Sök diktens rörelse

Att skriva poesi är ett hantverk som vilket annat skrivande som helst. Du kan lära dig tekniken, knepen, verktygen. Och genom övning kan du bli bättre. I en serie artiklar i Skriva visar poeten Mats Söderlund hur du förfinar din poesi.

1. Vad händer i din dikt?

Någon tittar på en utsikt, två personer möts och skiljs igen, en sitter på en buss och iakttar sina medpassagerare. Svaret på frågan vad som händer i en dikt är ofta banalt. Men det kan hjälpa oss att få syn på diktens hantverk. Elsa Grave, ur Hungersöndag (1967):

Jag spårar min längtan

i ord

som aldrig var gjorda

för längtan

Annons

i bräda vägskylt och salt

meningslöst hopar sig orden

och i meningslöst

döljer sig längtan

djupt som salt i havet

Du finns

på havet

på andra sidan

vägskyltarna

Annons

Diktjaget spårar sin längtan och hittar hen till slut. Handlingen är banal men den kompliceras av diktens rytm och radslut. Redan i första meningen sätts en rörelse igång. Grave växlar mellan längre och kortare rader, de kortare betonas och laddas på det sättet. Ordet ”längtan” upprepas tre gånger medan vi följer poetens sökande i orden, via brädan, ner i havet. Först ”på andra sidan” (är det döden?) vägskyltarna är vi framme.

Välj ut några av dina egna dikter och fråga dig vad som händer i dem. Diktjaget kanske drabbas av en insikt, ser en båt passera, hör ett rop på hjälp?

2. Finns det någon rörelse i din dikt?

När du arbetar vidare ska du fråga dig om det som händer är viktigt för dikten, och i så fall på vilket sätt. En båt passerar, fyller det någon funktion? Om det är väsentligt ska det kanske lyftas fram på något sätt? Båten kan åstadkomma en rörelse som skapar spänning och utveckling i din dikt. Flödet i språket kan antingen förstärka eller hindra rörelsen och därmed fånga läsarens uppmärksamhet. Ska meningen stå på en egen rad, eller brytas upp?

Ofta är det effektfullt om den rörelse som finns i dikten tar läsaren från en punkt till en annan, från början av dikten till slutet, från staden till landet, från livet till döden, eller tvärt om.

I inledningen till en av den koreanske poeten Ko Uns dikter, ur Stundens blomma (i översättning av Inja Han och Tommy Olofsson, 2007), är rörelsen betydelsebärande:

Det är kanske det mjukaste och mest trösterika

uttryck som finns i hela världen –

ljudet av snöklungor

som glider ner från

gröna tallgrenar

Snön lägger sig mjukt

över de nakna huggytorna

på den nyhuggna veden

främlingar som möts

Där barnen leker vid bergets fot

porlar en liten bäck

som ännu inte vet

att den ska bli en del av havet

Hela dikten rör sig neråt. Snöklungor faller, barn leker, främlingar möts, en bäck porlar. Rörelsen går från snön i tallarna via barnen och bäcken ända ut i havet. Det är verben ”glider”, ”lägger”, ”leker” och ”porlar” som förmedlar rörelsen. Men också platserna, tallgrenarna, den nyhuggna veden, bergets fot och till sist havet.

Rörelsen för läsaren framåt i dikten samtidigt som den gestaltar en sorts ödesmättad insikt, som kan ge tröst – vi lever, vi möts och vi blir till slut en del av havet. Kanske en banal insikt, men Ko Un ger oss den i en behaglig beklädnad.

3. Pröva dig fram

Rörelsen bär alltså ofta diktens budskap. En båt vars containerlast sjunker under horisonten kan laddas med många associationer. Den lägger ut från hamnen full av drömmar, krymper mot horisonten och försvinner till sist helt. Bara en kvarglömd repstump påminner om att den en gång låg här.

Hitta verb, bilder, perspektiv som ger rörelsen i din dikt den laddning du söker efter. Stävar båten? Seglar, stampar, kränger, kryper? Kanske är båten på väg åt andra hållet? Kanske lämnar den vattenytan och plöjer rymdvågor mot plejaderna.

Pröva många olika lösningar. Gör många utkast. Stryk, skriv om, skriv bättre. Du behöver inte vara rädd för att dina bilder blir konstiga eller obegripliga. Tvärtom. Låt dem vara obegripliga. Låt dem vara extrema.

Bruno K Öijer är en poet som är säker på att sammansmälta diktens ytliga rörelse med dess outtalade budskap. Om man betraktar hans dikter noggrant ser man att de ofta börjar i en punkt långt utanför diktjaget bara för att dras in mot centrum, in i kroppen, in i känslan eller tvärtom. Hos Öijer kan en människa välja att skjutas upp i rymden i början av en dikt men stå och knacka på dörren i slutet. En av hans dikter börjar med ett handslag och ögon du möter, men i slutet av dikten stampar regnet ner något dyrbart och levande utanför fönstret. Läs och lär!

4. Från ett tillstånd till ett annat

Rörelsen i en dikt är inte alltid fysisk. Det kan också handla om en förändring av en stämning eller ett tillstånd. Ofta samverkar de två sorternas rörelse. Om du saknar verb i din dikt så kan det hända att du gestaltar rörelse på andra sätt. Till och med i Helga Krooks kontemplativa dikt från Mjölk och gator (2004) finns en rörelse inbyggd i bilden:

Ansikte mot bröstets kudde

läpparna mot huvudfjun

Uttorkad flödande vit

Mörka grumliga ögon

Vita pulserande stjärnor

mjuka stjärnors skrik

Vi upplever intuitivt en förflyttning från bröstkuddens närhet till stjärnornas avlägsna skrik i rymden. Det är bilderna som skapar rörelsen, inte verben. Eftersom poesi ofta handlar om att sammansmälta olika delar av en eller flera upplevelser, tillfällen, platser, till ett slags lyriskt ögonblick, ser man ofta att dikten leder läsaren dit genom att iscensätta en inre rörelse. I dikten kan det visa sig som en skiftning i ljuset eller sinnesstämningen, från hets till vila, från trygghet till uppbrott. Helga Krook gör det fint i dikten ovan. Spänningen mellan radernas sista ord stegras succesivt från bröstets lugn till det oroande sista ordet, skrik.

Ett vanligt misstag är att stämningar och händelser blandas och staplas efter hand som de dyker upp under skrivandet. Se det som en nödvändig fas. Ofta tjänar gestaltningen på att man tänker igenom och stuvar om dem. Analysera dina utkast, sök efter diktens rörelse. Och glöm inte att byta ut förklarande och platta ord som gråt, stjärnor, himmel och hav… eller vänd upp och ner på dem så som jag beskrev i förra numret av Skriva.

De flesta dikter kan bli bättre om läsningen och rörelsen i dikten bearbetas så att gestaltningen hålls ihop. I ditt huvud är det kanske glasklart vilka rum orden rör sig genom, men det ska fungera också för en läsare som inte varit där, som inte kan se in i din pannlob. Om det är sent på jorden, är det kanske ändå tidigt en morgon, för att anspela på Werner Aspenström.

Rekommenderas för dig