Författaren och skådespelaren Jonas Karlsson, 42, bor i Stockholm med fru och tre döttrar och är aktuell med berättelsen God Jul.

Hittar sprickor i vardagen

När Jonas Karlsson skriver tar berättelserna gärna sina egna vägar. Han har hundra starter, men vet sällan hur det ska sluta, och oftast behöver texterna ligga och vila flera månader innan han förstår vart de vill. Skriva träffade skådespelaren och dramatikern som blivit en av våra främsta novellister.

När Jonas Karlsson kommit ut med sin första novellsamling fick han ett mail med ett bifogat Excel-dokument från en läsare.

Hon hade kartlagt varenda karaktär, precis hur de rörde sig mellan de olika novellerna, hur de sammanstrålade med andra karaktärer och dök upp i nya sammanhang i andra noveller.

Och det stämde inte. Det gick faktiskt inte ihop över huvud taget.

Läsaren ville gärna veta hur han tänkt.

– Och hon hade ju helt rätt! säger Jonas Karlsson.

– Och hon var inte den enda som hörde av sig. Boken var ju liksom upplagd så att alla trådar skulle gå samman på ett logiskt sätt, men sedan struntade jag helt enkelt i det. För det är ju så livet är. Allt går kors och tvärs, och det var en del av det jag ville berätta.

Annons

Episoden säger nog en del om hur vi läser berättelser, hur vi gärna vill lösa dem, och till slut kunna lägga ifrån oss boken, nöjda med att ha fått svaret på alla frågor som dykt upp på vägen. Jonas Karlsson jobbar inte så. Att knyta ihop säcken för prydligt är helt enkelt inte hans grej, och faktum är att sluten länge ligger öppna även för honom.

– När jag skriver så börjar jag bara, utan att veta hur det ska bli. Det kan bli några enstaka sidor, eller det kan bli 100 sidor, och det är en himla frihet. När det är som bäst är det som ett stycke jazz – det finns en början, men sedan bara sticker det iväg. Och så skriver jag så länge som det känns spännande.

 

Vi har slagit oss ner i hans skrivarlya på Södermalm i Stockholm. Det är en gemytlig liten lägenhet som han delar med en regissör och en brokig samling prylar, böcker och vinylskivor som hans fru bett honom göra sig av med.

Det är här han håller till på dagarna i de perioder han inte jobbar med film och teater. Här kommer hans historier till – hittills tre novellsamlingar, och så helt nyligen en sammanhängande berättelse på drygt 160 sidor som fått titeln God jul. Formatet fick folk på förlaget att gratulera honom till hans romandebut.

– Men även det är en novell, slår Jonas fast.

– Den skulle egentligen ingå i min nästa samling som jag håller på med, men det var så roligt att skriva om alla de där figurerna. Den bara växte, och till slut var den så lång att det fick bli en egen bok. Men jag tycker inte att man ska kalla det för roman. Det är något annat.

På omslaget kallas God jul lite försiktigt för ”en berättelse”. Den handlar om ett kommunhus i en mindre svensk stad där man diskuterar hur man ska julpynta fasaden för att glädja medborgarna. Någon kommer på idén att placera ut ljusstakar i vissa utvalda fönster så att de bildar orden ”God jul”. Det är, för att citera kommunens ekonomiansvarige, en lysande idé – enkelt, medialt och inte minst billigt! Det visar sig dock bli mer komplicerat än man kunde ha trott. Revirstrider, samarbetsproblem och ineffektiva beslutsprocesser blir plötsligt plågsamt uppenbara för den lilla insatsgrupp som sätts samman för att genomföra det hela.

– Jag ville skriva någonting om människor som gör saker tillsammans. Det där med ljusstakarna tror jag att jag fick från något inslag på lokalnyheterna för många år sedan. Det var något företag som skulle göra en liknande grej, och hur svårt kan det vara, tänkte jag. Men så slog det mig hur det är på teatern där jag jobbar. Man säger att nu ska vi sätta upp den här pjäsen, och genast uppstår en massa åsikter om hur det ska bli. Att vi får till det till slut, trots alla olika viljor och motstridiga bud, det är ju egentligen helt otroligt.

Annons

 

Det är inte första gången Jonas Karlsson väljer fyrkantigt byråkratiska universum som spelplats för sina historier. I novellen Rummet upptäcker en person ett hemligt kontorsutrymme som i själva verket inte existerar. I Fakturan får huvudpersonen en dag en räkning på 5 700 000 kronor som är kostnaden för den lycka han upplevt i sitt liv. Ett Kafka-liknande drag löper genom samtliga hans novellsamlingar. Mellan rambeslut, lagstadgade fikaraster och trygga rutiner uppstår det sprickor i vanligheten –  små glimtar av konstigheter och ibland det alldeles otänkbara.

– Jag gillar att jobba med absurda inslag i vardagen och då måste det finnas något verkligt och handfast som det kan studsa mot, förklarar Jonas.

Han jämför med den surrealistiske konstnären Salvador Dalís tavlor. Där finns klockor som rinner ut, och rumpor som växer till bisarra proportioner, men i övrigt är det väldigt realistiskt målat. Däri ligger effekten.

– Hade man blandat det med en abstrakt konstnär som Jackson Pollock hade det ju bara blivit en smet. För att det ska fungera måste det stå mot någonting konkret.

– Men dessutom finns det någonting med en myndighet eller kommun – eller för den delen en institutionsteater – som är så otroligt tacksamt om man vill skapa ett litet mikrokosmos. Där finns allting, från högsta chefen till praktikanten. Det finns miljöavdelning, fritidsförvaltning, ekonomiavdelning och teknisk avdelning och så vidare. På något sätt ryms hela världen där.

Just avgränsningen i tid och rum lämpar sig särskilt bra för noveller, menar Jonas Karlsson, och det är något av det han uppskattar allra mest med genren. Utmaningen är att hitta kärnan i en historia och rensa bort allt överflödigt. Han gillar att skildra enskilda skeenden, förklarar han. Att få tag på något man går igång på och tänka att nu är det just detta jag ska berätta om.

– Så är det ju även i mina längre berättelser, som till exempel God jul. Även om den blev lite längre så är det ju långt ifrån någon episk berättelse. Den är koncentrerad just kring ett specifikt händelseförlopp, säger han.

– Det är nog också därför man brukar säga att novellen är ett så bra övningsstycke. På ett sätt är det ju enklare än att skriva en roman eftersom man inte behöver hålla reda på lika mycket. Men samtidigt kan man göra väldigt mycket av det. Jag är till exempel helt säker på att Alice Munro lägger ner lika mycket tid på sina berättelser som en romanförfattare, även om det är korta berättelser.

 

Men det finns fler fördelar med det korta formatet. Om han kör fast eller blir uttråkad till exempel, då kan han bara lägga det åt sidan och hoppa till en annan historia. Hela hans skrivande bygger i själva verket på ett sorts växelbruk.

– Eftersom jag har svårt att få något skrivet medan jag repeterar eller spelar in film så skriver jag i perioder. Jag tar ledigt några månader i taget och då har berättelserna hunnit ligga till sig. Det är jättebra. Plötsligt kan en historia liksom öppna sig. Jag hittar nya infallsvinklar, en lösning eller ett slut som jag inte sett förut. Det finns ingen av mina historier som har blivit sämre av att ligga ett tag. Tvärtom blir de bara bättre.

Han reser sig och går bort till datorn. Börjar läsa upp några stycken, små starter på historier som ligger där och väntar på att kanske bli något. Det handlar om ett gäng sexåringar som upptäcker att det växer hallon under höstlöven, några andra barn som är på väg in i ett klassrum, och en pappa som upptäcker att smörgåspålägget inte är pesto utan barnens slime.

– Jag har så många börjor! utbrister Jonas.

– Det är flera hundra som ligger här. Det kan vara alltifrån några rader till flera sidor, och alla har små titlar. Vissa av dem hör jag ju redan på första meningen att de inte kommer att bli någonting. Men andra känner jag att javisst, här finns något. Då blir jag nyfiken. Det krävs att det är något annorlunda som jag inte redan berättat, eller något litet mysterium.

Författaren Jonas Karlsson

  • Debuterade som författare 2007 med novellsamlingen Det andra målet. Hans andra novellsamling heter Den perfekte vännen (2009) och den tredje Spelreglerna (2011). Hans böcker finns översatta till flera språk och novellen Rummet är såld till elva länder, däribland Storbritannien, USA, Ryssland och Kina. Vintern 2013 utkom berättelsen God jul.

Skådespelaren Jonas Karlsson

  • Som skådespelare har han medverkat i en rad långfilmer – Livet är en schlager, Hans och hennes, Detaljer, Miffo, Offside och Cockpit för att nämna några – och spelat både Gustav III och August Strindberg i tv-serier. Han har även ingått i en rad teateruppsättningar, har bland annat gjort Hamlet inför dansk publik, och tillhör Dramatens fasta ensemble.

Dramatikern Jonas Karlsson

  • Har skrivit manus och regisserat för såväl tv som teater. 2001 skrev han och regisserade pjäsen För kärleks skull på Dramaten tillsammans med Fredrik Meyer. Pjäserna Nattpromenad (2005) och Mellanrum (2009) sattes upp på Stockholms stadsteater.

Allra roligast har han när karaktärerna får liv, när de börjar säga och göra saker på egen hand. Ibland kan han dras med i flera sidor med bara repliker.

– Jag blir så inne i vad de pratar om att det bara rinner på. Sedan får jag ju gå tillbaka och fylla i med beskrivningar, hur de ser ut när de säger saker, vad de gör, hur de tittar på varandra och så vidare. När man skriver skönlitteratur behöver man ju oftast ange vad det är för ton, till skillnad från när jag skrivit pjäser, där jag knappt brukar ha med några scenanvisningar över huvud taget.

Jonas Karlsson har fått mycket beröm för sin tonträff och han har hyllats särskilt för just dialogen. Här finns allt inrymt, personteckning, igenkänning, och inte minst stor humor.

Så här kan det låta i God jul:

– Vi har ju alla trappljusstakarna som står och tar upp halva källaren, fortsatte Ralph när ingen sa någonting. De räcker väl till alla fönster. Det är ju det de är till för?

– Menar du elljusstakarna? sa Åke.

– Ja. Trappljusstakarna, sa Ralph. De heter så.

– Gör de? sa Gunnar.

– Ja, sa Ralph. Man säger så.

– Jag tycker att det säger ganska mycket om karaktären, skrattar Jonas.

– Trappljusstake är förresten ett ord som jag inte är säker på om det finns på riktigt. Sånt där tycker jag är roligt, att sitta och komma på saker och få det att låta rimligt. Som till exempel vad folk ska syssla med på en myndighet. I Rummet var det ju rambeslut och det höll jag på med jättelänge innan jag kom på. Andra saker har jag hittat på olika kommuners hemsidor. Där finns mycket fantasieggande att hämta. Som att huvudpersonen i God jul ska jobba med kommunens employer branding. Det är jättekul tycker jag.

 

Idén till en historia kan han annars hitta lite var som helst. Ofta börjar det just med små dialogsnuttar, ett replikskifte han hört någonstans som gjort honom nyfiken. Men det kan också vara en vardaglig situation han hamnar i, eller något han läser i en nyhetsnotis.

– Det är någonting som väcker min uppmärksamhet, men det behöver inte vara något speciellt, tvärtom. Jag kanske börjar fundera på vad som hade hänt om man gjort si och så i stället. Och så börjar jag skriva. För mig är ju starten på något sätt det enda jag har, så jag skriver och skriver tills jag kommer fram till någonting. Ofta är det inte förrän jag skrivit en massa sidor som det kommer en historia, och vid det laget kanske inte starten är kvar längre, säger han

– Det kanske är därför som det inte blir några romaner. För grejen är att när man jobbar så här som jag gör så får man ju alltid vara beredd på att det bara skiter sig. Och man kan upptäcka det ganska sent. Att det blev ingenting, eller att det blev jättedåligt. Då är man glad att man inte skrivit 300 sidor.

Han är medveten om att det kan verka ostrukturerat för somliga. Eller oekonomiskt, som han säger – med allt det där som han får slänga innan han kommer fram till ett slut. Om han ens gör det.

– Egentligen tycker jag inte att man måste ha ett slut, säger han.

– Jag har ganska svårt för slut över huvud taget. Dels är det inte min bästa gren, att knyta ihop det hela. Men dessutom har jag märkt att jag är likadan som läsare. Om jag tycker väldigt mycket om en berättelse jag läser, kan jag komma på mig själv med att bromsa upp mot slutet. Jag vill inte att det ska bli för tydligt. Jag vill liksom att det ska få fortsätta i mitt eget huvud.

 

I det avseendet skiljer sig God jul faktiskt från många av hans tidigare novellsamlingar. Det är en ovanligt rakt berättad historia, närmast en skröna, med slutknorr och allt.

– Jovisst. Det är inte så mycket konstigheter med den. Tidigare har jag tagit ut svängarna mer och i den senaste samlingen, Spelreglerna, drog jag det verkligen till sin spets, konstaterar han.

– Vissa av de novellerna var ju jättekonstiga, liksom helt upplösta. Men det är så jag jobbar, jag skriver mig fram till något och så får det liksom bli så.

Han funderar en stund. Kisar mot vintersolen som strömmar in genom fönstret. Därute reser sig den gamla skatteskrapan över Södermalm, inte helt olik ett visst kommunhus.

– Min nästa novellsamling kommer att ta avstamp i verkligheten på ett annat sätt än de tidigare. Riktiga saker som jag har sett eller hört talas om, säger han.

– Men jag funderar egentligen inte så mycket på vilket tema jag har eller vilken riktning mitt skrivande ska ta. Jag bara skriver precis det jag själv tycker är kul, och eftersom jag har ett annat jobb kan jag ju göra det också. Sen är det roligt att se att det faktiskt finns några till som tycker att det är intressant att läsa det.

Jonas Karlsson tycks fri i sitt skrivande, och han känner ingen press, hävdar han. Varken från förlag eller läsare. Med tiden har folk till och med slutat ställa den där frågan som så många novellister brukar få: när kommer romanen?

– Det har faktiskt lagt sig. Antingen har de accepterat att det är noveller jag skriver, eller så har de bara gett upp hoppet. Och kanske borde jag göra det bara därför. Jag kanske skulle ta och skriva en roman ändå. ϒ