Åsa Larsson

Åsa Larsson: »Att ständigt söka bekräftelse är inte bra för själen«

Efter att ha krönts till ­deckardrottning och sålt miljontals böcker skulle Åsa ­Larsson bara ta en paus. Den varade i nästan tio år. Nu avslutar hon sin romanserie om ­Rebecka Martinsson.

Natt i Kiruna. Åsa Larsson är något över 20 och smygröker tillsammans med en av sina jämnåriga vänner. Glöden lyser svag i mörkret. De pratar om framtiden, om att flytta, om att bryta sig loss från den frikyrkliga församlingen de tillhört under större delen av sina tonår. Å ena sidan en trygg punkt i en tillvaro full av turbulens och uppslitande familjesplittring. Å andra sidan en kvävande och sluten värld där unga kvinnor inte tillåts att leva sina liv fullt ut.

När vännerna läser litteratur bortom de kristna texterna anklagas de för att ha ansatts av »intellektuella demoner«. 

I efterhand beskriver Åsa Larsson sin flytt som en flykt. 

– Priset du måste betala för den där stabiliteten kan vara för högt. »Sekt« är kanske ett för starkt ord, men församlingen hade definitivt sekteristiska inslag. Det står jag för.

Över tre decennier har passerat sedan Åsa Larsson lämnade Kiruna. Utanför sitt hus i ­centrala Mariefred står hon på knä vid väg­kanten och rycker upp ogräs med rötterna. Längre ner på kullerstensgatan syns korset på kyrkan – symbolen för en tro hon under många, många år vägrade att bekänna sig till. När ­sommaren är över ska hon ännu en gång lämna sitt hem. Men det här är inte en flykt eller ett smärtsamt avsked. Hon är redo att återvända. 

– Det är ett frihetsprojekt. Allt ska bort, säger hon och visar vägen genom en lummig trädgård, fram till dörröppningen där Bjegga och Åppås skäller välkomnande. 

Annons

De två storpudlarna, »snö« och »vind« på samiska, är några av familjemedlemmarna Åsa Larsson delar sitt liv med. På ovanvåningen ­arbetar partnern och särbon Ola från dagens hemmakontor. Sedan några år bor både dottern och sonen på annan ort. 

– Haha, usch. Det är hemskt. Man åldras när barnen flyttar ut. Ingen spelar längre ny musik för en eller visar vilka youtubers som är coola. Allt försvinner i ett slag. Hur ska man hantera det egentligen? 

Kanske genom att ägna sig åt en gammal vän?

2012 kom Till offer för Molok, den femte romanen om advokaten Rebecka Martinsson, serien som blev Åsa Larssons genombrott. I höst släpps Fädernas missgärningar – och sedan är det slut.

– Det ska inte gå så lång tid mellan två böcker i en deckarserie. Men det har det gjort.

När Åsa Larsson som 22-åring bröt sig loss från frikyrkan och lämnade jobbet inom hemtjänsten i Kiruna hade hon bara en tanke: Av mig ska det bli något annat än det här. Juridik? Ja, varför inte. Vad yrket innebar hade hon ingen aning om, men under uppväxten hade hon sett den amerikanska serien Legal Eagles på TV. Det fick räcka som för­kunskap. Hon ville bara bort.

Fem års studier i Uppsala, sedan en tjänst som skattejurist i Stockholm. Hon träffade sin dåvarande man och tillsammans fick de sitt första barn. Men hon var inte lycklig. 

Annons

I flykten från uppväxten hade både läsandet och skrivandet gått förlorade.

– Jag hade en sådan otrolig längtan efter att göra något kreativt. Jurister jobbar ihjäl sig och hela den världen var ganska torftig. Jag ska inte dra alla över en kam, men det är mycket prat om kakel i badrummet, bostadsrätter och pengar. Till slut kände jag mig … ja, fattig. 

Livet blev tomt? 

– På riktigt. Faktiskt. Jag längtade bara efter att få skriva. På den tiden var det så otroligt ­lustfyllt.

Många år senare skulle huvudet »bli grått«. Men inte då. I slutet av 90-talet kände Åsa ­Larsson bara lust. 

Däremot var författardrömmarna inget hon pratade öppet om. Inför juristkollegornas oför­stående blickar lämnade hon Stockholm för att dra med familjen till landsbyggden utanför ­Nyköping. För att ta ett handläggarjobb på en länsrätt och frigöra tid för skrivandet. För att göra sig av med risken att »fika bort min tid« i innerstan.

– Det var kanske maniskt. Man kan prata mycket om vad som är ens drivkraft i livet, och jag har en musikerkompis som med emfas hävdar att ångest, självhävdelse och bekräftelsebehov är vad som driver oss … Allt är väl blandat, tänker jag. Mitt synsätt är inte fullt så mörkt, men de aspekterna finns också där. 

 

För Åsa Larsson, som säger att hon alltid har dragits med en låg självkänsla, var ett bokkontrakt hennes allra högsta dröm. I början av 00-talet utvecklade hon därför en »brev­lådeskräck«. Från huset kunde hon under sin andra mamma­ledighet se ända ner till lands­vägen, och ångesten växte sig starkare varje gång post­bilen kom rullande med dagens skörd. I tjocka kuvert returnerades Åsa Larssons manus gång på gång, med vänliga men bestämda ­refuseringsbrev från förlagen.

Men en dag trillade ett tunt, krämfärgat kuvert ut ur hennes dåvarande sambos tidning Ny ­Teknik. 

Hon hade blivit antagen av Albert Bonniers förlag. 

– Jag gick i taket. Först ett händelselöst liv ensam hemma med barnen – sedan hände det här. Och jag hade knappt någon att dela det med. 

Varför visste nästan ingen att du skrev?

– Jag tyckte att det var pinsamt. Som om jag hade dragit på mig en svart polotröja och sagt: »Jag ska bli konstnär!« Jag kommer från en kultur med stark jantelag, man ska inte tro att man är något. Mitt skrivande var lika hemligt som om jag hade porrsurfat.

Efter antagningsbeskedet släppte alla hämningar. 

– Jag ville gå fram till totala främlingar vid mjölkhyllan på Konsum och bara: »Jag har blivit antagen … Av Bonniers!«

Resten är historia, för att använda sig av att slitet uttryck man avråder från på de flesta skrivarskolor. 2003 debuterade Åsa Larsson med Solstorm – den första delen i serien om advokaten Rebecka Martinsson. I debuten återvänder advokaten Rebecka Martinsson motvilligt till uppväxtstaden Kiruna efter det brutala mordet på församlingen Kraftkällans andliga ledare. Hemkomsten väcker starka känslor och snart tvingas hon hantera både våldsamma krafter som vill tysta henne – och sitt eget förflutna.

– Det finns något väldigt symboliskt i att min huvudperson är rotlös och saknar fotfäste. Hon flyttar tillbaka till sin hemby för att läka sig själv, till Torneälven – som faktiskt också är min hemmaälv. Min mamma är uppväxt där, min pappa är uppväxt där, jag tillbringade alla mina barndomssomrar där. Nu blir det nästan så symboliskt att det är barnsligt.

I Solstorm mördas en högt uppsatt frikyrkoledare brutalt. I uppföljaren Det blod som spillts hittas en ihjälslagen präst upphängd mellan orgelläktaren och strävkistan i Jukkasjärvi kyrka. På debutens försättsblad har Åsa Larsson citerat en dikt av Göran Sonnevi: Det växer som ett träd av raseri/bakom min panna/med röda blixtrande löv, blå löv/vita!

– När man bryter med kyrkan är man arg, även om man inte erkänner det för sig själv. Jag behövde skriva av mig en massa vrede. 

Åsa Larsson

 

Solstorm sålde bra, filmatiserades och tilldelades Svenska Deckarakademiens pris för årets bästa debutant. Snart kunde Åsa Larsson lämna kontoret på länsrätten och ägna sig åt skrivande på heltid. Snart hade serien om Rebecka Martinsson också blivit en internationell succé som såldes i miljontals exemplar –och Åsa Larsson ett ansikte utåt för »den svenska deckarboomen«. Författaren som tidigare bara suttit hemma med sina tankar och ord turnerade nu runt världen. Plötsligt hade hon kontrakt på böcker hon ännu inte hade skrivit. 

Enligt Åsa Larsson var det mellan bok tre och fyra som livet snurrade som snabbast. 

– Jag blev tvungen att sätta ett järnstaket kring mig själv och min skrivro. »Författarinnan« som är ute på turné är inte jag. Skrivandet är en ganska introvert syssla – allt det andra är marknadsföring. 

– Jag kände att det inte handlade om mig och mitt skrivande. Jag var snarare en representant för ett fenomen, den skandinaviska deckar­boomen. Samtidigt upplevde jag att männen behandlades som individer – de var aldrig deckar­kungar, blev aldrig hopfösta på bild i smoking. 

I sitt andra sommarprat, 2014, beskriver Åsa Larsson bekräftelsens och hyllningskörernas bittra eftersmak: 

»När dagarna är fulla av nya bekantskaper och man inför publik har svängt sin svans och alla har applåderat – då finns ingen vila i den plötsliga tystnaden. Då blir den ekande tom och ödslig. Har man för mycket applåder i öronen tar det tid innan tystnaden åter blir ens vän.«

Konsekvensen av litteraturvärldens och offentlighetens hyllningar har Åsa Larsson funderat mycket på. 

– Framförallt när jag skilde mig. Jag insåg att om jag skulle fortsätta leva med barnens pappa – som det inte var något fel på, det var bara fel på oss tillsammans – och fortsätta att vara den här missnöjda, olyckliga människan … då skulle jag istället mata mig själv med kärleken »författarinnan« fick. Och det skulle inte göra mig till en bra person. Att ständigt söka sig till bekräftelsen är inte bra för ens själ, i alla fall inte för mig. Till slut blev det en av anledningarna till att jag tog steget ut ur relationen. 

 

Och det var någonstans här, i samband med skilsmässan och inför skrivandet av den femte boken om Rebecka Martinsson, som allting »blev grått« i Åsa Larssons hjärna. 

Sju år efter genombrottet med Solstorm försvann orden.

Nyinflyttad i huset i Mariefred kämpade Åsa Larsson med sysslor som hon tidigare gjort automatiskt. Städa köket. Komma ihåg var hon parkerat bilen. Se till att barnen fick med gympakläderna till skolan. 

Varje dag gick hon till stallet för att mocka och rykta dotterns häst. I övrigt hände inte mycket. 

– Jag gick i terapi, vilket jag har gjort av och till sedan jag var 16 år. Eftersom jag pratar mycket och ofta är glad kanske många inte tror att jag också är en orospersonlighet, och ganska känslig. 

Hon hade befunnit sig inuti ett snurrande ­karriärshjul, och tagit sig igenom en skilsmässa och flera flyttar på kort tid. Från en rörig tillvaro susade det nu tomt inuti Åsa Larsson. Ovanför henne låg himlen tät och grå. 

Och hon kunde inte längre skriva.

Vid ett tillfälle ringde vännen och författaren Leif GW Persson med råd och uppmuntran: »Det är dags att komma igång. Sitt inte där i gropen!«

– Han är fin och väldigt stöttande. Jag tycker att han alltid lyfter andra författare. Men jag var ju rädd. Tänk om skrivandet aldrig skulle komma tillbaka? 

Hon gjorde tafatta försök att skriva. Bara små anteckningar här och var, sedan lite mer – ­konstruerade meningar som höll samma språkliga nivå som en gymnasieelevs.

Hade hon skrivit sin sista bok? 

 

Åsa Larsson beskriver sin hjärna som en popcornmaskin. »Ping, ping, ping«, låter det när kreativiteten poppar och idéerna gnistrar som stjärnor på Norrbottens­himlen. Efter ett och ett halvt år av total tystnad höjdes plötsligt värmen och ett första ping poppade upp. 

Nu var hon fan på banan igen. 

Att åter skriva in sig i den sedan tidigare påbörjade romanen gick trögt, men det gick. Långsamt målades berättelsen i färger och ­nyanser. 2011 skrev Åsa Larsson till sist klart den femte delen om Rebecka Martinsson. Sedan påbörjade hon, tillsammans med vännen och för­fattaren Ingela Korsell, Pax-serien – ett fantasyepos för högstadie­åldern, illustrerat av Henrik Jonsson. Idén uppkom i samband med att Åsa Larssons son, som då var elva år gammal, slutade läsa. Hur skulle man få ungdomar att stanna kvar i fiktionens värld? 

Resultatet blev berättelserna om Viggo och Alrik, bosatta i ett Mariefred där märkliga och övernaturliga saker börjar hända. Böckerna var skrivna i ett lättillgängligt format för en målgrupp som söker spänning utan barnslighet.

– Tanken var att jag skulle arbeta med den sjätte boken om Rebecka Martinsson parallellt, men det gick inte. Kanske har jag dålig simultanförmåga – för mig är det en grej som gäller. Samtidigt tror jag att det är viktigt att göra olika saker när ens kreativitet också är ens yrke, för att ­jobbet ska fortsätta vara roligt. 

Sedan 2014 har det blivit tio böcker i Pax-­serien. Dessutom har Åsa Larsson ­medverkat i manusarbetet för säsong två av TV-serien om Rebecka Martinsson. Ändå ser hon sig själv som lat. 

– Jag har ljugit i många intervjuer om att jag jobbar från åtta till fem. Det är något jag alltid har varit dålig på. Vissa skriver mycket och tar sedan bort. Inte jag. Istället går jag runt och ruvar ångestfylld. Det handlar väl om olika arbets­processer. 

Men när jag säger att jag är lat skrattar mina barn åt mig. »Du har ju jobbat jämt.« 

Varifrån kommer den självbilden? 

– Inom min släkt är det finaste man kan säga om någon: »Hon var en arbetsmänniska.« Arbetet hålls väldigt högt. Mina kompisar och jag skojar fortfarande om våra tornedalsmorsor. Vem är mest galen när det gäller städning eller att laga saker? Min mamma är över 80 år men kan ­fortfarande inte kika in i mitt hem utan att säga: »Jag tar ugnen!« Mina föräldrar har aldrig pratat om prestation, men alltid varit prestations­människor. Man ska inte slå dank. 

 

Åsa Larssons föräldrar växte upp i byar vid Torneälven där religionens rötter gick långt ner i jorden. Bara sju år gammal flyttade mamman hemifrån till en arbetsstuga för att »försvenskas« – med hemspråket meänkieli kvarlämnat vid vattnet. Det rådde skolplikt och fanns ingen skola i byn – det var ett tvång föräldrarna inte protesterade mot. »Det var så det var, bara«, konstaterar Åsa Larsson.

I sommarpratet berättar hon om förlustens arv och kraft: »Allt mitt skrivande rör sig i riktning mot det som mina föräldrar förlorade. Kulturen. Språket. Tron. Platsen.«

– Mina föräldrar gjorde uppror mot religionen, var de första i sina familjer att läsa på universitet, och levde tillsammans i ett öppet äktenskap. De blev väldigt rotlösa. 

Har du ärvt dina föräldrars rotlöshet?

– Ja, det gör man ju. Vare sig man vill det eller inte tror jag att vi pytsar ner de sorger vi inte sörjer på våra ungar. Man får ha som målsättning att bearbeta lite mer för varje generation. Det har jag sagt till mina barn: »Jag fuckar upp er, men inte lika illa!«. Och då är jag nöjd. Om man springer in i en vägg eller livet skiter sig tror jag att man ska backtracka sig själv litegrann. Vad formade mig? Vad formade dem som kom före? Vilka förluster finns i vårt bagage? 

När Åsa Larsson var 16 år gammal skilde sig hennes föräldrar och familjen splittrades åt tre olika håll. I uppbrottets kaos blev frikyrkan i Kiruna en trygg plats för den nyblivna gymnasieeleven. En life saver. 

Det var bland vännerna i församlingen hon upptäckte skrivandet och den kreativa gemenskapen. Utan dem vet Åsa Larsson inte ifall hon hade varit författare i dag. Tillsammans spelade de rockteater och läste litteratur bortom de kristna texterna – något som alltså inte sågs med blida ögon av alla inom kyrkan.

Men berättelserna från Gamla Testamentet är, menar Åsa Larsson fortfarande, en av de bästa inspirationskällorna för en deckarförfattare. 

Mycket dramatik och blod. 

– Jag gillar bibelberättelser för att de är så tajta. Ett kapitel hade kunnat vara en hel romansvit. 

I slutet av 1980-talet började Åsa Larssons eget kapitel inom Kirunas frikyrka närma sig sitt bittra slut. Klaustrofobin eskalerade inom den religiösa gemenskapen – där konformitet, hierarkier och intolerans verkade vara de tre ­ledstjärnorna. 

Åsa Larssons trygga rum hade förvandlats till en bur. 

– Det var en tid då Livets ord hade ett stort inflytande, och det är en rätt tuff teologi. Man var tvungen att inordna sig – och speciellt som ung kvinna trycktes ens sexualitet ner. Man skulle vara sedesam och »inte skylta med vad som inte är till salu«. Det låter ju som medeltiden, men det var verkligen så det var. Och med den rätta tron behövde man inte vara sjuk, fattig eller olycklig. Rätt långt från Bibelns Jesus, kan jag tycka.

 

I dag har Åsa Larssons vrede sjunkit undan och ersatts av acceptans. Hon bekänner sig återigen till kristendomen och har ofta besökt kyrkan längre upp på kullerstensgatan. Fikat tillsammans med pastorn och bett. 

– Jag har landat i att jag väljer att tro.

Men nu lämnar hon huset i Mariefred. Inte bara ska hon flytta ihop med sin partner Ola i Stockholm – tillsammans har de även köpt en tomt i Tornedalen, i närheten av Pajala, precis vid älven där så många skeenden har tagit form i både Rebecka Martinssons och Åsa ­Larssons liv. 

– Visst har distansen gett perspektiv. Om jag hade bott kvar i Norr­botten hade jag inte ­kunnat fortsätta vara så kär i trakten. Men till slut måste man vara en del av den historia man berättar. 

I samband med flytten till tomten vid Torne­älven släpps även Fädernas missgärning, den sjätte och sista boken om Rebecka Martinsson. Det är alltså först nu det har blivit tid för bokslut och avslut, och först nu hon haft tid – och lust, inspiration – att avsluta sin kritiker­rosade serie. I bokens inledning har den nyblivna pensionären Ragnhild Pekkari bestämt sig för att dö. Och det måste framstå som en olycka – henne ska ingen tycka synd om i efterhand: »Det skulle finnas färskvaror i kylen. Hon gick med vinterjackan till kemtvätten. Vem lämnar in kläder på kem­tvätten om man tänkt ta sitt liv?«

– Jag gillar Ragnhild, hon är en doer. Det ­kanske låter konstigt när jag skriver om någon som håller på att planera sitt självmord … men för mig är det en bok om hopp. Man kan må ­jävligt pissigt, men saker och ting kan bli bättre, säger Åsa Larsson. 

– Jag har blivit äldre, utvecklats och fått nya tankar som har fått komma in i den nya romanen. Kanske har jag även fått lite självförtroende. Inför min första bok tänkte jag väldigt mycket på hur man skulle skriva »en bladvändare«. Jag bryr mig fortfarande om läsarna, men nu är mitt tempo lugnare och jag skriver som jag vill. Tidigare hängde mitt existensberättigande på varje bok, men nu känner jag att man faktiskt inte måste skriva böcker. Jag är klar med Rebecka Martinsson och Pax-serien, flyttar ut från det här huset … Det är både ett frihetsprojekt för mig själv och för författeriet. Om man inte har en bok som vill bli skriven inom sig – måste man jaga runt efter den då? 

Åsa Larsson reser sig plötsligt från stolen. 

– Vänta, jag ska hämta en sak … 

Hon försvinner uppför trappan. Bjegga och Åppås tittar efter hennes rygg. När hon åter­vänder håller hon en blå t-shirt med vitt tryck i händerna: »Jag ska uthärda tom­heten.«

Hon skrattar.

– Det var mitt svar när en författarkompis undrade vad jag skulle göra med min tid och all min frihet. Sedan skickade hon mig den här t-shirten. Det var så jävla roligt.

 

Åsa Larsson har tagit sig från drömmen om att bli utgiven till miljon­tals sålda ex och sedan vidare till just den här punkten: att inte längre ha ett kontrakt på nästa bok. 

– Jag vill ha den friheten, med allt vad det ­innebär. Alla författare som det gått bra för – och jag räknar mig själv till dem – känner en skräck för att bli bortglömda. Men alla blir ­bortglömda, nu eller senare. Jag är tacksam över mitt ­författarliv och jag älskar att berätta historier, men samtidigt är det skönt att tänka tanken att jag kanske slutar helt. Man kan göra andra saker. Men först måste man uthärda tomheten. 

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2021 (23 augusti 2021) och är skriven av .