Poesin har från början varit en muntlig konstform. Sapfo och ­Homeros reciterade sina dikter högt. Under hela medeltiden var poesin en kollektiv angelägenhet i norden och man läste dikter högt för att besvärja onda krafter eller fördriva sjukdomar, till begravningar, bröllop, fest och dans. Romarna läste poesi högt för varandra hellre än tyst för sig själva och i de litterära salongerna i 1800-talets Europa skanderades poesin högtidligt. Det är inte förrän de senaste hundra åren ungefär som poesiläsning blivit något vi gör tyst för oss själva.

Spoken word kallas den gren av poesin som är skriven för och framförs på scenen idag. Som att den skulle vara mindre poesi än den pappers­bundna? Den har berör­ingspunkter både med hiphop, rap, performance och traditionell lyrik. I spoken word förstärks budskapet med hjälp av rösten, själva scenframträdandet, rekvisita och mer eller mindre inövade gester.

Jag har hört poeter väsa fram sina dikter så jag ryst, eller skanderat dem så jag nästan skrattat förläget, eller läst dem rakt och tydligt ord för ord, punkt för punkt, och lyckats förmedla sin inlevelse mer nyanserat än tryckt text någonsin kan komma i närheten av.