En vanlig man från Trondheim

Erlend Loe är aktuell med en ny roman, en bitande satir över bokbranschen och dess kommersialisering. Men hur ligger det egentligen till? Är han verkligen författare?

Alla historier har en början, en distinkt utgångspunkt, ett avstamp. En mening, eller ett kort stycke som i någon mån slår an en ton för resten av berättelsen. Också denna historia.

Den börjar i en leksaksaffär i köpcentrumet Nordstan i Göteborg. Det är i mitten av nittiotalet och en ung norsk man står och fingrar på en bultbräda. Ja, ni vet, en sån där färgglad leksak för små barn. Och han tänker att detta kan vara något, detta kan vara den pryl han söker, detta kan vara den sak som han just nu behöver för att den roman han sitter och skriver på i en lägenhet i stadsdelen Haga ska bli perfekt. Och han köper bultbrädan och han går hem och han testar den och han inser att detta är precis vad han har sökt; en sysselsättning som är fullständigt meningslös, som man aldrig kan bli bättre eller sämre på, men som trots det, eller just därför, är en vacker symbol för något. Han vet bara inte riktigt vad. Bara att det känns rätt.

Och han sätter sig ner för att skriva. Och orden rinner ur honom. Det är som en fors av infall och lekfullhet. Och han heter Erlend Loe och han är tjugosex år och ingenting har ännu hänt. Verkligen ingenting.

Och sen är det 2014 och han sitter i sitt trånga, mörka och stökiga kontor i centrala Oslo, och i den nedsuttna soffan mot fönstret sitter en journalist. Och journalisten heter Mattias Hagberg, och han ställer en fråga om just det där – om vikten av en bra början, ett anslag.

 

Och Erlend Loe, som nu är en medelålders man, världsberömd i hela Norge, böjer sin långa kropp några gånger fram och tillbaka innan han svarar, som om själva svaret satt i kroppens rörelser, som om han måste gunga igång sig. (Han är verkligen väldigt lång. Själv har han någon gång sagt att han är en liten man i en alltför stor kropp.) Och sedan säger han att början är allt.

Annons

– När jag väl hittat utgångspunkten då går det av sig själv. Titeln och den första meningen eller det första stycket är mycket viktiga för mig. De slår an en ton, en riktning. En sorts ledstjärna genom arbetet. Sedan är det bara lustfyllt.

Erlend Loe

Född: 1969 i Trondheim

Aktuell: Med romanen Inventering om poeten Nina Faber som får nog och tar en våldsam hämnd på sina kritiker.

Övrigt: Debuterade 1993 med romanen Blåst. Har därefter skrivit en rad romaner och barnböcker, samt filmmanus och tv-serier. Hans stil beskrivs ofta som naivistisk och texterna är fulla av överdrifter och underdrifter. Många menar att han fångade tidsandan under nittiotalet på samma sätt som Douglas Coupland och Nick Hornby.

Och han säger att titeln ofta är det första han kommer på. Så var med det Naiv. Super., boken som blev hans genombrott och som innehåller bultbrädan.

– Jag vet att jag hade skrivit ner titeln i något anteckningsblock och att jag hade en vag känsla av vad det skulle bli för bok. Men inte mer. Det var bara en förnimmelse. Och sedan började jag skriva.

Och han skrev de första raderna: ”Jag har två vänner. En god och en dålig. Och så har jag min bror. Han är kanske inte lika sympatisk som jag, men han är OK.” Och sen var det igång. Han skrev på några månader, eller kanske någon månad, han minns inte så väl. Han hade nyligen träffat sin blivande fru och han bodde i hennes lägenhet i Göteborg medan hon avslutade sina studier och han säger att det var perfekta förhållanden för att skriva.

– Jag hade inget att göra. Jag var i lägenheten. Jag kände inte någon. Jag var på ett sätt helt ensam.

 

Annons

Han berättar att han skrev några timmar varje morgon. Sen åt han lunch och ägnade resten av dagarna åt att cykla runt i något naturområde i utkanten av stan.

– Sen kom jag till en punkt där jag kände att bokens huvudperson behövde en syssla som inte fyllde någon funktion, som var helt meningslös, och som på det sättet kunde fungera som en symbol för hans liv och situation. Och då kom jag att tänka på bultbrädan. Och jag åkte ner till leksaksaffären i Nordstan och jag köpte en och jag åkte hem och provade att banka och jag kände med en gång att detta är helt rätt.

Sen blev det som det blev. Boken blev en stor succé. Den fångade i all sin enkelhet tidsandan.

Men det tog en tid innan den nådde ut.

– När jag var färdig var jag väldigt nöjd. Jag visste att jag skrivit något som många i min generation skulle förstå och kunna känna igen sig i. Jag skickade den till Norges största förlag. Men de tackade nej. Jag fick ett långt och välskrivet brev. Jag förstod att någon på förlaget läst den ordentligt, men att det var en äldre man som läst och att han inte fattat någonting. Så jag skickade den vidare och fick ett förlag och en redaktör som förstod grejen.

När Naiv. Super. kom ut i Norge 1996 fick den ett fint mottagande, men blev inte någon omedelbar succé. Först när boken kom i pocket något år senare exploderade det.

– Den hade rört sig under radarn. Folk hade köpt den, läst den och rekommenderat den för andra. Den hade vandrat från hand till hand bland studenter och andra ungdomar. Långsamt hade den blivit ett fenomen. Herregud, folk började ju till och med att köpa bultbrädor till sig själva och till sina flickvänner och pojkvänner. Det var absurt.

 

Och han böjer sig några gånger fram och tillbaka igen, spottar ut en snus i papperskorgen och stoppar in en ny. En kort stund blir det tyst. Han sneglar på journalisten. Kanske tänker han: Ge mig en fråga, klockan tickar, jag måste snart ta cykeln till nästa möte.

Men journalisten rotar lite långsamt i sin väska och plockar fram en tunn, liten bok, med titeln Inventering i stora blå bokstäver. Och han säger:

– Berätta om din senaste bok. Hur kom du på att du skulle skriva den?

– Jag hade länge gått och funderat på en berättelse om en äldre kvinnlig poet som löper amok och tar hämnd på sina kritiker. Men det är egentligen ett filmmanus. Eller det var tänkt att bli ett filmmanus.

Och han berättar att han och en god vän höll på att planera för en film som de själva skulle regissera, men att hans synopsis växte ut till en hel bok när han skulle skriva ner det.

– Går det så fort när du skriver?

– Ja, ofta skriver jag en roman på en månad. Men då har jag ofta andra projekt på gång samtidigt, film- och tv-manus och sånt. Jag är inte en författare som kan hålla på och jobba en massa med en text och skriva om och förbättra och så. Får jag en idé så kör jag på den. Då är det skriva, skriva, skriva. Klar. Ge ut. Det är kanske lite barnsligt. Jag vet ju att man inte ska jobba så om man är en riktig författare.

– I många av dina böcker är det svårt att skilja huvudpersonen från dig själv. Hur mycket Erlend Loe finns det i Nina Faber, den kvinnliga poeten i Inventering?

– Det är klart att det alltid finns spår av mig själv. Men detta är inte jag. Jag har inget behov av att ta hämnd på norska kritiker. Det är mer en satir över bokbranschen i dess helhet, över kommersialiseringen. Men själv har jag ju haft tur. Jag har ofta blivit bra behandlad av såväl kritiker som förlag. Jag har väl råkat ligga rätt i tiden. Medan Nina Faber i Inventering är en sådan författare som alltid haft otur och råkat vara i otakt med rådande trender.

Han byter snus igen och fortsätter:

– Men min tid kanske snart är slut. Det kanske kommer en ung generation som menar att jag är ett kommersiellt och mossigt monster från nittiotalet. Vem vet?

 

Han säger att tur och tajming är viktigt, men att det aldrig är något man kan eller bör planera för.

– Det finns väldigt många bra författare som aldrig ligger riktigt rätt i tiden. Det är för sorgligt när man tänker på det. Fantastiska böcker som bara når en liten krets på grund av trender och marknadskrafter.

– Fast, tillägger han sedan, det där ska man inte tänka på. Börjar man tänka så och skriva för att ligga i tiden då blir det inte bra. Då blir man köpt. Nej, man ska alltid göra det man vill. Det man känner är viktigt. Sedan får det gå som det går. Man måste slå sig till ro med det.

Han berättar att han efter Naiv. Super. fick påstötningar från förlag och bokhandlare att skriva en liknande bok igen, en Naiv. Super. II. Men att han istället gick på en helt annan linje. Han skrev Expedition L, en tjock fejkdokumentär om en ung man, som händelsevis heter Erlend Loe, och som drar ihop en expedition för att bevisa att Polynesien koloniserades av skridskoåkare från Sydamerika.

– Jag sa fuck it och gjorde min grej. Om jag hade försökt anpassa mig hade jag blivit galen.

 

Han tittar på klockan, på högarna med papper och utkasten till tv-manus och barnböcker som ligger utspridda över skrivbordet. Han fingrar på burken med makrill som han ska äta till lunch.

– Har vi mycket tid kvar, frågar journalisten.

– Ja, då. Vi kan snacka på, det är en stund kvar till nästa möte.

– När jag pratade med dig på telefon fick jag uppfattningen att du hade väldigt mycket på gång just nu, nästan lite för mycket.

– Jo, ja, det är sant. Jag skriver en tv-serie åt norsk tv, och så håller jag på med två filmmanus… Men det är lite hemligt att jag har så mycket på gång samtidigt. Inför tv och filmbolagen låtsas jag att jag bara håller på med deras grejer.

Erlend Loes skrivråd

– Jag är inte så mycket för att ge råd. Alla författare jobbar på sitt sätt. Jag tror inte att det finns några generella idéer om hur man ska arbeta för att skriva.

– Men en sak kan jag säga. Allt författande måste bygga på verklig lust och på ett verkligt behov av att skriva. Annars går det inte. Lusten har varit den största drivkraften för mig. Om inte lusten finns, så fortsätter jag inte. Lusten går inte att fejka. Det märks om man försöker skriva utan att riktigt vilja.

– Disciplin är också viktigt. Åtminstone för mig. Men disciplinen kommer med lusten. Det är en växelverkan. Det är aldrig jobbigt. Sen måste man klara av att vara ensam. Man måste trivas med sig själv och med att sitta ner och skriva. Att vara författare handlar mycket om att sitta för sig själv. Det är jag bra på.

Han ser sig lite förvirrat runt bland högarna på bordet igen, som om han letade efter något (ett projekt han glömt bort?) innan han fortsätter:

– Och sen har jag en ungdomsbok jag håller på med, eller snarare en trilogi för ungdomar som är lite fantasy, och så… är jag lite sugen på att skriva en ny roman. Romanskrivandet är lite som ett andningshål, det är bara glädje, bara lust. Doppler till exempel, den skrev jag på kvällarna när jag jobbade som filmkonsulent och vi hade småbarn. Det var mitt sätt att koppla av.

– Är du arbetsnarkoman?

– Ja, det är jag nog. Men bara för att det är så roligt. Jag önskar ibland att jag kunde ta lite pauser när något projekt är klart. Bara gå runt på stan och fundera och samla intryck och erfarenheter. Ungefär så där som man föreställer sig att författare ska göra. Men det går inte. Jag får alltid sån lust på något nytt projekt. Jag kan inte låta bli.

– Planerar du någonsin?

– Nej, mitt skrivande är väldigt intuitivt. Jag vet sällan var en historia ska sluta. Jag bara skriver på. Bara jag vet hur det ska börja. Hela processen är väldigt lustfylld. Det är energi. Jag bara skriver. Det har aldrig hänt att jag värkt fram något.

– Är du verkligen författare?

– Nej, inte så som jag trodde att en författare skulle vara när jag var yngre. Jag har aldrig varit med om något, jag har inga trauman eller viktiga erfarenheter i bagaget, jag är bara en helt vanlig norsk man från stabila förhållanden, uppvuxen i Trondheim.

Och han berättar att han råkade läsa Anaïs Nins dagböcker när han var arton år och utbytesstudent i Frankrike, och att han då tänkte: Så vill jag också leva. Jag vill också ha ett spännande konstnärsliv med allt vad det innebär. Och han började skriva dagböcker. Han skrev varje dag i fyra år. Tusentals anteckningar, hundratals anteckningsböcker.

– Men, jag var ju aldrig med om någonting. Mitt liv var så ordinärt. Jag önskade nog att jag skulle bli författare, men jag hade ju inget att skriva om. Jag skrev lite om filmer jag sett, böcker jag läst och jänter jag tyckte var fina.

Sen snackade han med en kompis som träffat en tjej i Sverige som bara pratade och pratade.

– Hon hade ingen känsla alls för om någon lyssnade eller inte. Min kompis hade till och med somnat medan hon pratade och hon bara fortsatte. Och då visste jag plötsligt att jag hade min historia. Och jag satte mig ner och skrev och det bara kom. Jag tror jag skrev boken på en månad. Allt fanns där. Det blev min debut, Tatt av kvinnen på norska och Blåst på svenska.

 

Han säger att dagböckerna var hans skola. Under alla de åren han skrev dagbok slipade han sitt språk och sin stil.

– Jag hittade min stämma. Jag lärde mig vad som funkar och vad som inte funkar. Jag blev nog författare där, ensam med mina dagböcker. Kanske var det även där jag förstod att det vardagliga, det ordinära, kan vara intressant. Särskilt om man skruvar det lite grann. De flesta av oss lever trots allt rätt ordinära liv. Inte sant?

Och han tillägger:

– Efter det har jag aldrig slutat skriva. Jag har bara fortsatt, och fortsatt.