Allt börjar i en bild

Han har svårt att formulera sig, känner motstånd inför orden och ser sig inte som en skrivande människa. Ändå är han en av Sveriges mest älskade författare. För Sven Nordqvist börjar varje berättelse med en bild, som kan veckla ut sig till en fantastisk historia om idén bara får gro. Och då kan det – jo faktiskt – nästan kännas roligt att fatta pennan.

Det landar ett mail från Sven Nordqvist i inkorgen. Ett kortfattat, där han tackar nej till att bli intervjuad i Skriva.

”Jag känner mig inte alls som författare, jag tycker inte särskilt mycket om att skriva, jag gör det inte mer än nödvändigt. En riktig författare skall tycka om att skriva och göra det nästan varenda dag för att hen inte kan låta bli. Jag kan lätt låta bli”, skriver han.

En av Sven Nordqvists bilderböcker heter Stackars Pettson och handlar om hur Findus vill att Pettson ska följa med och fiska. Fast Pettson har ingen lust. Han känner sig grubblig, dyster, låg. Har inget tålamod alls med Findus och slår till slut näven i bordet, ryter att det får vara nog. Men Findus vet att Pettson nog skulle tycka om att komma ut så katten trugar och lockar, luras lite. Till slut ger Pettson med sig. Motvilligt. I en av bokens illustrationer travar gubben håglöst mot sjön med Findus på ryggen. Katten är nöjd, nyfiket plirande. Han vet att Pettson snart kommer att bli på bättre humör.

Jag frammanar den bilden när jag svarar Sven Nordqvist. Det gör ingenting att han inte tycker om att skriva, försöker jag, jag tror ändå att han har någonting att berätta. Om berättande.

Svaret kommer efter en halv dags väntan.

”Okej då, om du tycker att det duger. Jag ville bara varna dig. När då då?”

Annons

 

Det är i Stackars Pettson som gubben Pettson uttalar de numera bevingade orden ”ska du vara härinne så får du gå ut!”. Och det är egentligen den enda gången som Pettson blir riktigt arg på Findus. Annars är han väldigt lugn och tålmodig, slår Sven Nordqvist fast där han några veckor senare sitter hopfälld i sin tv-fåtölj i lägenheten på Södermalm i Stockholm.

– Det är nästan lite orättvist att jämföra Pettson med dagens föräldrar, som har så mycket att sköta och inte bara kan ta det lugnt med sina barn. Men det behöver jag inte bry mig om för det här är sagor och då får man fantisera ihop dem som man vill.

Vi har suttit här en stund. Utifrån Högbergsgatan en doft av varm asfalt, dämpade ljud från bilar som passerar tre våningar nedanför. Det verkar som att Sven Nordqvist tycker att det här med att prata om sina berättelser, ändå är rätt så uthärdligt. Nästan småtrevligt. Oftare och oftare värms ansiktet upp av ett milt leende och då dyker det upp tunna, fina skrattrynkor på kindbenen. Fast mest är han allvarlig, lite eftertänksam. Väljer orden väl och smakar noga på dem. När frågan är svår att besvara, vandrar hans högerhand iväg till fåtöljens armstöd, fingrarna plockar och pillar på lädret. Det är viktigt att orden inte bara flödar utan eftertanke. Att det blir rätt.

Som detta med att det är svårt att prata om skrivandet.

– Jo, alltså, jag säger inte att jag är någon dålig författare. Jag tycker bara att det är svårt att skriva, svårt att hitta på något. För mig är det bilderna som är det lustfyllda.

Sven har ägnat vintern och våren åt att bidra med material till olika utställningar, sådant som tagit tid ifrån hans egna projekt. Nu anar han ljuset i tunneln, tror att sommaren kommer att erbjuda sinnesro nog till hans nästa bok. Han har redan börjat skissa, det är tidigt i processen ännu men tanken är att göra en bilderbok i samma suggestiva och omfångsrika stil som Augustprisbelönade Var är min syster?. Fast helt utan text, bara bilder och kanske inte lika färgglada. Snarare svartvita, något dystrare. Tanken är att beskriva en turistgrupp som rör sig genom scenerna och reagerar på olika vis. Det blir den enda egentliga berättelsen, annars handlar det mesta om att få sysselsätta sig med stora detaljrika bilder.

– Jag kommer nog att rita dem lite större än vad de sedan kommer att tryckas, så att jag kan arbeta med alla små detaljer. Jag vill sitta länge med bilderna. En vecka med varje, i alla fall.

Kanske kommer boken att tilltala vuxna lika mycket som barn, funderar han. Den kreativa process som skapar en sådan bok är rätt så avlägsen hans debutbok Agaton Öman och alfabetet, som gavs ut 1983 efter att Sven vunnit förlaget Opals bilderbokstävling året dessförinnan. Den beskriver han som ”ett beställningsjobb från sig själv”. Säger att han snodde ihop berättelsen bara för att få rita.

Annons

– Med Agaton Öman handlade det bara om att få ihop så många ord som möjligt på bokstaven A, och så vidare. Men så kan man faktiskt göra för när man väl sätter igång och skriver börjar det dyka upp nya tankar. Det är rätt intressant. Det finns författare som arbetar på det sättet, de vet inte vad det ska handla om, de bara skriver. Det där undrar jag varför jag aldrig gett mig in på egentligen, för det är en ganska skön känsla, att märka hur det rinner till nya ord och tankar som jag inte tidigare tänkt.

För ja, även om han har ett stort motstånd mot orden kan de ibland engagera honom.

– Det är inte tråkigt att skriva, det kan jag inte säga. När jag väl kommer igång kan det vara rätt intressant. Motståndet beror på att det är svårt att hitta på någonting. Jag har svårt att formulera mig i ord. Jag pratar inte särskilt mycket, jag tycker inte om att skriva brev, jag skriver inte dagbok. Jag är ingen skrivande människa alls, egentligen.

Och ändå är du det?

Sven Nordqvist skrattar lite. Får det där milda i ögonen.

– Ja, det har blivit så. För att det ska bli någon bok.

 

Hans stora genombrott kom 1984 med Pannkakstårtan, den första boken i serien om gubben Pettson och katten Findus. I den boken var Findus just bara en katt – om än en katt som kunde tala – och fokus låg inte så mycket på deras relation som på själva berättelsen.

– Jag ville göra en variant av ”katten på råttan och råttan på repet”, att det händer saker så att man steg för steg måste gå tillbaka. Då var Pettson bara en gubbe som skulle ha någon att prata med.

SVEN NORDQVIST

Ålder: 70 år

Bor: På Södermalm i Stockholm

Utgivning i urval: Findus flyttar ut (2012), Lisa väntar på bussen (2010), Var är min syster? (2007), Nasse hittar en stol (1988), Pannkakstårtan (1984), Agaton Öman och alfabetet (1983). Han har även illustrerat Jujja och Tomas Wieslanders böcker om Mamma Mu.

Utmärkelser: Vann 2007 Augustpriset för Var är min syster?. Har också belönats med bland annat Barnboksplaketten 1986, Elsa Beskow-plaketten 1989, Astrid Lindgren-priset 2003 och Expressens Heffaklump 2014.

Men när han skrev sin andra bok om Pettson och Findus, Rävjakten, hade någonting hänt i Svens liv. Under arbetet med första boken var hans äldste son nyfödd men under skrivprocessen med Rävjakten hade bebisen blivit ett barn. En liten pojke som fyllde huset med skratt och spring, upptåg och lek, en treårings vindlande funderingar om världen och livet.

Det var då karaktären Findus förvandlades från katt till barn, och gubben och kattens relation fördjupades, blev något annat. Det blev med ens roligare att skriva när Findus var en tänkande varelse.

– Egentligen var det inget medvetet beslut men dagarna upptogs mycket av ett litet barn som var med överallt, så det är klart att det påverkade det hela, säger Sven innan han avbryts av en dörrklocka. Ett skrällande ljud som fyller lägenheten.

– Jaha, nu kommer nog han som var upphovet till Findus. Fast han har vuxit lite, säger Sven och reser sig för att släppa in sonen Jesper som hunnit bli 34 år – och illustratör, precis som sin pappa. ”Vi satt faktiskt och pratade om dig”, hörs det från hallen innan Jesper försvinner vidare in i lägenheten och Sven återvänder till tv-fåtöljen.

 

När barnen var små bodde familjen på landet. Både Sven och hans fru Eva jobbade hemma och därför fick de ingen dagisplats till Jesper – kommunens handläggare verkade tro att de inte arbetade utan mest var hemma. Så under de första åren delade Sven och Eva upp det: tog Jesper varannan dag. När lillebror Petter föddes var Jesper hos en dagmamma några dagar i veckan, men jämfört med många andra hade pojkarna ovanligt mycket tid ihop med sina föräldrar. Så trots att Sven stundtals hade en hel del jobb levde han ett rätt långsamt och rofyllt liv på landet, inte olikt Pettson och Findus stillsamma tillvaro. Som liten tillbringade Jesper ofta dagarna med sin pappa och fick då sitta i Svens arbetsrum: rita, småprata med sin pappa, lyssna på musik. När han och Petter blev äldre tog de med sig kompisar hem efter skolan. Sven hade inga problem att sitta och rita medan ungarna stökade omkring honom.

– Det var rätt mysigt. Jag blev ju en väldigt närvarande förälder. Det är bara i själva skapelseprocessen, när jag ska tänka ut en text och skissa bilderna, som jag behöver vara lite mer ifred och ha det tyst omkring mig. Kunna tänka. Men när jag sitter och renritar och färglägger är det rätt mekaniskt så då kunde jag ha mina barn intill mig.

Numera är det i stället radion som står på när han sitter och renritar i ateljén hemma i lägenheten. Att kliva in där är som att hälsa på i Pettsons snickarbod. Ett trivsamt och bångstyrigt stök som fått breda ut sig över bord, bänkar och arbetsytor. Det är precis som att betrakta Svens illustrationer: när ögonen väl vant sig hittar man märkliga, udda och fantastiska detaljer i varje hörn. En gren med mogna äpplen och en liten röd stuga växer ut från en vägg. En liten rödorange ”muckla” – figurerna som gömmer sig i stöket hos Pettson – tittar fram ur ett skrymsle. Och på ett av skrivborden en uppstoppad rovfågel klädd i en liten grön mössa med tofs.

I en hög, bred och djup byrå som täcks av uppstoppade fåglar, hoprullade affischer, en dockteater, plastlådor med skruv och spik, tallkottar, hörselkåpor och en skruvdragare – i den finns originalskisserna till Svens illustrationer. Han plockar fram och visar några vita blad med svarta yviga streck. Ögat känner igen hans handlag, linjernas snits.

 

Inspiration hittar Sven Nordqvist ofta genom andras bilder.

– Det finns några tecknare som jag tycker är väldigt skickliga. Pija Lindenbaum, Eva Lindström, Shaun Tan. När jag tittar på deras bilder kan jag få lust att sätta igång och jobba. Det är nog vad det handlar om: arbetslust, snarare än inspiration.

Själva idén till en bok börjar alltid med att Sven ser en bild, en scen, i sitt huvud och börjar undersöka om det kan hända någonting mer om han betraktar den scenen.

– Ofta gör det inte det direkt, det går väldigt långsamt. Det är inget sprudlande fantasiflöde, minsann.

Så han får pröva olika tankar: vad händer om han låter karaktärerna göra på det här viset? Eller det här? När Sven grubblat länge nog brukar han upptäcka vad det hela ska gå ut på och se framför sig själva handlingens förlopp, de grova dragen i dramaturgin. Målet är att om någon frågar vad boken handlar om, ska han kunna besvara den frågan med en mening. Om någon hade bett honom beskriva Var är min syster? hade det låtit så här: ”En liten råtta åker genom fantastiska landskap för att leta efter sin syster som jämt försvinner.”

I den boken målade han bilderna först. Ville till en början inte ha någon text men gav sedan efter för förlagets önskan och kompletterade med en sparsam poetisk dialog mellan två av bokens figurer. Annars börjar arbetsprocessen alltid med att han skriver berättelsen först och illustrerar sedan. Hans böcker bygger ofta på samma sorts dramaturgiska kurva.

– För ett antal år sedan, då jag funderade på om jag skulle ta och lära mig skriva, då ritade jag en graf över hur handlingen ska utspela sig. Den grafen börjar ganska lågt, sedan uppstår ett problem, en topp. Därefter dalar det ner igen, sedan kommer en ny topp och så avslutas det.

I När Findus var liten och försvann, som gavs ut 2001, är problemet tydligt: Findus går på upptäcktsfärd och kommer bort från Pettson. Men där ryms också en större berättelse, den om när Findus kom till Pettson för första gången.

– Jag tyckte själv att sånt var roligt när jag var liten, att veta varifrån Fantomen eller Tarzan kom. Att skriva den boken blev också lite nostalgiskt för mig. De flesta av Pettsonböckerna skrev jag ju när mina ungar var små så det här var ett sätt att minnas den tiden.

Han vet inte riktigt om det är en efterkonstruktion, men misstänker att i just den boken var det bilden av Findus och Pettsons allra första möte som utgjorde den där förlösande scenen. Där ligger en liten kattunge i en pappkartong och Pettson öppnar och får se Findus för första gången. ”Det kändes i honom som när man drar upp rullgardinerna en sommarmorgon och det varma sommarljuset strömmar in”, beskrivs det första mötet.

– Jo, jag försökte ju berätta där i texten hur det känns.

Hur det känns att bli pappa?

– Ja. Det kan man säga.

Sven Nordqvist tycker att det är behagligt att sitta och måla och färglägga bilder. ”Det är som terapi. Det går lätt och för det mesta blir det ganska bra.”

Sven Nordqvist växte upp i Halmstad. Hans föräldrar skildes när han var två år, han och hans storebror bodde hos sin mamma.

– Det var väl inte så idylliskt precis men vi hade det bra, folk var snälla mot mig. Mamma kämpade på så gott hon kunde och jag hade morföräldrar och farföräldrar som var väldigt snälla, de med.

Men sin pappa träffade han inte särskilt mycket. Det var inte som nuförtiden, konstaterar han. Pappan bodde i Helsingborg och träffade sina söner en vecka varje år.

– En vecka… Det låter ju inte mycket. Dessutom, när vi väl var där var vi mest ute hos farmor och farfar för det var mycket mysigare där. Eller pappa ville väl göra annat, jag vet faktiskt inte. Sedan flyttade min bror dit och då tyckte kanske pappa att han och mamma hade tagit en unge var, så då var det väl inte så noga. Det är inte mycket jag kommer ihåg att vi gjorde ihop med pappa. Men han var ändå väldigt snäll.

Sven blev kvar i Halmstad. Gifte sig, utbildade sig till arkitekt vid Lunds tekniska högskola och samtidigt till illustratör genom en brevkurs. Han jobbade ett tag som arkitekt och lärare, separerade. När han var 33 år träffade han sin nuvarande fru och flyttade till Stockholm. Fick barn och flyttade ut på landet, till en gård i norra Uppland.

Hur var det när du blev förälder – du hade nästan inte varit någonting med din pappa och så skulle du själv bli pappa?

– Ja… Jag var ju länge väldigt tveksam till det. I mitt första äktenskap beslutade vi oss för att inte skaffa barn. Då tänkte jag att jag nog inte skulle bli en så bra pappa, så jag vågade mig inte på det riktigt. Det berodde nog på en osäkerhet för det är en stor grej att ta hand om en unge ända tills den blir stor.

Han möblerar om kroppen i fåtöljen, högerhanden vandrar ut till armstödet igen. Plockar på lädret.

– Men sedan blev jag nog en bra pappa ändå, när jag fick möjlighet att vara så mycket med barnen. Och ja, jag är ungefär som Pettson. Han är ganska tålmodig och snäll och det är jag också.

 

När vi ses är det bara några dagar sedan Sven Nordqvist fyllde 70 år. Förlaget firar jubileet med en ny bilderbokstävling i hans anda och en samlingsbox med sex av hans böcker. Själv tar Sven födelsedagen med jämnmod. Han känner sig inte särskilt gammal men konstaterar att han inte har samma självklara kontakt med barn som när han debuterade. Då var ju huset fullt av ungar hela tiden.

– Jag känner mig ganska långt ifrån det där. Jag kan till exempel ha svårt att avgöra vilka bilder barnen ska bli rädda för, de kan tycka att något är otäckt som jag inte alls tänkt på att det kunde vara hemskt.

Och det där med att prata pedagogiskt med barn, det har han aldrig varit något vidare på. Som när han någon gång skulle berätta om sina böcker för förskolebarn, det fick han liksom inte riktigt till.

– Jag kan inte prata med barn så som de gör på dagis: ”åh vet ni vad vi ska göra nu?”, härmar han.

– Jag kan inte spela teater. Det går inte. När jag någon gång var ute, blev det att jag pratade som jag pratar med vuxna. Jag vet inte om det gick hem… ungarna brukade börja röra på sig redan efter några minuter. Det kanske inte var så lyckat.

Han skrattar, ett lågt skrockande. Nä, det blir bättre när han får berätta med bilder och ord. Han funderar över vad man ska tänka på när man skriver för barn. Förklara krångliga ord, säger han, och använda korta meningar. Inte ge sig in i alltför svåra ämnen.

– Man får tänka på att barn inte har levt så länge, de kan rimligtvis inte veta så mycket, så resonerar jag. Men de har ju mycket funderingar. Just för att de inte vet så mycket så funderar de mycket.

Sven Nordqvist har aldrig varit så mycket för att ta sig an de blytunga ämnena. Han är lite mätt på socialrealistisk barnlitteratur, tänker att i ett barns liv kan ganska enkla saker upplevas som otäcka eller omvälvande. Det kan räcka gott som dramatiskt stoff i en barnbok. Att få ett eget rum. Att komma bort. Att en förälder blir riktigt arg.

– Det kan räcka med att ett barn tappar bort någonting för att det ska kännas helt förskräckligt. Och sedan reder det upp sig. Det tycker jag är viktigt i en barnbok, att det reder upp sig på slutet. Barn ska inte behöva vara kvar i den där oron efter att boken är utläst.

Han klurar, vet inte om han har något mer att komma med. Bakom honom ligger en rad älskade bilderböcker, översatta till sammanlagt 47 språk. Men framgångsreceptet är svårformulerat.

Och någonstans hittar du ändå alltid rätt i tonen?

– Ja… Det kanske kommer sig av att jag tänker på barnen när jag skriver. Jag blir väldigt mild i sinnet när jag tänker på barn, faktiskt. När jag skriver en barnbok går jag in i ett rum, i en värld, och den världen måste rimligtvis befolkas av barn. De finns där i bakgrunden. Och där finns också idyllen, den här varma stämningen. Oftast är det sommar, för det tycker jag om, och det är på landet för det tycker jag också om. Så jag har möblerat det där rummet med saker som jag tycker om. Och när böckerna handlar om barn talar jag ju till dem.

Han ler, lite försynt.

– Då blir det väl så där snällt, liksom.