»Att leva och att skriva är samma sak för mig«

Barbro Lindgren är kompromisslös. Vill hon inte, så gör hon det inte. Därför har hennes skrivande alltid baserats på lust. Det har varit så roligt att det blivit omkring 130 böcker, alla skrivna med hennes karakteristiskt sparsmakade stil. Skriva frågade: Hur gör hon?

Barbro Lindgrens hem är en gård från 1700-talet belägen i Glömminge på västra Öland, med utsikt över åkrar och fruktträd. Här är dagarna ganska lika. Morgonkaffet dricker hon alltid i sängen, samtidigt som tidningen läses. Strax därefter är det dags att gå ut med vallhunden Mimmi, en promenad som brukade vara en timme men i takt med Mimmis stigande ålder och bristande ork reducerats till tjugo minuter i långsamt tempo.

– Vi har fått anpassa oss till henne, jag har alltid följt tidens gång i allting jag gjort och aldrig stressat, konstaterar Barbro Lindgren.

Detta alltså sagt av en särdeles produktiv författare. Ett hundratal böcker för barn och unga har det blivit, ett trettiotal för vuxna. Men ingenstans känns frågeställningen om hur man stänger av omvärldens brus och surr för att få ro att arbeta så avlägsen eller överflödig som här.

– För mig har det där faktiskt inte varit svårt. Jag har ju aldrig varit social så som andra runt omkring mig är. Det bara är så, jag måste få ha min tid till annat, att tänka och skriva.

Barbro Lindgren äger ingen dator, har aldrig gjort. Hon nås via sin fasta telefonlinje eller brev. Bokmanus skickar hon handskrivna till förlaget. Med åren säger hon sig ha blivit ännu petigare med texterna och ändrar och lägger till i större utsträckning. Men det är inte så många korrigeringar att det inte fungerar att skriva för hand. Tvärtom gör det henne mer varsam med orden.

Någon omfattande redigering i samarbete med förlaget är det aldrig tal om. Vanligtvis föreslår de inga ändringar alls. Som svar på påpekandet att de flesta författare brukar beskriva en omfattande process där rödpennan är flitigt använd svarar hon bara med ett mjukt leende:

Annons

– Det låter jobbigt.

 

Det är inte lätt att kortfattat göra en rättvisande presentation av Barbro Lindgrens författarskap. Max-böckerna, Mamman och den vilda bebin, Grisen Benny, Vems lilla mössa flyger, Loranga-böckerna och många fler titlar presenterar sig nog bäst själva.

BARBRO LINDGREN

ÅLDER: 78 år.

BOR: Glömminge på Öland.

AKTUELL: Med barnboken Nu är du en höna, illustrerad av Charlotte Ramel, som ges ut i september.

SKRIVIT: En rik produktion som omfattar bilderböcker, lyrik, teaterpjäser, ungdomsböcker och vuxenböcker. Sedan debuten 1965 har hon gett ut ett drygt hundratal titlar översatta till ett trettiotal språk. Till hennes mer okända böcker hör tre poetiska romaner om utanförskap: Molnens bröder, Felipe och Eldvin. Om dem skrev kritikern och journalisten Yukiko Duke: ”Det är något av det märkligaste och vackraste som har skrivits om utkantsmänniskor, människor som är delar av andra universum än det gängse”.

I Sparvel-serien berättar hon om sin barndom och i trilogin Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner skildras tonåren. Barbro Lindgren skriver även poesi och vuxenböcker med en säreget sorgsen underton blandad med en oemotståndlig humor.

På senare år har hon koncentrerat sig på det som kan kallas tankeböcker, alla avsända från hennes lilla öländska by. Böckerna har titlar som Om sorgen och den lilla glädjen och Ingenting hände, två gånger och Även en ihålig nöt vill bli knäckt, samtliga rör sig i gränslandet mellan filosofi och prosalyrik.

Annons

Själv har hon en koncis programförklaring för att sammanfatta allt hon gör:

– Jag skriver för att ge uttryck för empatin. Och jag har alltid velat beröra. Det är kärnan i alltsammans.

Ofta har Barbro Lindgren fått höra att läsare funnit tröst i det hon skrivit. Det tycker hon är bra. Hon vill gärna visa att det går att komma vidare, även efter en stor sorg. Flera gånger har livet drabbat henne hårt. Barbros yngre bror, av henne kallad Kjellegubben, omkom i en bilolycka när han var tjugo år. Maken Bo, barnens pappa – som gav upphov till karaktären Loranga – blev åren innan han gick bort kraftigt personlighetsförändrad efter att ha förgiftats av farliga plastfärger under sitt yrkesliv som scenograf. Och redan i tioårsåldern drabbades Barbro Lindgren av sin första depression, något som skildras i Jättehemligt:

”Det känns så sorgligt inuti mej, jag vet inte varför, men det är som att jag inte vill skratta mera.”

– Livet är inte lätt, för många är det fruktansvärt svårt. Man måste inse att livet egentligen är en omöjlig situation som man får göra det bästa av, säger hon.

 

Redan som liten flicka när hon lärde sig läsa och skriva fanns där en stark längtan efter att uttrycka något.

– Då hade jag inte riktigt verktygen för att göra det. Men jag visste att det fanns något som var större än jag själv som jag ville skildra.

UTMÄRKELSER

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA), världens största barn- och ungdomslitteraturpris 2014. Tidigare har hon även belönats med bland annat Expressens Heffaklump, Nils Holgersson-plaketten, Litteraturfrämjandets stora pris, Evert Taube-stipendiet och Lyrikpriset till Gustaf Frödings minne och Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Och egentligen började det med musiken. Den som hon säger ”går rakt in i hjärtat”. Barbro Lindgren var säker på att det var den som skulle få stå i centrum. Men sedan tog måleriet vid och hon skaffade sig en konstnärlig utbildning på Konstfack. Bland annat debuten Mattias sommar (1965) och Loranga, Masarin och Dartanjang (1969) har hon själv illustrerat. Och i hemmet i Glömminge hänger några av hennes tavlor. Men när hon hittade till skrivandet var det som att det uttryckssättet var tillräckligt.

– Jag upplevde att nyanserna kom fram bättre med ord. Som jag sa, min önskan är alltid att beröra. Då är det nödvändigt att kunna skildra både glädje och sorg. Där har orden varit det som fungerat bäst.

Efter den upptäckten slutade hon med måleriet och även musiken fick stå tillbaka. Idag står ett piano i vardagsrummet, men det används inte särskilt ofta. Mimmi tycker inte om när hon spelar på det.

I tillvaron på gården har skrivandet sin självklara plats. Några fasta rutiner kring skapandet har Barbro Lindgren inte, men på ett sätt kan man säga att arbetet alltid pågår. Radarn är ständigt påslagen, här och där finns alltid något hon vill använda sig av. Det kan vara när hon går i skogen eller matar fåglarna. Då antecknar hon raskt i ett block för att inte glömma bort.

– Jag har inget behov av att koppla av eftersom skrivandet är rakt igenom lustfyllt. Att skriva och att leva är samma sak för mig. Jag har heller aldrig hittat på – bara lite grann ibland – utan enbart berättat om det som funnits nära mig, öst ur mitt eget liv.

Det låter så enkelt att alltid vara driven av lust och aldrig behöva kompromissa för att finna tid och ro att arbeta. Men riktigt så okomplicerat har det inte alltid varit. I dag styr hon helt över sin tid, men det var förstås annorlunda när de två sönerna var små. De fick klara sig mycket själva. Barbro berättar om hur den yngste pojken brukade säga ”Du bara smiter och smiter och skriver och skriver”.

– På den tiden bodde vi på en annan gård, nära Arlanda flygplats. Där fick våra söner röra sig fritt, det fanns ingen förskola. De hade mycket frihet, men de hade det bra. Vi brydde oss alltid om dem, och det är ju det som spelar roll. Men om någonting är viktigast i ens liv så är det också en livsnödvändighet att få ägna sig åt det. Idag arbetar båda mina söner som musiker, och musiken är lika viktig för dem som skrivandet alltid har varit för mig.

 

När Barbro Lindgren 2014 tilldelades Alma-priset berörde motiveringen hennes ”säregna förmåga att komma ihåg och förmedla hur det var att vara barn och den skenbart enkla stil som återger stämningar och känslolägen som alla oavsett ålder kan känna igen sig i”.

Motiveringen talar just om det skenbart enkla, för givetvis är det inte lätt att skriva på det viset. Språk- och litteraturforskare har närstuderat hennes meningsbyggnad och ordval i bland annat Jättehemligt och konstaterat att stilen ligger nära hur en tioårig flicka (berättarjaget) kan tänkas skriva. Satserna är ofta korta och har enkel struktur. Meningarna är något längre men binds ihop med och, fast och men, de kanske allra vanligaste bindeorden i tioåringars berättande texter. Ordförrådet är på samma gång konkret och vagt allmänt, också det utmärkande för barns berättande.

Det som gör enkelheten enbart skenbar är att likheterna med en tioårings fria tal samsas med ett skriftspråk som förstås inte motsvarar åldern. Till exempel används stilistiska grepp för att skapa rytm som i princip ingen tioåring behärskar. Men precis hur den raffinerade blandningen av tal- och skriftspråk kommer till är svårt att få svar på av Barbro Lindgren.

– När jag skrev Jättehemligt läste jag mina dagböcker från den tiden för att se vad som hände och i vilken följd. Och då kom jag ihåg precis hur jag tänkte och kunde skriva ner det. Men det fanns aldrig någon medveten plan att försöka skriva som en tioåring. Jag har ju alltid skrivit på ett enkelt vis, därför är det inte svårt för mig. Med åren har mitt språk förenklats och förfinats. Det vore ju konstigt annars, när man har övat sig så länge.

Hon hittade sin enkla avskalade stil på riktigt först när hon började skriva om den egna barndomen. Dessutom finns ytterligare en avgörande faktor för hennes utveckling som författare: två brev från Astrid Lindgren.

Astrid Lindgren var redaktör på Rabén & Sjögren när Barbro Lindgren som trettonåring skickade in en liten sagobok. Den refuserades vänligt av Astrid, och som tjugoåring återkom Barbro med några kapitel och en fråga om det var någon idé att hon fortsatte skriva. Till svar fick hon ett kritiskt men uppmuntrande brev som slog fast ”När det gäller Er har man en känsla av att Ni verkligen skulle kunna ta krafttag och arbeta om boken till något med det rätta stinget i”.

– Det var ett otroligt bra brev. Det var nog efter det som jag skärpte mig.

Skärpte dig, hur?

– Astrid förklarade att det gäller att gå djupare in i det som man vill skildra, och inte ha med en massa onödigt. Att man ska bygga upp en liten historia i varje kapitel. Och inte ha för många karaktärer utan låta läsaren få lära känna några få ordentligt. Hon skrev till exempel ”och ta bort den hjärtligt ointressante Klas-Herman”. Det där brevet har varit mitt universitet.

Med tiden växte en vänskap fram mellan de två författarna.

– Astrid hade så många omkring sig, skulle göra så mycket. Och jag är ju ingen sällskapsmänniska. Men jag tyckte om henne. Vi pratade mycket om det mesta. Men inte så mycket om skrivandet eller hur vi arbetade, det fanns så mycket annat.

 

Framöver vill Barbro Lindgren koncentrera sig på tankeböckerna från Öland, och inte skriva fler renodlade barnböcker. Men faktum är att de existentiella teman hon ofta berör är desamma oavsett hur böckerna etiketteras. Egentligen tycker hon att uppdelningen mellan barn- och vuxenlitteratur är ganska överflödig. Att få följa ett litet barns tankevärld och sätt att uttrycka sig är en sann gåva oavsett ålder. I Varför inte tala såsom ett barn figurerade yngsta barnbarnet och nu har hon fortsatt samla och sammanställa material om vad han har sagt och gjort. Bara häromdagen ställde hon samman det och skickade in till förlaget. Nästa steg är att Eva Eriksson ska få tid att illustrera. Den lille fursten ska boken heta.

– Vem man skriver för är inte så viktigt. Barn och vuxna är inte så olika. Det som betyder något för mig är att kunna känna in andra och skildra dem på ett enkelt sätt. Jag upplevde tidigt att jag är en medkännande människa som har en känsla för svaga och utsatta och har försökt att ge dem en röst. Det har jag velat göra ända sedan jag var liten.

En kort tid efter att intervjun gjordes dog Barbro Lindgrens vallhund Mimmi. ”Hon var så gammal, men det är väldigt tomt efter henne.”

 

BARBRO LINDGREN OM:

PlATSENS PÅVERKAN

– Jag kände så tydligt att det aldrig skulle gå att uträtta någonting bra och samtidigt bo kvar i villaområdet i Bromma där jag växte upp. Det är svårt att säga varför, men så var det. Jag behöver alltid på mitt sätt känna att det här är min värld. Min man och jag hade inte samma smak, han kunde måla om rummen när jag sov om nätterna. Men som tur var fanns där alltid några rum som jag rådde över. Jag är så beroende av att rummen har de färger som jag tycker om. Att det är harmoniskt och vackert över huvud taget.

EN FAVORITFÖRFATTARE

– En gång fick Astrid Lindgren och jag frågan samtidigt om vilken författare som betytt mycket för oss. Vi svarade båda två Knut Hamsun. Han skriver kort, men bra. Där finns sorgen och alla nyanser, allt det där som jag vill komma åt. Där finns även humorn som är så viktig, jag har svårt att läsa böcker utan humor. Tomas Tranströmer tycker jag också om. Vi umgicks inte, men brukade skicka våra böcker till varandra. Han tyckte om mina böcker också.

SIN FÖRDÖMANDE SIDA

– Jag kan vara mycket fördömande och det är ganska otäckt. Det kan plåga mig. Ibland skriver jag insändare, när jag blir trött på allting, men annars kanske det inte syns så mycket utåt. Däremot kan det visa sig till exempel i hur jag tänker om andra författare och hur de skriver. Det draget gör att jag verkligen känner mig fördömande. Men jag har ändå en hemsk känsla av att ha rätt.

SAMARBETE

– När någonting man gjort får fortsätta och bli bättre, då blir man glad. Som när Orionteatern satte upp Vems lilla mössa flyger med Lars Rudolfsson. Det var så bra. Jag har alltid haft väldigt konfliktfria samarbeten. Jag har ju målat så mycket själv så jag vet vilka illustratörer som är bra. Och då får de helt fria händer. Det blir roligare även för dem att få göra precis som de vill.