Skriv poesi för scenen

När du läser dina dikter högt för en publik ställer det särskilda krav på både din text och ditt framförande. Arbeta med rösten, rytmen, rimmen och ljuden.

Poesin har från början varit en muntlig konstform. Sapfo och ­Homeros reciterade sina dikter högt. Under hela medeltiden var poesin en kollektiv angelägenhet i norden och man läste dikter högt för att besvärja onda krafter eller fördriva sjukdomar, till begravningar, bröllop, fest och dans. Romarna läste poesi högt för varandra hellre än tyst för sig själva och i de litterära salongerna i 1800-talets Europa skanderades poesin högtidligt. Det är inte förrän de senaste hundra åren ungefär som poesiläsning blivit något vi gör tyst för oss själva.

Spoken word kallas den gren av poesin som är skriven för och framförs på scenen idag. Som att den skulle vara mindre poesi än den pappers­bundna? Den har berör­ingspunkter både med hiphop, rap, performance och traditionell lyrik. I spoken word förstärks budskapet med hjälp av rösten, själva scenframträdandet, rekvisita och mer eller mindre inövade gester.

Jag har hört poeter väsa fram sina dikter så jag ryst, eller skanderat dem så jag nästan skrattat förläget, eller läst dem rakt och tydligt ord för ord, punkt för punkt, och lyckats förmedla sin inlevelse mer nyanserat än tryckt text någonsin kan komma i närheten av.

Poetry slam är en tävlingsform för spoken word-poeter. Men i tävlingarna får poeterna varken använda rekvisita eller musik. Dessutom är tiden begränsad till tre minuter och om du avviker från det så får du minuspoäng.

Idag drar poetry slam-tävlingen ”Ortens bästa poet” tusentals åhörare. Många av de texter som förs fram är förankrade i poeternas vardag, ofta samhällsengagerade, politiska.

Allen Ginsberg läste sin dikt Howl första gången på en scen i New York 1955. Den publicerades i en diktsamling först året därpå. Förläggaren åtalades då för spridning av obscen litteratur och upplagan drogs in – men han frikändes. Boken blev en succé och dikten en klassiker. Se gärna filmen med samma namn.

Annons

Många som sysslar med spoken word och poetry slam väljer att kalla sig för scenpoeter. De skriver sina dikter för att de ska framföras på scenen. Scenpoesin som genrer präglas av starka rytmer, gärna många och olika former av rim och ordlekar. Även om dikterna finns på papper är de alltså skapade för att läsas högt och höras av en publik.

Jag har redan argumenterat för att du bör tänka på ljud, rytm, kontrast och radslut när du skriver poesi. Allt med tanke på hur din dikt uppfattas, om så bara av din egen inre läsare. I scenpoesin använder du dessutom din röst.

Själva framförandet är avgörande för hur vi uppfattar en dikt som presenteras från en scen. Precis som när bokens omslag, ordens placering på papperet, radernas längd eller till och med typsnittet, påverkar hur vi uppfattar en dikt vi läser själva.

Spoken word ställer alltså särskilda krav på hur dikten låter. Samma element är verksamma i grunden, men bilden på papperet saknas. Lyssnaren ser inte radsluten, kan inte gå tillbaka och läsa om en svår rad, får ingen förvarning att du närmar dig en radbrytning eller att dikten snart är slut.

Allt det måste finnas i framförande.

Ord som vi vanligtvis vill rensa ut ur våra dikter blir plötsligt viktiga. Småord kan behövas för att binda ihop rader och meningar. Du kan behöva upprepa viktiga rader för att de verkligen skall nå fram till åhörarna eller göra pauser i läsningen så att lyssnarna kan komma i kapp, hinna reflektera över vad det egentligen var du sa.

Det påverkar hur du skriver – eller kanske borde jag snarare säga skapar – dikten. Mina egna dikter har ibland kommit till under jogging­rundor eller fjällvandringar. Men jag har aldrig skapat en dikt enkom för att den ska kunna läsas högt för en publik. Scenpoeten Olivia Bergdahl vann svenska mästerskapen i Poetry Slam 2007 och debuterade samma år med diktsamlingen Demo. Hon har också kommit fyra på VM i Poetry Slam. Hon säger att hon skriver sina dikter när hon går, pratar fram dem längs en trafikerad väg i Göteborg. Hon upprepar samma fras om och om igen ända tills hon hittar ett rim, en ordvändning eller en rytm som passar. Ofta är dikten i princip färdig när hon kommer så långt så att hon sätter sig för att skriva ner den.

Bergdahl säger också att hon i början av sin karriär läste sina dikter på ett utstuderat ­poetry-slam-manér, lite nasalt med släpande radslut. Att det var svårt att bryta och att hon hamnade i sin göteborgsdialekt när hon försökte göra det. Nu har hon tränat fram en stil som hon kan anpassa till varje enskild dikt.

Eva Lilja, professor emerita i litteraturvetenskap har skrivit en handbok i versifikation, Svensk Metrik. Här beskriver hon hur lässtilen har förändrats genom tiderna. Periodvis har man skanderat med överdrivet tryck på betonade stavelser och periodvis lågmält, taktfast och med jämn rytm. Konventionen idag säger att poesi skall läsas sakta och med en stor andel av ren tystnad. Inte minst när det gäller den moderna fria versen har det blivit viktigt att eftersträva en vardaglig men ändå stiliserad ton. Hon skriver att den fria versen bjuder fler tolkningsmöjligheter. En mer nyanserad läsning låter den som framför dikten lyfta fram rytmen eller enskilda beståndsdelar mer.

Annons

Om du vill stå på scenen och läsa dina dikter högt, träna på det innan du ställer dig framför mikrofonen. Sök efter spoken word på Youtube och inspirera dig. Hitta en plats där du kan överdriva och skandera dina dikter om och om igen så att du har en känsla för hur de låter. Läs dikten högt för att hitta de ställen där det hackar, där du slinter i betoningen. Om det är nödvändigt får du skriva om. Pröva dig fram tills du hittar en ordföljd som funkar.