Det sista finliret med manuset är den del av processen som Åke uppskattar mest. »Man har byggt en kåk och bara finsnickerierna är kvar. Då gillar jag att vara författare.«

Åke Edwardsson: »Jag slogs mot ett monster«

Efter 24 böcker bestämde sig Åke Edwardson för att skriva en roman om allt. Det visade sig vara svårt.

Några tänkbara katastrofer:

Att inte bli tagen på allvar.

Att bli utskrattad.

Att det visar sig att man skapat en kalkon, en sån som vill men inte kan flyga och som får kritikerna att rasa på kultursidorna: Vad i helvete är det här för skit? Ska vi behöva stå ut med sånt här?

Inuti Åke Edwardsons huvud stiger ett välbekant brus. Han vill egentligen inte erkänna det för sig själv, men det är ett otvetydigt faktum: han börjar bli nervös.

– Det fungerar som en barometer, förklarar han. Ljudet skruvas upp innan jag själv vet om att jag är stressad, och då förstår jag vad som är på gång.

Annons

Vi befinner oss på småländska höglandet, mitt i det vykortsvackra vemod som han blivit en mästare på att gestalta – de sorgfälligt lappade landsvägarna som vindlar sig fram mellan hästhagar, nedlagda träindustrier och små byar på fallrepet. För 18 år sedan köpte han den gamla skolan i Bringetofta och sedan dess har det varit hans andra hem och skrivarstuga. Lugnet brukar ge arbetsro, men kan även ha den tråkiga bieffekten att fantomljudet i öronen blir extra påtagligt. Han har dragits med det ända sedan han gick in i väggen för tio år sedan.

– För vissa är det som att ständigt befinna sig på en högtrafikerad landningsbana. För andra är det ett evigt tjatter. Själv har jag fått mer som ett havsbrus. Som just nu ackompanjerar ett tillstånd av mild panik. Det här är värre än med något tidigare boksläpp.

Han skruvar på sig i soffan, provar ytterligare ett skräckscenario.

– Att bli totalt nonchalerad! Det vore faktiskt värre än att bli utskrattad. Jag vet ju inte vad folk förväntar sig. Tänk om de tror att det är en ny deckare. Då kommer de att bli besvikna. Men att den liksom skulle gå spårlöst förbi … inga recensioner och inga intervjuer … ingenting. Tystnad är nog det värsta en författare kan få.

 

Och just tystnad är det många som förknippar med Åke Edwardson. Vart tog han egentligen vägen? Folk började undra – läsare, branschfolk och författarkollegor som han råkade stöta på i affären eller vid något av sina alltmer sällsynta framträdanden. En poetkompis från förr nickade konspiratoriskt: »Du lever på dina deckarpengar nu va?« Andra fick något bekymrat i blicken. Hade det hänt något? Hade han blivit sjuk eller bara tröttnat?

Kanske var det inte så konstigt. I nästan 20 år hade han hållit en stadig produktionstakt på minst en bok om året. Kriminalromanerna om kommissarie Erik Winter toppade försäljningslistorna i Sverige och runtom i världen, blev TV-serie och nådde en miljonpublik. Parallellt med dem plöjde han en mer finlitterär fåra med sina Smålandsskildringar och ungdomsromaner. Han var kort sagt en av våra mest framgångsrika författare, lovordad av både läsare och kritiker, med en arbetskapacitet som få. Och så plötsligt: ingenting.

Även jag hade mina funderingar, trots att jag hade en viss inblick i vad som pågick. Hösten 2013, precis efter att den tolfte Winterromanen kommit ut, frågade jag honom om han ville skriva en krönika till Skriva. Svaret kom snabbt, i form av 6 000 tecken utan punkter. Han var i Rangoon, skrev han. Bodde på Savoy Hotel med utsikt över poolen, skulle resa runt i några månader och leta efter en försvunnen dotter. Fast det var ju inte hans dotter, utan Kalle Edwards dotter. Och Kalle Edwards var en person i en bok han gjorde research inför. »En huvudkaraktär som är jag …« förklarade Åke och fortsatte: »… jag kom hit första gången 1973, reste i ett år från Istanbul till Bali, fyra månader i Indien, sedan Sydostasien lika länge, jag har återvänt många gånger, mycket journalistik, till och med påbörjat reseskildringar, skrivit en liten, om Singapore, men till slut kom jag fram till att det var en roman jag skulle skriva, jag reser som min egen karaktär, tänker som han, hur ska han finna flickan, min dotter, vad har hänt henne, är hon utsatt för brott, är hon inblandad i brott …«.

Taskig uppväxt och livlig fantasi – ett hyfsat recept på en blivande författare, enligt Åke. »Fast mest var det nog fantasin. Jag har väl alltid varit en storyteller, helt enkelt.«

Det var inte helt enkelt att hålla isär begreppen, men om inte annat fanns ett skönt Kerouac-romantiskt flöde i alltihopa. Jag publicerade krönikan och hörde inget mer på nästan två år. Då damp ett nytt mejl ner, nu med ett par hundra sidor text bifogat. Det var starten på Bungalow.

Annons

Åke Edwardson

FÖDD: 1953 i Eksjö, uppvuxen i småländska Sävsjö och Vrigstad.

Bor: I Göteborg samt i en ombyggd skola utanför Sävsjö.

Familj: Fru och två vuxna döttrar.

Utgivning i urval: Till allt som varit dött (1995), Dans med en ängel (1997), Genomresa (1999), Jukebox (2003), Samurajsommar (2005), Den sista vintern (2008), Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem (2010), Marconi Park (2013).

Själva plotten drog åt thriller: författaren Kalle Edwards ungdomsresor i Sydostasien formade hans liv. Nu är dottern Jenny vuxen och reser iväg i hans fotspår. Men plötsligt bryts kontakten. Jenny är försvunnen, och Kalle ger sig iväg för att leta.

Upplagt för en smart spänningsroman med andra ord, i en miljö som många svenskar älskar att resa till. Men sedan komplicerades det hela. Kalle Edwards jakt på dottern väcker minnen – en trasig uppväxt, en alkoholiserad pappa, våld, ond bråd död och minst ett övergrepp. Och ovanpå det hans eget misslyckande som pappa, en kronisk nervsjukdom, och det graverande faktum att han själv dricker som en svamp. De första hundra sidorna var marinerade i alkohol, ett repetitivt supande som slog rytmen genom texten och fick en att tvivla på såväl huvudpersonen som hans uppdrag.

– Det är rätt mörkt va? sa Åke när vi till slut sågs i Göteborg.

– Det kommer väl att sippra in en gnutta ljus så småningom. Men först ville jag få ur mig det där.

Det var så Åke ville ha det, förklarade han. Berättelsen skulle forsa fram som en svart tsunami, där Kalle Edwards befann sig mitt i alltihopa – i uselt skick, men utan annat val än att fortsätta sitt sökande. Ett sökande som gradvis flyttade fokus från dottern till honom själv: vem var han, vad var det han försökt fly från hela sitt liv, och fanns det någon väg framåt?

– Resan ska fortfarande vara själva motorn. Men jag vill göra en stor berättelse. En tegelsten på 600 sidor om de mänskliga relationerna och 45 år av en människas liv, fram och tillbaka i tiden. Men också med inslag av poesi, reseskildringar och små fragment av pjäser. Ett sorts allkonstverk. Författare är ju det enda yrke där man kan vara 60 år och fortfarande ung och lovande, och nu märker jag att de riktigt tunga grejerna börjar ramla ut.

Det lät både storslaget och en smula oroväckande. Om ett halvår skulle höstkatalogen tryckas. Någon satt redan och jobbade med omslaget på förlaget. Planen var att släppa boken till bokmässan 2016.

Det skulle dröja betydligt längre än så.

 

En långtradare vältrar sig rakt igenom det lilla samhället. Åke tar rygg på den men svänger av vid torget och kliver ur bilen.

– Vrigstad! Världens genomskärningspunkt! hojtar han.

Vinden sliter tag i hans halsduk. Det är mitten av maj, våren är ovanligt snål på höglandet, men annars är allt som vanligt – gatuköket, Pizzeria Napoli och en ledig lokal.

– Då skulle du se Stockaryd, säger Åke.

– Snacka om ghost town! Men det här är faktiskt ett väldigt livaktigt samhälle. Det har med genomfarten att göra. Nästan alla passerar Vrigstad någon gång i sitt liv.

Han ser sig omkring. Tar sikte en på gammal Lincoln Continental som står och rostar bakom pizzerian, blir storytellern Åke.

– Man åkte raggarrundan alltså. Körde från Vrigstad till Stockaryd och tog en korv, sedan tillbaka. Ingenting annat. Jag visste redan då att detta inte var mitt liv men vad fan skulle man göra?

En av hans allra första skoluppsatser handlar om en rastlös ung man som ställer sig och liftar härifrån. Det kunde ha varit Åke, och blev det så småningom. För bort skulle han, helst så långt som möjligt. När han var 20 lämnade han jobbet på snickerifirman, drog till Asien, sedan studier i Lund och Göteborg. Han utbildade sig till journalist, jobbade på en rad tidningar runt om i Sverige och var under en period pressofficer åt FN i Mellanöstern. Så småningom blev han lärare på journalisthögskolan, men fortsatte att resa och skriva reportage och personporträtt från platser han besökte runt om i världen. Sedan blev han författare.

– Och av någon anledning kommer jag alltid tillbaka hit. Ibland undrar jag varför, säger Åke och gör halt vid en frisersalong.

– Här låg farsans konditori.

En kvinna därinne kastar en orolig blick mot tjommen i skinnjacka och svarta solglasögon som trycker näsan mot skyltfönstret. Han lägger in en snus och låter tiden sjunka in. Minnen som kan bli berättelser eller åratal av terapi, eller kanske både och.

– Jag tror att jag behövde lägga mer tid bakom mig, bakom vissa händelser, innan jag kunde skriva den här boken. Många av berättelserna kommer mig så nära på något sätt. Det var nog därför det tog sådan tid.

 

Han har varit där och grävt förr. Den som läst Genomresa, Jukebox eller hans Augustprisnominerade ungdomsroman Samuraj-sommar har fått flera glimtar av Åke Edwardsons barndom. Men aldrig har det varit så intensivt och naket som när minnena får filtreras genom Kalle Edwards svartsynta hjärna. Känslan av att vara övergiven som barn och att sedan aldrig riktigt lyckas sätta ner fötterna i sitt eget liv. Ensamheten. Och så alkoholen förstås.

– Den har ofta funnits som ett viktigt tema i mina böcker och i mitt liv. Jag kommer från en släkt med tre generationer alkoholister i rakt nedstigande led. Och det här med att ha en pappa som dricker har jag naturligtvis upplevt, annars hade jag inte kunnat skriva om det på det här sättet.

Han beskriver sin egen uppväxt som »komplicerad«. Familjen flyttade ofta, Åke mobbades i skolan och det var stökigt hemma.

– Under rätt många år var det inte så roligt att vara barn. Att knappt våga gå från hemmet till skolan, och sedan knappt våga gå tillbaka hem, för att man aldrig visste hur stämningen skulle vara eller vad som skulle hända. Det vore ju konstigt om sådant inte sätter sig någonstans. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte är någon självbiografi eller sådan där bekännelselitteratur som så många håller på med i dag. Vad jag gör är att jag tar något jag varit med om, och så skriver jag mig vidare utifrån det. Det finns mycket att ösa ur där och om man ska använda sig av sitt liv kan man inte styra undan de där skären. Men jag kommer inte att svara på några frågor från läsare om exakt vad som har hänt mig och inte.

Är du rädd att folk kommer att läsa Bungalow på det sättet, som en självbiografi?

– Jag har inte varit överdrivet rädd för hur den ska tolkas men jag har varit noga med att den inte ska skada min närmaste familj, min fru och mina barn. Det fick inte bli den typen av berättelse. Däremot är det klart att mina egna föräldrar inte hamnar i världens bästa ljus om någon väljer att se det självbiografiskt. Det är en risk jag får ta. Och ibland kan jag tycka att man får ta ansvar för sina handlingar om man nu råkar ha ett barn som kommer att bli författare …

 

När Åke Edwardsons pappa närmade sig 80 sökte Åke upp honom med en bandspelare. Nu skulle allting dokumenteras. Från den fattiga uppväxten i Tranås till livet på sjön och vägen till att bli den vassaste konditorn på småländska höglandet. Det kunde bli en bok, tänkte Åke. Konditorn skulle den heta. Med farsans gamla recept och en magnifik berättelse om ett Sverige som inte längre fanns.

Men där fanns också en baktanke.

Så småningom, när han var varm i kläderna, skulle Åke glida in på de tuffa frågorna. Varför hade han druckit så mycket? Hade han förstått hur det påverkade resten av familjen? Hur tänkte han när han körde bil berusad med barnen i baksätet?

Försiktigt skulle Åke ställa honom mot väggen och få svar på sådant han grubblat över hela sitt liv. Det blev bara en kassett.

– Han var för gammal och trött. Vi kom till hans barndom och lite till. Men det var för sent.

En liknande episod återkommer i Bungalow, och det går nästan ännu sämre där – efter en bitter ordväxling åker Kalle Edwards till en sjö och kastar smörgås istället.

Det finns en viktig poäng med scenen.

– Jag tror att många tänker att de ska konfrontera sina föräldrar på det där sättet, men av någon anledning blir det sällan av. Kanske är det för att man egentligen vet att det inte är så enkelt. När jag skrev Bungalow tänkte jag till exempel mycket på det där med arvet. Och då menar jag både det sociala arvet och det genetiska – var börjar det ena och slutar det andra? Jag har ju själv alltid varit förtjust i att dricka alkohol men blev inte ett fyllo i den divisionen. Så man vet inte riktigt, var kommer det ifrån? Sanningen är mer komplicerad än man ibland önskar. Den ryms sällan i bara ett korrekt återgivande av ett skeende.

Det där var en insikt som kom smygande redan under Åkes tid som journalist. Det han såg och hörde räckte inte alltid till för att ge hela bilden. Så han började ändra någon detalj, skruvade lite på en stämning, kunde rentav hitta på en person som sade något lämpligt vid rätt tillfälle.

– Eftersom de var påhittade kunde de ju inte klaga på att jag citerade dem fel, säger den gamle journalistläraren och skrattar.

– Men så där kunde jag naturligtvis inte fortsätta. Om journalistiken inte räckte till för det jag ville berätta kunde jag lika gärna skriva fiktion. Och sedan dess har jag föredragit att utforska livet i romanform.

Åke Edwardsons grundackord är stämt i moll. »Jag är rätt melankolisk. Därför är det viktigt att få in lite humor ­också. Svart humor.»

Romandebuten kom 1995 med Till allt som varit dött, en mörk kriminalroman i Göteborgsmiljö, en på den tiden ganska märklig kombination.

– Folk tyckte nästan att jag var lite fånig när jag berättade vad jag höll på med. Deckarens status var närmast obefintlig, och det fanns något lite löjligt med Göteborg som stad på den tiden. Det gemytliga, småstadsaktiga med goa gubbar, och så vidare. Men jag såg det som en utmaning eftersom staden aldrig skildrats på det sättet.

Konceptet gick hem, boken belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris, och Åke skrev snabbt ytterligare en deckare, för att 1997 komma ut med den första boken om kommissarie Winter. Det blev hans stora genombrott och han blev också en av dem som satte igång »den svenska deckarvågen«.

– Det var Henning Mankell som visade vägen, sedan kom Håkan Nesser, och så jag. Faktum är att det var vi tre som förde in den här genren på kultursidorna. Vi var författare som skrev kriminalromaner, och inte som någon fritidssysselsättning, utan för att vi tog det på allvar.

Är du stolt över att ha varit med och skapat det svenska deckarundret?

– Jag är väldigt stolt över mina böcker. Men ibland kan jag tycka att det har varit för mycket Klondyke över hela deckartrenden. Henning Mankell läste en gång allt som kommit ut under ett år. Han skrev en artikel i Expressen om det och konstaterade i princip att 98 procent var skit. Men jag har svårt att uttala mig om kvalitén eftersom jag inte läser deckare själv.

Aldrig?

– Väldigt sällan, men det är inte för att jag ser ner på genren, tvärtom. Jag kan verkligen förstå att många tycker om deckare, det där välbekanta och ändå överraskande. Grejen är ju att alla deckare berättar i princip samma historia. Vi har en gåta, sedan ska vi ta reda på vad som hände och vad som är konsekvenserna av det. Och då handlar det om hur bra man gör det. Det är som blues, det är tre ackord, och det kan låta förskräckligt och det kan låta i världsklass. Det är enkelheten som är så tilltalande och det var därför jag gillade att skriva om Erik Winter. Samtidigt är det problematiskt att vara så förknippad med en genre. Jag gillar inte när jag omnämns som deckarförfattaren Åke Edwardson. Jag är författaren Åke Edwardson, och det tycker jag att jag har bevisat. Att jag faktiskt kan skriva i fler genrer.

Det där har förföljt Åke Edwardson i 20 år, sedan han kom ut med Genomresa – ett antal löst sammanhållna berättelser om ensamma unga män och en liten pojke på småländska höglandet. Vid det laget hade de två första Winterböckerna kommit ut och även om Genomresa fick ett varmt mottagande så låg gliringarna aldrig långt borta: här kom deckarförfattaren som plötsligt ville skriva seriöst. En typisk recension hade rubriken »Deckar-Åke vilse på landet«.

– Jag har stått lite i vägen för mig själv. Och på ett sätt hade det varit lättare att komma ut med en bok som Bungalow om jag inte hade haft de här stora framgångarna med Erik Winter-böckerna. Jag hade ju kunnat hålla mig till dem, men när jag skrev Genomresa kände jag att det fanns någonting mer där, något som jag var tvungen att berätta. Om mig själv, eller om den värld som jag kommer ifrån.

Det finns en sorts trygghet i genrelitteraturen, menar Åke Edwardson, och han tror att det är orsaken till dess popularitet. Man har alltid någon som går emellan och skyddar en från avgrunden. En polis eller privatdetektiv eller journalist, som tar smällen för både läsaren och författaren.

– När jag skriver om Erik Winter blir han min krockkudde. Men när man lämnar deckargenren hamnar man direkt i avgrunden. På många sätt är icke-genrelitteratur otäckare och rör sig närmare fasan än vad en kriminalroman gör. Det blir mer hudnära. Med årens gång har jag mer och mer känt att det är den typen av berättelser som jag vill skriva.

 

En av Åke Edwardsons vänner och tidigare förläggare, Svante Weyler, brukar säga att alla författare har en »urberättelse« – en historia som på något sätt är anledningen till att man började skriva. Rådet som följer är: börja inte där. Se till att skriva några böcker innan, så att du kan hantverket när det väl är dags.

I det avseendet gjorde Åke Edwardson alldeles rätt.

– Det är inget dumt uttryck det där. Jag har ett antal urscener eller grundminnen som jag utgår ifrån. Väldigt mycket ligger i barndomen och den tidiga ungdomen och jag återkommer rätt ofta till manlig ensamhet, rastlöshet och en längtan bort. Det är sådant jag dragits till även i mina deckare och som tur var hade jag också ett annat skrivande bakom mig. Men det var inte riktigt på den här skalan.

 

Vidden av projektet blev alltmer uppenbar. Marknadsavdelningen på förlaget började fråga efter material till insäljningen. De ville ha utdrag ur texten, någonting att visa upp. Och det gick inte. Boken sköts upp ett år, och sedan ett till. Hösten 2018 letade sig Bungalow hela vägen in i Svensk Bokhandels höstkatalog innan den åter sköts på framtiden.

– Jag hade förstått att det skulle ta tid, men inte riktigt hur lång tid. Själva idén hade legat och sjudit så länge, i minst tio år, kanske i hela mitt liv. Men jag och min förläggare var överens. Den här romanen var ett maratonlopp, och då går det inte att plötsligt gå in i 60-meterstempo för att få det klart.

Samtidigt fanns tvivlet där – skulle han få ihop det? Åke Edwardson hade en käpphäst som han skulle upprepa flera gånger under arbetet med Bungalow: en stor roman är alltid en form av misslyckande.

– Med det menar jag att romanformen nog är den svåraste konstform som överhuvudtaget finns. Man kan aldrig lyckas till hundra procent. Det enda man kan göra är att sträva mot en punkt där man vet att man inte kan göra mer, och hoppas att det i slutänden blir ett litet misslyckande snarare än ett stort.

Hans metod hade varit densamma ända sedan debuten och hans grundtips till alla som skriver var enkelt: Skriv, skriv, skriv! Tricket var att konsekvent arbeta sig från första kapitlet till slutet utan att se sig om. Först när man hade hela berättelsen där var det dags att gå tillbaka och börja redigera.

Problemet med Bungalow var att den bara fortsatte att växa.

– Jag kämpade mot ett monster, minns Åke.

– Man hugger av en lem och så växer det ut tre nya. Man hugger av dem och det växer ut ytterligare sju. Till slut hade jag över 1 100 sidor. Och då menar jag inte råmaterial utan färdig text. Jag visste ju att jag måste kapa, men i stället flydde jag in i skrivandet. Varje liten episod skulle vara en pärla i sig och sedan skulle jag bygga ihop det med resten. Jag fyllde på med ännu en berättelse, och en till, tills jag nästan drunknade i mitt material.

Man kan säga att du bröt mot ditt eget skrivråd?

– Ja, efter 24 böcker! Jag vet inte om man kan säga att jag hade hybris, men ambitionerna var skyhöga. Det krävdes att min förläggare till slut satte ner foten och förklarade för mig att jag måste sluta skriva. För själv kände jag mig helt lost. Mycket berodde nog på att det var så personligt. Författande handlar till stor del om självreflektion för mig. Jag skulle nästan kunna gå så långt som att säga att jag skriver för att lära känna mig själv. Vem är jag egentligen?

Det påminner rätt mycket om Kalle Edwards sökande i Bungalow?

– Ja, så är det ju. För på något sätt är det som om det trycktes in en pausknapp när jag var fem, sex år. Sedan dess har det handlat om att hitta den knappen och trycka igång livet igen. Det är nog därför jag haft en sådan djävulsk motor i skrivandet under så många år. Hade jag haft en perfekt uppväxt och varit en trygg person från början är jag inte så säker på att jag hade blivit författare. Men att tro att skrivandet kan lösa problemen, det går inte.

Har du trott det?

– Ja, jag har trott det och sagt det också: »Jag behöver inte gå och prata med någon terapeut för jag har mitt skrivande.« Men det är en myt att man kan skriva sig hel. Det är som att tro att man kan självmedicinera sig till något slags friskhet genom att dricka alkohol eller ta tabletter. Det funkar inte.

Bruset i öronen finns där som en påminnelse. Åke minns de ständiga releaserna, resandet, lanseringskampanjerna, nytt skrivande, ny bok … och en signering på Landvetter flygplats en sen kväll hösten 2008.

– Plötsligt … poff! Som om de tio värsta baksmällorna man haft samlats på hög och hälldes rakt över en. Jag hade legat i ytterfilen i 180 kilometer i timmen under 15 år och inte saktat ner en enda gång. Läkarna sa till mig att jag lika gärna kunde ha fått en stroke. Så jag hade väl tur. Och jag förstod kanske att det var dags att bromsa lite. Det är helt obegripligt att det tog så lång tid innan jag sökte professionell hjälp.

 

En svag strimma sol bryter igenom molntäcket och sedan kommer skymningen till höglandet. Åke kör försiktigt, man får passa sig för både vilt och rattfyllerister, och det finns anekdoter som behöver avhandlas längs vägen. Han vill visa den gamla badplatsen, och sågen. Och ett snabbt stopp i Stockaryd, dit raggarrundan gick. Men korvkiosken har stängt för gott.

Åke kikar in i en möbelfabrik som också bommat igen, anar rostiga rester från en maskinpark i skuggorna.

– Jag skulle kunna skriva en hel roman bara om det här stället! Jag får aldrig riktigt nog. Alla historier som finns här.

Han vill poängtera en sak: allt var inte dåligt.

– Det tunga ligger här fläckvis. Men det finns alltid fina minnen som kan ta ut det lite grann. Hade jag inte fått ut någonting bra av det skulle jag ju inte komma tillbaka hela tiden.

Ännu en by passerar med gapande tomma butiksfönster. Skogen sluter sig och öppnar sig – och så dyker det faluröda skolhuset upp borta på fälten.

– Folk på bygden blev förvånade när jag berättade att jag köpt kåken, säger Åke.

– Men de undrade aldrig varför jag var tillbaka. De undrade varför det dröjt så länge!

Han skrattar. Historien upprepar sig. Men det finns inget mysterium här, varken i Småland eller med skrivandet. Åke Edwardson försvann aldrig.

– Jag har bara gjort det en riktig författare ska göra. Jag har tagit mig tid, jag har tänkt, och jag har skrivit. Och jag tror att jag kan lägga vissa saker bakom mig nu. Något har hänt i mig som gör att jag aldrig kommer att behöva skriva just den här typen av roman igen.

Till slut var han framme vid den där punkten där det inte gick att göra mer. Kalle Edwards resa var över. Bungalow ligger utskriven på skrivbordet därhemma, en prydlig bunt på 630 sidor som väntar på ett sista korrektur, och sedan är det klart. »En roman om livsval, försoning och det förflutnas långa skuggor« står det i katalogen med höstens böcker.

Ser du Bungalow som din comeback?

– På ett sätt är det ju det. Och framför allt en återkomst till det skrivande som ligger mig närmast. En fördel med att det har tagit så pass lång tid är att jag, och förhoppningsvis omvärlden, äntligen kommit bort från deckar-Åke.

Någon gång i höst kommer han att veta vad han ska göra härnäst. Framtiden ligger öppen för författaren Åke – det enda yrke där man kan vara 66 år och fortfarande ung och lovande.

– Fast när jag tänker på det … efter alla år med det här monstret vore det kanske ett rent nöje att gå tillbaka ett steg. Att skriva en tajt thriller på ett år. 300 sidor som bara rinner ur mig. Erik Winters återkomst.