Skriv igenom smärtan

Terese Dalborg Hedin har skickat en dikt som verkar vittna om tankar och känslor efter ett övergrepp. Starka, traumatiska, ­upplevelser hör till de svåraste att gestalta.

En död kropp, av Terese Dalborg Hedin:

Kvar ligger en sargad kropp.

Hennes inre har redan försvunnit.

Förövarna spottar och skrattar som små pojkar som skjutit en liten sparv.

Men deras skratt kommer inte åt henne för hon är redan långt bort.

De försöker med våld ta mer men kvar ligger bara ett uttömt kärl.

Annons

Deras hetsiga ögon blir besvikna och de lämnar kroppen kvar.

Den slutar andas, men hon är inte död.

De kommer att förföljas av henne; hemsöka deras inre, låta deras själar förmultnas.

Kroppen är död men inte hon. 

(Januari 2014)

 

Mats kommentar:

Hedins dikt är stark och gripande i sitt raka uttryck. Som läsare är det lätt att framkalla bilderna av ett övergrepp, smärtan som följer av en sån erfarenhet och tankarna efteråt.

Jag vet inte om den här dikten är uttryck för en personlig erfarenhet, eller vad som ligger bakom dessa ord. Men vi är många som bär på svåra upplevelser och som kämpar för att hantera dem. Att formulera sig i ord kan vara ett bra sätt att bearbeta minnen, men i det här sammanhanget betraktar jag dikten just som en dikt, inget annat. Vad är det då som fungerar och vad kan Hedin jobba vidare med?

Motivet

Annons

Ytligt sett är scenen enkel, om än brutal. En sargad kropp, förövare som spottar och skrattar. Vi får veta att kroppen är död, men inte »hon«.

Det finns rörelse men ingen tydlig riktning, kroppen är kvar, förövarna lämnar den och förföljs av »henne«. Vi får inte veta mycket om själva övergreppet, bara att kroppen är sargad. Kanske kan man säga att motivet är kroppens och jagets olika reaktioner på ett övergrepp.

Bilderna

Den övergripande bilden består av den sargade kroppen och förövarnas hänsynslösa skratt och spottloskor. Förövarna jämförs med små pojkar, offret med en liten sparv. Det är en bild som lockar fram associationer till barns grymhet mot djur. Att skriva handlar till viss del om ett slags undersökning av språkets möjligheter att komma närmare och djupare in i erfarenheter som är svåra att sätta ord på med vardagsspråket. Ofta fungerar det särskilt bra när man låter olika skikt av verkligheten mötas. Det lönar sig att dröja en stund vid de bilder vi hittar allra först, och söka efter kompletterande eller direkt motsägelsefulla bilder.

Språket

En svårighet med den här dikten är det rent språkliga. Hur talar man om sådant som är traumatiskt, tabu, smärtsamt. Hur sätta ord på något som kanske i grunden inte går att dela. Tror att det handlar om en balans mellan tydliga konkreta ord å ena sidan, och bilder, metaforer och ­andra poetiska uttryck å den andra. Sofia Rapp Johansson fick katapultpriset 2007 för sin debutdiktsamling Silverfisken som beskrevs som en nästan oläslig bok på grund av dikternas skoningslösa ärlighet om det värsta av övergrepp. En sak Rapp Johansson gör skickligt är att blanda in vardagsord och anspela på oförargliga talesätt. Texterna blir på det sättet tydliga och starka:

[…]

konserverade tårar och råkokta lingon

och slagen avtog aldrig i styrka

och jag lärde mej att

bättre en kuk i handen än tio i stjärten

[…]

Om »En död kropp« kan utvecklas skulle jag tro att ett liknande grepp skulle kunna vara effektivt. Att lägga in någon form av kontrast. Något ljust, något roligt, något glättigt, vardagligt? Det skulle också gå att göra med rytm eller rim som bryter stilen och tonen. Typ så här:

Förövarna spottar sitt galna garv,

pojkar som skjutit en liten sparv.

Sök fler bilder och uttryck, pröva dig fram … trots att det kanske är extremt svårt vid extremt svåra händelser.

Komposition

Den första raden ger en direkt ingång till övergreppet och vi får veta att kvinnans inre redan har försvunnit. Det är effektivt. Sedan kommer en skildring av det pågående övergreppet, spottet och skrattet. Sedan får vi igen veta att hon redan är långt borta, kroppen är död men inte hon. Ungefär samma sak sägs flera gånger på lite olika sätt. Det är möjligt att skriva detta på ett sätt så att läsaren drabbas av en samlad insikt, det som brukar kallas »det lyriska ögonblicket«, när raderna i en dikt sammanfaller i en enda avklarnad samtidighet.

För att uppnå högre poetisk verkan skulle jag därför testa att flytta om raderna, och kanske jobba med att förskjuta betydelsen av att hon, hennes inre, hennes själ överlevt och avlägsnat sig medan kroppen dött och ligger kvar. Kanske går det att använda bilden av sparven ytterligare? Kanske går det att jobba med orden »försvunnit«, »långt borta« och »tömt kärl«? Testa att lista synonymer, bilder och begrepp som uttrycker ungefär samma sak, går det att hitta ännu starkare lydelser?

Jag tänker också att den sista raden inte behövs för att dikten som sådan ska ha verkan. Den avslutar processen för läsaren, blir ett slags »men det gick bra i alla fall« som i sämsta fall får oss att släppa innehållet och gå vidare till nästa dikt. Vad händer om vi helt enkelt stryker den?

Den näst sista raden är den längsta. Den bär på ilska och hämnd. Är det en egen dikt? Experimentera med att låta den stå kvar men testa att koncentrera den mer. Och kanske är den här dikten i själva verket flera dikter? De små pojkarna som inte är små pojkar? Värt att skriva också om det? Temat med kroppen och själens olika reaktioner? Temat med sparven?