Stryka och fördjupa

Många läsare skickar in dikter som är avskalade och nära ­iakttagelser av livet. Vackra som sådana men med en avsaknad av lyrisk komplikation. Jobba på att ge dikten djup!

Första versen ur PUNKT, av Ethel Pettersson:

Jag vet inte vem jag ber till

Om Någon, eller Något

hör min bön

Vers från mitten, ur Mörkrets dvala av Emma Franzén:

Dimman lägger sig som ett tjockt täcke runt hamnen.

Annons

Vinden skär i hans ensamma hjärta. Ljudet ökar i styrka och sedan

försvinner i den tjocka dimman runt de mäktiga och stolta bergen.

Sista versen ur Fyra etage mot himlen av Caroline Sandström:

Det kanske blev precis som jag önskat detta

ändå blev det inte alls som jag tänkt

Det är konstigt bara,

allting är så jävla skumt

 

MATS KOMMENTAR:

Annons

Det är djupt orättvist att lyfta ut några rader ur en dikt på det här sättet. Jag gör det ändå för att visa på något som många av de inskickade bidragen har gemensamt. Var och en av de här tre dikterna har sina styrkor och helheten ger ett helt annat intryck – trots det skulle både Petterson, Franzén och Sandström kunna göra sina verk ännu starkare genom att arbeta vidare med uttrycket, tvinga sig ner i det som skapar poesi.

PUNKT: I inledningen av en dikt har vi ytterst kort tid på oss att etablera en ton och skapa grunden för den fortsatta läsningen. När vi börjar skriva har vi ofta en idé om vad vi vill förmedla, en känsla, tanke eller insikt som för oss är tillräckligt värdefull för att vi ska vilja formulera den och eventuellt förmedla den till andra. Det är väldigt vanligt att denna första idé finns utskriven i de första raderna.

När det gäller Petterssons dikt tänker jag mig att det hon uttrycker här är en god utgångspunkt för ett existentiellt tvivel som många delar, och som även är ämnet för många poeter. Men att säga det rakt ut tillför just inget utöver själva utsagan. Längre fram kompliceras dock budskapet i dikten. Så frågan är om inte den här inledningen helt kan tas bort? I vilket fall som helst tror jag att dikten kan bli bättre med ett mer komplext påstående. Det måste inte nödvändigtvis vara en bild men det underlättar. Lyrisk komplikation uppstår när man låter till synes oförenliga delar av världen mötas, eller när diktens delar på något sätt krockar. Varför inte använda platsen där diktjaget ber, eller göra det mer personligt. Dikt­jaget vet vem hon ber till, men vem är det då? En klippa? Ett lejon? Kristus? En profet?

Mörkrets dvala: Emma Franzén har skickat en dikt som är sex verser lång. Här finns både ut­manande och originella bilder. Här finns både kontraster och rörelse. Men Franzén gör delvis samma misstag som Pettersson, orden sorg, ilska, hopp och elände förekommer i dikten och de tillför inte så mycket. Vad är elände? Tusen olika saker för tusen olika människor. Våga vara ärlig, specifik. Hur ser ditt personliga elände ut?

En fälla som många bildpoeter går i är att använda alltför många adjektiv. Istället för att verkligen hitta de unika och specifika bilder som gestaltar just den här dikten, så fyller vi på med adjektiv i hopp om att det ska förbättra bilderna. Franzéns dikt är full av ett lysande material att arbeta med. Och så här ser våra utkast ofta ut. Det fantastiska är när vi når insikten att dikten blir bättre om vi jobbar lite mer med den. Vad händer om vi bara stryker adjektiven?

Dimman lägger sig som ett täcke runt hamnen.

Vinden skär i hans hjärta. Ljudet ökar i styrka och sedan

försvinner i dimman runt bergen.

Ytterst är det en smakfråga, men själv tycker jag att den här versionen är bättre. Dimman som ett täcke, eller en soppa eller en filt är också väl använt. Kanske går det att hitta någon annan liknelse?

Fyra etage mot himlen: Sandströms dikt handlar om någon som åker förbi en lägenhet hen delat med någon annan tidigare. Men diktjaget nås av insikten att hen inte längre har nycklarna dit. Det är en rakt skildrad händelse vars inneboende kraft ligger i den igenkänning som de flesta av oss kan drabbas av. Den här sortens avslut är av samma karaktär som Petterssons inledning. Den talar om vad poeten tänkt med sin dikt. Många gör så här, skriver på slutet ut det som dikten egentligen ska gestalta. Ofta går det bra att helt enkelt stryka de raderna. Men ibland vill man ge dikten en sista skjuts i någon riktning. Återigen handlar det om att uppfinna ett språk för det vardagliga som sätter nytt ljus på känslan, som komplicerar erfarenheten på ett sätt som går utöver det uppenbara: det gör ont att separera och ibland blir det inte som vi tänkt oss. Jag kan verkligen sympatisera med irritationen i den sista raden, allting är så jävla skumt. För att åstadkomma lyrisk komplikation och nå en djupare innebörd skulle en till exempel kunna skriva att allt det klara är så jävla skumt.

Det finns många fina poeter som har ett sånt tilltal. Jag tänker spontant på Bodil Malmsten, Karin Brygger och Kristina Lugn. Men det enkla i deras dikter rymmer alltid någon slags komplikation, något oväntat drag, något ord som sticker ut, någon iakttagelse som går emot det vi förväntar oss. I Mara Lees nya diktsamling Kärleken och hatet finns gott om »banaliteter«, korta och till synes självklara påståenden. Men de lyfter eftersom de föregås av eller bäddas in i ett poetiskt språk som tvingar ­läsaren att tvivla på de alltför enkla raderna:

Men det finns ett hav

det finns ett hav

det finns ett hav.

Jag vet att det finns ett hav.

Det havet blir bara så mycket mer när det först fyllts med bruset av mammans röst genom telefon­luren.