Helena von Zweigbergk har sin skrivplats hemma i lägenheten i Stockholm. Hon har alltid bestämt på förhand hur mycket hon ska skriva för dagen, det brukar vara två eller tre sidor. Holländska vallhunden Ludde håller henne sällskap.

Helena Von Zweigbergk om det triviala

Glöm seriemördare och fantasyvärldar, det är i den vanliga lunken det stora dramat ligger. Där finns kampen för överlevnad och slaget om kärleken, där ligger revolutionen i en axelryckning och ett tonfall. Det gäller bara att få syn på det. Helena von Zweigbergk visar oss en vardag på liv och död.

Vardagen. Människans bästa vän och värsta fiende. En stabil pelare att greppa när det blåser, en hamn att vila i, en trygg förutsägbar lunk. Och samtidigt stressen, tristessen, gnaget, gnället, disken, dammet, soffan, sängen, pip pip morgon igen.

Det är där Helena von Zweigbergk vill vara. Möjligen inte personligen, men i sina böcker.

– Alla vet hur vardagen är och känner igen den, men samtidigt är det någonting med hur vi är i den som är svårt att få syn på. Och det är det som är min ambition – att verkligen få syn på det och lyfta fram det, säger Helena.

För det är i besvikna ryggtavlor och förhoppningsfulla tonfall som det sitter. I ouppackade träningsväskor och nyinköpta jeans, i kvarglömda kaffekoppar och kostsamma semestrar: livet, döden, revolutionen. Allt det som vi är och borde vara och kanske skulle kunna bli. Men förpackat i bagatellartat beige.

– Ofta när man skildrar ”vanliga” medelklassmänniskor så gör man det ironiskt och med distans, för det är så vanligt allting. Men jag vill levandegöra det som vi ser som schabloner. Det är faktiskt människor som kämpar för sina liv. Som försöker få ihop det – för sig själva, för sina barn, för sin partner. Det är på riktigt.

 

Annons

Helena von Zweigbergk har sitt arbetsrum hemma i lägenheten i centrala Stockholm. Höga dubbeldörrar, takstuckatur, vältrampad parkett. En gammal kakelugn i bleklila. Hon ursäktar papperskassar och boktravar med att äldste sonen ”dumpat av lite grejer” och plockar undan hjälpligt på skrivbordet. Hunden Ludde, en rufsig holländsk vallhund, följer henne tätt i stegen.

Efter deckarframgångarna med böckerna om fängelseprästen Ingrid bytte Helena von Zweigbergk förlag och genre. 2008 kom Ur vulkanens mun, den första delen om Anna och Mats som är gifta och har älskat varandra och möjligen gör det fortfarande. Eller inte, kanske finns det bara trötthet och besvikelse kvar. Och så barnen då. Familjen åker på semester till Sicilien en vecka för att försöka få stämningen och kärleken på fötter igen, trots att de egentligen inte har råd. Sju dagar av tillkämpade leenden och frätande kommentarer.

– Det var många som reagerade och tyckte att det var det hemskaste de läst, men alltså – det här är en ganska vanlig semestervecka, såhär kan det se ut. Jag ville skildra ett förhållande som inte innehåller våld eller missbruk men som är dysfunktionellt. Och hur barn alltid lever i konsekvenserna av sina föräldrars kärleksliv. De får vandra på det där minfältet hela tiden, säger Helena.

 

Hennes skrivprocess brukar starta med något slags bild och en idé om ett ämne, och så var det också med Ur vulkanens mun.

– Jag hade landskapet på Sicilien efter ett vulkanutbrott, det lite apokalyptiska där det ligger en grå hinna av damm över allting. Och samtidigt började jag tänka att det skulle handla om subtila förtryckarmekanismer i familjen – det sura, sånt som inte riktigt går att ta på. Det finns ett språk och ett förhållningssätt som är som reserverat för de närmaste relationerna, och det är så fjuttigt och svårgripbart att det nästan inte går att formulera.

Hon ville skriva om det där som ryms i gester och minspel, tonfall och blickar. Det som vi inte orkar ta upp ens över ett glas vin med en god vän – att man faktiskt kunde sjunka så lågt, att han verkligen kallade en det där, att vi inte förmår bättre trots att vi sett Dr Phils talkshow och läst kvällstidningarnas bilagor. Om hur vår fula ofullkomlighet får ännu skarpare konturer när vi vet vad vi borde göra men inte mäktar med.

Några år tidigare hade Helena varit på Sicilien och ogillat just det grå och dammiga. Nu åkte hon tillbaka för att skriva boken i skuggan av den väldiga vulkanen Etna. Hon skulle ge dem som kämpar upprättelse, låta dem vara de huvudpersoner de faktiskt är i sina egna vardagsdraman.

– Precis i början var det fruktansvärt knäckande, jag gick och grät: ”Det går inte, jag kommer aldrig klara det här”, härmar Helena sin uppgivna röst.

Annons

Men det gick, fast hon började om på boken ”säkert femtio gånger”.

– Det var så viktigt att vara solidarisk med huvudpersonen Anna. Att inte skämta bort henne, inte smita på något sätt. Det var pinsamt att skriva det och det var också en ledstjärna jag hade – att gå in i det där som är obehagligt och vara där. Jag tänker mig att Anna är en människa som egentligen är rasande, men om man frågar hur hon mår svarar hon: ”Jo, mja, lite trött just nu, det har varit mycket”. Hon försöker ju, det är hennes liv det handlar om. Det är något i det jag ömmar för.

Intresset och blicken för det psykologiska spelet, detaljerna i vardagslivet och människors förhållningssätt till varandra syntes redan i Helena von Zweigbergks deckare, och i hennes efterföljande skönlitterära böcker har det fått spela huvudrollen. I höst kommer hon med en ny bok, De behövande – en roman i kortformat där mor och dotterrelationen står i fokus.

HELENA VON ZWEIGBERGK

ÅLDER: 57 år

BOR: Med författarmaken Bengt Ohlsson och yngste sonen i lägenhet i Stockholm.

AKTUELL: Med nya kortromanen De behövande som kommer i höst, återutgivning av samtliga deckare om fängelseprästen Ingrid Carlberg och radioprogrammet Oförnuft och känsla som sänds i Sveriges Radio P1 i sommar.

UTGIVNING I URVAL: Det Gud inte såg (2001), Kärleken skär djupa sår (2003), Hon som bar skammen (2004), Fly för livet (2006), Ur vulkanens mun (2008), Anna och Mats bor inte här längre (2012), Än klappar hjärtan (2013), Vad det såg ut somt (2014).

ÖVRIGT: Helena von Zweigbergk är journalist och blev ett välkänt ansikte som programledare för SVT:s Filmkrönikan.

– Jag går ofta och pratar med folk inne i huvudet, och den här boken är skriven mycket med den typen av inre dialog. De pratar lite med varandra direkt också, men framför allt varvas perspektiven där de kommenterar sin gemensamma historia, berättar Helena.

Det är första gången relationen mellan mamma och dotter står i odelat centrum i hennes böcker, tidigare har det främst varit syskonrelationer eller kärleksförhållanden och alltid med en strävan att skrapa igenom fasaden och komma ett steg närmre.

– Jag har nog alltid haft den typen av funderingar och röster i mig. Det är liksom jag. Kanske har det att göra med att jag inte är en så utåtagerande människa, utan mer ”har jag rätt att känna så här och vad menade den människan?”.

Böckernas dialog är ofta precis sådär nålsticksettrig eller valhänt trevande som i vanliga livet, och det är den hon tycker är enklast och roligast att skriva. Man skulle kunna tro att hon suttit under någons köksbord med en anteckningsbok och skrivit ner samtalen i detalj.

– För mig är det lite samma känsla som när man var liten och satt med en docka i varje hand, det här interagerandet dem emellan. Jag är road av hur folk pratar.

Du har inte bandat dina egna gräl?

Nä-ä, säger Helena med eftertryck. Men det finns en fråga som jag tycker är relevant att ställa mig själv när jag skriver och det är: ”Lever det här?” För mig är det viktigt att det finns liv i det och inte är en konstruktion. Och så fort det lever kommer dialogen av sig själv, människorna börjar prata och det är lustfyllt att skriva. Det roligaste med gräl är att gå bakom de olika karaktärernas ryggar och liksom ”Okej, hon säger såhär, vad svarar du på det?”, och på så sätt växla mellan dem. Jag är alltid solidarisk med den jag just då talar för, för att i nästa stund förstå motparten helt och fullt när jag ser det ur dennes perspektiv.

Nej, hon tjuvlyssnar inte aktivt på folk omkring sig säger hon, men det kan fastna saker eller personer som sedan seglar upp under ett skrivpass och blir ett sätt, en ordväxling eller en hel figur.

– Allt kommer ju någonstans ifrån. Jag kanske plockar upp något hos mig själv eller barnen eller någon perifer person och så förstorar jag det eller gör något annat av det. Det är ju det som är så härligt med att skriva fiktion – att man faktiskt kan strunta i var det kommer ifrån. Det finns inga som helst krav på att det ska skildras rättvist.

 

Helena von Zweigbergk funderar inte så mycket på huruvida det är roligt eller tråkigt att skriva, det är hennes jobb. Det ska göras och varje arbetsdag pågår tills att hon skrivit två eller tre sidor, antalet är bestämt i förväg. När de är gjorda är arbetsdagen slut oavsett om det gick på ett kick eller segade sig fram. Hon sätter på musik och placerar sig i fåtöljen med laptopen i knäet. Kaffe, röda hemmatofflor, varm hundkropp vid fötterna.

Förutom bilden och temat brukar hon sätta ramar för berättelsen innan hon börjar skriva på något nytt. I Ur vulkanens mun var det att historien skulle utspelas endast under charterveckan på Sicilien, ett kapitel för varje dag och alla delar lika långa. Uppföljaren med spoilertiteln Anna och Mats bor inte här längre har skilsmässoprocedurens lagstadgade halvår som ram, och i syskonberättelsen Än klappar hjärtan bestämde hon tidigt att de tre systrarna skulle få femtio sidor var som start.

– Det är väldigt skönt i en så lång skrivprocess som en roman är att ha delmål. Då vet jag att nu har jag skrivit den dagen eller nu är jag klar med hennes historia, då kommer nästa del. Det gör det mycket lättare för mig.

Grundidén, kompositionen och berättelsens riktning har hon klart för sig, men hon är inte typen som gör detaljerade synopsis eller ett schema med scener.

– Nej, jag tycker många gånger att det bästa som hänt i böckerna är det som kommit spontant, säger Helena. Till exempel i Anna och Mats bor inte här längre, att han blir kär i ytterligare en person. Det hade jag inte tänkt från början, det bara kom, och det tycker jag var bra. Det bara slog mig när jag själv träffade en person som var så väldigt charmig att Mats kanske ska bli kär igen, det var en impuls, ler Helena.

Hur vet du att det du skrivit är bra?

– Det vet jag aldrig förrän på slutet. Och det finns ingen känsla som slår det där lugnet som infinner sig när slutet är skrivet och man bara: det blev en bok! Fy fan, det gick ihop, säger Helena och suckar lättat.

Och hur vet du att du är färdig?

– Det är min krampaktiga kompositionsnit som säger mig det. Den liksom vet att det här ska ta slut nu, du har tio sidor på dig. Och ja, då blir det slut.

 

Nu laddar Helena von Zweigbergk för en ny ”feting” som ska börja skrivas till hösten. Hon har en början och klurar på vilka som är med och vart den ska ta vägen. Men hon är tydligt förtegen. Något kommer det att bli, ramen kommer att sättas och orden börja landa, för så fungerar det med skrivandet nu för tiden. Som yngre hade hon svårt att ta plats, tycker hon. Och hon är faktiskt fortfarande inget vidare på att berätta en historia.

– Inte på det där sättet att jag kan sitta på en middag och göra en jättegrej av att jag var hos tandläkaren och så blir det kul, det blir mer ”ja, jag var hos tandläkaren och det var liksom… det var lite jobbigt”, säger Helena i lätt raljerande ton.

Hon konstaterar att det kanske är därför som det är viktigt att skriva, då kan hon ta den där platsen liksom i efterhand, komma till tals utan att stå direkt i centrum. Och att vara en skrivande människa är livsnödvändigt.

– Ja, det är lite läskigt hur viktigt det är, jag blir nästan obehagligt berörd när jag tänker på det – hur djupt det här behovet sitter. Samtidigt kan det ju vara ensamt och långtråkigt och fullt av tvivel, men det har satt sig som en sorts… jag vet inte, jag måste. Jag måste skriva böcker.

Vad är det i det du måste?

– Jag kan inte riktigt svara på det. Det är som att det har blivit ett behov att leva det här livet.

Hennes egen vardag alltså. Inte bara disken, dammet, soffan, sängen. Utan också kaffet, datorn, tanken, orden, texten, punkten, kicken. Pip pip morgon igen.

– Dels kan det nog vara den rent konkreta känslan av att faktiskt sitta med det, och att det finns en lek i det, en sorts kreativ lek som hade känts tomt att inte ha. Och sen är jag nog lite beroende av den där känslan som kommer när jag fått ihop det till slut. Ja, nånting sånt är det.