Fredrik Backman: »Jag vill inte vara en maskin«

Att debutromanen blir en inter­nationell bäs­tsäljare låter som varje skrivande människas dröm. Men hur många vet vad det innebär? För två år sedan kraschade Fredrik Backman.

Ett anonymt kontorshotell i centrala Stockholm. Jag kliver in i hissen, pistagegrön och alldeles för liten. Trycker in mig bland sex andra på väg till sina arbeten någonstans i  myrstacken. Grindarna dras igen. I ögonvrån ser jag en man intryckt i hörnet, lite längre än medel, glasögon, med en axelremsväska i skinn tätt tryckt mot kroppen. Är det han? Jag har ju sett bilder, men inte särskilt många. Har han verkligen glasögon? Ingen säger något, alla koncentrerar sig på sina mobiler, skor eller kaffemuggar. Mannen ser aningen mer obekväm ut än de andra i det täta sällskapet. När fyra personer droppat av på de nedre våningsplanen kan jag med att bryta tystnaden: »Är det Fredrik?«

Senare ska han förklara att just detta, att jag inte riktigt kände igen honom i hissen, är något han kämpat väldigt hårt för att bevara.

 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #5 2019 (21 oktober 2019) och är skriven av .