»Börja med det som blänker«

Att skriva är ett hårt jobb, men också något mycket mer. För bakom tekniken, verktygen och hantverksskickligheten måste det finnas en vision. Glömmer man det kan det få ödesdigra konsekvenser. Monika Fagerholm vet av egen erfarenhet.

Det ska finnas en metallhund nedstucken i marken någonstans i skogen. Och ett rött hus med en bil på gården – en Renault. Det verkar lite komplicerat. För trots att det är slutet av mars ligger snön djup, och där gps:en såg en väg finns bara en snötäckt åker – och en man i arbetskläder vid vägkanten.

”Monika Fagerholm?”

Han funderar en stund, verkar lite förbryllad över vägbeskrivningen hon gett oss, men så utbrister han på sin sjungande finlandssvenska:

– Är det den där författaren?

Så klart.

 

Annons

I Monika Fagerholms senaste bok Lola uppochner finns en författare som heter Galna Kvinnan och som håller till i en liten stuga utanför stan. Man vill gärna tro att det är Monika själv – berättelsen om berättelsen blir liksom lite skojigare så. Och det är ju ingen hemlighet att Ekenäs, som hon flyttade till från storstan för 15 år sen, också fått stå förebild för romanens egen håla, Flatnäs.

Två vänstersvängar och några skogsbryn till, och så står hon där på gården, i stickad tröja med ett jättestort rött hjärta på.

– Ja, här bor jag, säger hon.

Författaren och – fortfarande litegrand – utbölingen Monika Fagerholm.

– Jag ville skriva om småstaden. Det förstod jag redan första gången jag kom till Ekenäs på ett arbetsstipendium för 15 år sen, berättar hon.

Hon blev ju kvar sen, och så småningom träffade hon sin man som byggde det här huset ett par mil utanför själva tätorten. Vi slår oss ner i köket där hon dukat fram kaffe och kakor. Hon berättar om mötet med sin nya hemstad.

– Jag kom med tåget och skulle promenera genom den lilla staden. Det var vid sextiden på kvällen och mörkt. Och det var alldeles tomt. Jag tänkte: var är alla människor? Och så fattade jag. De är ju inomhus! Bakom de där fördragna gardinerna finns de. Det var nästan en känsla av skräck. Jag kom fram till stället där jag skulle bo och skrev genast ner en scen: en ung man, 22 år gammal, som ligger i en sandgrop. Och han är död. Mördad.

 

Det var öppningsscenen i Lola uppochner hon hade där. Fast det dröjde ända tills förra året innan hon färdigställde sin småstadsberättelse.

Annons

– Jag började storstilat men körde fast efter 30 sidor. Och idag förstår jag varför. Jag visste ju ingenting om småstaden. Jag kom från Helsingfors och hade en massa idéer om hur det var. Men de människor jag hittade på blev bara löjliga. Några år senare gick det upp för mig att det som jag skrattat åt då – vikten av att hålla uppe en fasad, kontrollen och att man alltid skulle komma ihåg vart man kommer ifrån – det var på dödligt allvar för människorna här. Och det gällde även mig. Och då slutade jag skratta. Då blev jag intresserad istället. Och då kunde jag skriva om det.

Flatnäsboken fick alltså ligga och mogna under många år. Under tiden satte sig Monika och skrev det som skulle bli Den amerikanska flickan. Den tog sju år att färdigställa. Boken hyllades överallt, gav henne Augustpriset och resulterade i uppföljaren Glitterscenen fyra år senare. Precis som Lola uppochner finns där ett lik, och en flicka som hittar det. Det är ingen slump.

– Det var något i den scenen som jag gick igång på. Precis som öppningsscenen i Twin Peaks, när de hittar Laura Palmer i den där plastpåsen. Yes! Ofta kan något sådant räcka för att börja. Man behöver inte så mycket, men man har oftast några saker – det där som bränner. Och då ska du börja där! Du ska inte spara det till sidan 50. Du ska gå rakt på!

 

Monika Fagerholm har sagt så här: ”En berättelse är en vision och inte en produkt”. I det där verkar en stor del av hennes tankar kring skrivandet rymmas.

För skrivande, hävdar hon, handlar väldigt lite om att göra meningar och ord – det kommer senare i processen.

– Man brukar prata mycket om hantverk och kreativitet när det gäller skrivande. Men det börjar i kaos. Det vill säga inte som en storstilad och formulerbar idé, utan just i det där ordlösa. Det är mer som ett ögonblick, ett blänk.

Alla har en uppsättning av sådana där blänk, menar hon. Saker och ting som av någon anledning betyder något för oss, fast vi inte vet riktigt varför – konstiga minnesbilder från barndomen, meningslösa ramsor eller sångtexter, färger, hus.

– Det finns platser i Ekenäs som är just sådana blänk. Till exempel ett gammalt hopptorn av trä som revs för några år sen. Supermagiskt! Varje gång jag tänker på det blir jag tokig. Och ett sånt där 60-talsmotell av amerikansk modell. Det bara bränner så fort jag går in i det. Båda platserna finns med i Lola uppochner. Andra saker har jag haft inuti mitt huvud och placerat i berättelsen. Men man ska inte samla på dem för rationellt, inte börja bryta ner och förklara dem och översätta dem, för då förlorar de sin energi. Men jag utgår från dem när jag närmar mig mina teman. Jag börjar skriva kring dem, och så småningom ser jag hur visionen växer och blir allt tydligare.

Monika Fagerholm

Född: 1961 i Helsingfors

Bor: Utanför Ekenäs i Finland

Bakgrund: Har studerat psykologi och litteratur vid Helsingfors universitet. Debuterade som författare med Sham 1987.

På senare tid har Monika Fagerholm börjat tycka att hela skapandeprocessen kan sammanfattas i den där enda uppmaningen: Gå till det som blänker! Allting har hon funnit där – Vinterträdgården, ett docklaboratorium, en rullstolsbunden flicka i en kvarn som lägger ett pussel på 22 000 bitar som bara är himmel, Olyckliga huset och en tom simbassäng full av tygbitar av siden. Liksom hela den Fagerholmska syntaxen, gåtorna som liksom tycks ligga gömda i själva språket, så att man när man lägger boken ifrån sig omedelbart vill börja om från början. För att upptäcka saker man missat, hemliga ledtrådar, en ny betydelse av något. Fastän allting faktiskt inte ska tolkas och översättas – det vill hon gärna poängtera – en text har ingen nyckel.

– Ett föremål på en bild är också ett föremål på en bild, som har en funktion. När jag var i 25-årsåldern så skämdes jag över det, man ville ju inte vara konkret. Man ville börja utifrån de stora idéerna för man ville visa hur fiffig man var.

Monika har studerat litteraturvetenskap och även forskat i ämnet. Men det var först när hon gick på Biskops-Arnös skrivarutbildning på 80-talet som hon tyckte att hon lärde sig att läsa text.

– Där lärde man sig en sorts organisk läsning. Det man annars ofta gör i en textanalys är att man sitter och benar i den, letar symboler hit och dit. Som om dikten skulle vara någon sorts rebus. Men på Biskops-Arnö sa vi att jaja, vi ser det där, men so what? Det viktiga var vad det betydde, vad det gjorde med texten. Och det tycker jag är ett mycket intressantare sätt att läsa.

Hon tar ett exempel från Underbara kvinnor vid vatten. I en scen spelar pojken som heter Thomas en Beatles-låt på en jukebox.

– Många som läste boken kommenterade tidsreferenserna, att här har vi Beatles och så vidare. Jag kunde bli lite irriterad på det där. För det är klart att det är en tidsreferens. Men tänkte de inte på det här: ”Help!” Hjälp mig! ”When I was young and so much younger than today, I never thought I needed anybodys help in any way”. En liten kille som för första gången inser detta, att han behöver hjälp va!

 

I Monika Fagerholms böcker finns det gott om sångtexter och ramsor, och liksom mantran som upprepas i olika variationer. Ibland får man nästan känslan av att texten fötts i en enkel dikt som hon sedan improviserat fram en hel roman kring.

– Ja, jag förstår vad du menar, för jag använder såna där citat ganska mycket. Men vad det handlar om är att man skriver och skriver, och så plötsligt börjar man skriva den där rösten. Jag tänker att varje människa och varje berättelse har sitt eget språk och sin egen ton. En rytm. Och det är det jag vill få fram. Hemskt mycket av skrivande handlar om att hitta det där, och i det kommer också innehållet. För det där snacket om att dela upp form och innehåll är det bara någon som har hittat på. De går inte. Det är det som skiljer ett litterärt verk från till exempel en journalistisk text. Det måste finnas en helhetsvision.

Varje författare hittar sitt eget sätt att jobba, menar hon. Men det är egentligen också det enda man kan säga om professionalism.

– Och jag har också tänkt att det kan finnas en fara i att stirra sig blind på hantverket. För ju mer du lär dig om teknik, hantverk och allt det där, desto skickligare blir du kanske också på att manövrera undan från det som bränner. För de där ordlösa sakerna, smärtpunkterna i dig själv, är ofta samma saker som du själv vill undvika.

– Därför brukar jag säga till dem som börjar skriva: var inte rädd för att vara dålig! Var inte rädd för att vara melodramatisk och patetisk i början av processen. För inuti det där kan du hitta det som är intressant. För mig själv är just sådana grejer nästan som ett kodspråk. Det där är jätteviktigt.

 

Utgivna böcker

Sham (1987), Patricia (1990), Underbara kvinnor vid vatten (1994), Den amerikanska flickan (2005), Glitterscenen (2009), Havet (2012), Lolauppochner (2012)

Hon vill förtydliga: hantverksskicklighet är inte av ondo. Men skrivande är också någonting mer. Glömmer man det så kan det gå riktigt snett.

Hon pekar ut mot vägen. Det var en kväll i januari 2009 och hon var på väg hem i mörkret när hjulen plötsligt tappade greppet i snön. Hon minns tanken som flög genom huvudet innan hon fick kontroll på bilen: låt den fara!

– Det var på riktigt. Jag ville faktiskt krascha, så att jag skulle slippa den här skiten, berättar hon.

– Jag hade jobbat med Glitterscenen i fyra år och det var bara stopp. Jag var helt slutkörd. Och när jag kom hem sa jag till Hilding, min man, att nu är det så här. Nu vet jag vad jag ska göra. Nu ska jag sluta skriva.

Hon har analyserat det i efterhand – en sorts privat haverikommission som kom fram till en viktig slutsats: Hon får inte planera för mycket av sitt skrivande. Aldrig har hon ångrat något hon skrivit mer än de där sista orden i Den amerikanska flickan: ”Fortsättning följer”.

– Felet med Glitterscenen var att jag visste för mycket på förhand. Jag kunde ju redan hela historien om den amerikanska flickan. Jag visste vem som hade mördat henne. Och jag visste ungefär hur man skulle komma fram till det. Och det betydde att jag var låst, säger hon.

– Och då hade jag tänkt att jag med min yrkesskicklighet, just det där hantverket, skulle klara det. Jag skulle ”hantverka” ihop en roman. Och så satt jag och gjorde såna där fagerholmska meningar och tänkte att det där kan Monika Fagerholm, det där kan hon bra. Och det var hemskt.

Trots att det kändes fel hade hon fortsatt. Boken fanns redan i katalogen och skulle komma ut bara några månader senare. Hon kunde inte backa, hon skulle klara det till varje pris, och till slut fick hon också ihop något slags manus – en så kallad habil produkt som hon skickade iväg till förlaget. Sedan åkte hon iväg på en resa några dagar.

– Det var nog tur. För när jag väl kom bort en stund insåg jag att jag var tokig. Jag kunde inte göra det här. Det handlade inte bara om stolthet utan om att jag ljög för mig själv. Boken hade ju ingen vision. Så när jag kom hem ringde jag genast till förlaget och sa att det här blir ingenting. Vi drar tillbaka den. Och så kastade jag det i soptunnan. Alltihop.

 

Det finns en poäng med den där historien. För den där januarikvällen, när hon bestämt sig för att sluta skriva, gick Monika Fagerholm och lade sig. Hon sov en hel natt. Hon slog upp ögonen. Och så såg hon den – Glitterscenen – för första gången.

– Plötsligt fanns hela helheten där! Och det var just den där visionen. Det var nästan som att upptäcka en ny planet. Man ser nånting som glimmar. Som betyder något. Och då fick jag ny energi. Och sen bara sprutade det. Och det var en sån känsla när det var färdigt. Det blev världens konstigaste roman, och dessutom finns det misslyckade delar där, men av alla mina böcker tycker jag fortfarande allra bäst om den, för att allt är så precis ur mig liksom.

 

Att skriva är att glömma bort sig själv, slår hon fast. Det innebär framför allt att man måste glömma allt sånt där som att man är författare, och hur man är som författare. Annars speglar man sig bara i någon slags självbild, och då är man inte fri att tänka. Vilket inte ska missförstås som att man inte behöver ha koll på vad man gör. Eller disciplin nog att slutföra det. Hon har en metod som hon använt sig av ända sedan debutromanen Underbara kvinnor vid vatten. Den består av tre skeden:

I det första skedet skriver hon ett utkast från början till slut.

I det andra skedet tar hon reda på vad det är hon håller på med, och det gör hon genom att skriva.

I det tredje skedet sätter hon ihop det hela.

Metoden kom till av ett högst praktiskt skäl: tidsbrist.

– Då hade jag ett heltidsjobb och var tvungen att prioritera min tid för att kunna skriva. Så jag tog en månads tjänstledigt. Jag min idiot trodde ju att jag skulle skriva en hel roman på den tiden. Det visade sig ta tre år. Men det var bra ändå. Jag upptäckte nämligen att jag, trots att jag bara hade några enstaka scener när jag började, kunde få ihop ett utkast till en berättelse på den där tiden.

Endast det första skedet i Monikas metod är tidsbestämt. Å andra sidan följer hon det slaviskt. Fyra veckor, sex-sju sidor om dagen, och så har hon en berättelse som hon kan jobba vidare ifrån.

– Det sker helt intuitivt och utan att jag behöver planera det. När jag upptäckte det var det på något sätt som att ha öppnat trollkarlens låda. Och det har fungerat varje gång jag skrivit en roman. Utom med Glitterscenen då, men där funkade ju ingenting.

När hon väl har sitt första utkast börjar andra skedet, som kan ta flera år. Det är ett sorts utforskande där hon går in här och där i materialet och försöker ”tänka genom att skriva”. Hon jobbar i scener och utan att följa någon kronologi. Ofta innebär det att hon plockar sönder det hon gjort i första skedet. Det slutar i en jättehög med papper, bitar och scener som hon knappt har en aning om hur de sitter ihop och i vilken ordning. Det är ett evigt klippande och klistrande, ända tills hon har allting samlat i rätt ordning i ett antal mappar. Sedan skriver hon om alltihop från början till slut, det är det tredje skedet, som ofta är oerhört intensivt.

– Då jobbar jag mer eller mindre dygnet runt och sover på soffan i arbetsrummet. Det gäller att vara helt och hållet inne i det, att inte tänka på att det är sista gången du skriver igenom det, men samtidigt vara tillräckligt disciplinerad för att undvika att fara ut på en massa sidospår. Fortfarande kan det innebära att jag behöver skriva ny text, ibland så mycket som 20 sidor om dagen, men fördelen är att jag vid det här laget har tonen och inte behöver söka efter den.

Att skriva är ett hårt jobb, erkänner Monika Fagerholm. Men också något helt annat än ett jobb.

– Jag tänker aldrig i termer som ambition. För jag tänker aldrig på mig själv som författare. Och jag tycker inte att skrivande ska vara en prestation, säger hon.

– En sak som är viktig, som jag tänkte på mycket efter Glitterscenen, det är att jag måste kunna känna någon sorts glädje och njutning när jag gör det. Gör jag inte det är det inget bra hälsotecken.

Hon medger att det kan låta banalt, men faktum är att det var just denna insikt som resulterade i Lola uppochner.

– På ett sätt ser jag den som en mellanbok. Visst, jag gick upp i den till hundra procent, det måste man alltid göra. Men Den amerikanska flickan och Glitterscenen tog sammanlagt tio år att skriva. Och efter Glitterscenen visste jag att nästa sak jag gör inte ska vara något som tar tid. Och det var väldigt roligt att göra Lola uppochner, även om den inte på något sätt är den perfekta boken. Den var inte den arten av projekt, som är det viktigaste som finns. Jag ville hitta den där njutningen. För nästa bok vet jag att den kan ta fem-sex år att skriva.

 

Monika Fagerholm funderar en stund. Det är dumt att prata om någonting innan man gjort det.

– Men jag tycker egentligen att en roman ska vara förklaringen på allt. Jag är 52 år nu, och det här kommer också att bli ett sätt att ta reda på vart jag kommit.

Jo, hon har den faktiskt redan i huvudet. Den stora romanen. Där finns allt hon vet; om tid och språk och sorg och att vara i världen.

Men det är en annan historia.

Klockan är redan för mycket när vi sätter oss i bilen, och det slår mig precis när vi kör ut från tomten – att jag glömde fråga hur det låg till med den där Galna Kvinnan.

Men det kan göra detsamma.

Man behöver inte tolka allt.

Vi kör ut mot vägen. Och där – något som glimmar till i snön.

En hund av metall.