jag hade valt Beväpna oss. Jag var rebellisk. Barnsligt det med. Jag ler och minns utan att det gör ont. Plockar upp en tallrik till ur diskmaskinen. Då får jag syn på mina händer. Det är något märkligt med dem. Jag ställer ner tallriken och tittar ordentligt, håller fram dem under lampan. Jag vänder och vrider på dem. Mina dugliga små händer. Det är som om jag plötsligt känner igen dem. Fingrarna, linjerna och det svaga märket efter vigselringen. Det är jag.