Poetiska bilder är komplexa och skapar rörelse, läsaren vandrar i sina egna referenser, associerar fritt. Hur håller du ihop dikten och budskapet med hjälp av bilderna?
En dikt av Martin Sandh:
jag konstruerar en räls utan slut
byggd av inälvorna från en formlös meteorit
den har burits i min mors osvikliga armar
sen den första broöppningen
över drömkodens osynliga älv
jag låter mitt frånkopplade öga sväva
längs rälsens spirande spår
blicken riktad
mot en skimrande hägring:
en ring av tyngdlöst stål
den drar till sig det knarrande tvivlet
från jordens rotation
fyller de pulserande bergens lungor
med empati för den tomma rymden
Mats kommentar:
Martin Sandh har skickat en bildstark dikt som kretsar kring en mors osvikliga armar och utvidgar sig förbi bergens lungor och själva jordens rotation. Bildrikedomen är fantastisk men det går att förtäta dikten för att skapa en fastare helhet.
Motivet
Vad händer i dikten? Vad handlar den om? Dikt-jaget konstruerar en räls och låter sitt öga sväva längs stålet som fyller bergens lungor med empati. Rälsen härstammar från meteoriten som burits av moderns armar. Det hela är gåtfullt, men jag uppfattar moderns armar och ordet empati i sista meningen som centrala. Man får själv fylla bilderna med mening och det finns en risk att läsaren inte orkar hela vägen. Jag tolkar motivet som tilliten till en mor.
Varför då krångla till det så här? Kan de komplexa bilderna och metaforerna fördjupa läsarens upplevelse och förståelse för vad de där osvikliga armarna betyder?
Bilderna
Här finns en antydan till allegori, det vill säga en utökad metafor som omsluter hela dikten. Det är rälsen och ringen av stål. Går den bilden att fullfölja för att knyta ihop slutet med inledningen?
En metafor lånar egenskaper från bildledet till sakledet. »Min älskling är en ros.« Ofta saknas sakledet: »Min ros.« Men det kan bli gåtfullt om bilden är helt ny eller saknar en tydlig referens. Det kan behövas ett sakled.
Den här dikten består av ett flöde av bilder: Rälsen, meteoriten, armarna, bron, älven, ögat, rälsen igen, stålet, jordklotet, bergen, lungorna, rymden. Var och en av bilderna går in i, överlappar eller bygger på föregående. Moderns armar drunknar i bildströmmen.
Sandh nämner »drömkoden«, och möjligen finns här en kod? Jag skulle i så fall önska att dikten inte var så hemlig. När man skriver om något undflyende och svårfångat, som man ofta gör i poesi, så kan inte språket också vara undflyende och svårfångat. Det bör finnas något där som -läsaren kan hålla sig i.
Vad är »inälvorna från en formlös meteorit«? Å ena sidan tänker jag att meteoriter ofta inne-håller järn, å andra sidan associerar jag till spädbarn när meteoriten placeras i moderns -armar. Men man vill inte att dikten ska vara en gissningslek. Man vill föras varligt men bestämt i en riktning. Går det att stryka någon av bilderna? Bro-öppningen till exempel?
Språket
Dikten har inte någon framträdande rytm. Flera av raderna inleds stigande med en obetonad plus en betonad stavelse (xX): »jag kon-struerar«, »den har«, »jag låt-er«. Det skulle gå att förstärka det tonfallet utan att göra blankvers av det. Till -exempel genom att byta ut ordet armar mot famn, och således avsluta raden med en betonad stavelse.
Här finns heller ingen tydlig effekt av alliteration eller assonans. Meningarna har ett varierande antal stavelser, mellan fyra och fjorton stycken. Det bidrar till oron i dikten, och att splittra läsupplevelsen. I en dikt som redan är så pass orolig som den här kan det vara värt att testa en mer konsekvent radindelning. Jag skulle försöka hitta en något fastare form. Bara att dela upp den i fyra eller fem verser om tre rader kan göra stor skillnad.
Kompositionen
Här finns både yttre och inre rörelse. Från den fasta marken och rälsen, till den tomma rymden. Och från det knarrande tvivlet till empatin. Jag tror att dikten skulle tjäna på att renodla de här spänningarna. Koppla de olika delarna tydligare till varandra. Samtidigt som just de här bilderna sannolikt är noga valda, och sannerligen egna – jag förstår att de står för något mycket specifikt – så blir helheten en aning svårtillgänglig.
Nu börjar den med att diktjaget konstruerar en räls utan slut. Talar Sandh om själva dikten? Om livet? Vad händer om dikten istället inleds med en »läsanvisning«. Eftersom bilderna skall förmedla en fördjupad upplevelse av något, och vi inte riktigt vet vad detta något är, kan en lätt fingervisning ge dikten större auktoritet. »Mitt liv är en räls utan slut«, eller något liknande.
Jag skulle vilja testa att renodla rörelsen. Vad skulle hända om den började på marken, i armarna och det mer konkreta, för att sedan öppnas utåt, mot hägringen och det formlösa?
Jag betraktar den här dikten som ett utkast, en rik källa för fortsatt bearbetning. Om det var min dikt skulle jag skriva flera versioner av det här materialet för att hitta det optimala uttrycket. Fortsätt bolla med och rensa bland bilderna.