Jobba med rytmen

Katarina Isaksson har skickat in en bildrik dikt som rör sig runt smärtan av en förlorad kärlek. Med några små ändringar kan den fördjupas ytterligare.

Begravning

Bygg en träkista till vår kärlek

Fyll den med döda duvor

Sänk den ned i djupet

Kasta mitt hjärta ovanpå

Högaktningsfullt, begrav vår kärlek

Annons

Använd dina vackra ord

Mitt hjärta bland döda fjädrar

Slår obrukbart för två

Det kallar på dig i mörkret

Jämrar sig tills det ruttnar

Gör inget besvär med en gravsten

Ingen går dit ändå

Minns vår vackra kärlek

Allt vackert blir till jord

Annons

Du dukar

med nya servetter på ditt bord.

 

MATS KOMMENTAR:

Jag tycker om den här dikten för att den är så konkret. När vi skriver om kärlek frestas vi att uttrycka oss med abstrakta adjektiv som smärtsam eller evig. Men Katarina använder substantiven på ett kreativt sätt. Poetiska bilder består inte bara av synintryck, utan också av hur de låter, av rytmen, rimmen och kontrasterna.

Som helhet fungerar dikten bra. Härifrån kan man ändå försöka utveckla den. Se mina förslag som exempel på hur det går att jobba för att eventuellt hitta ett uttryck som kommer ännu närmare poetens budskap.

Motivet. Om vi börjar med att fråga oss vad dikten handlar om är svaret kort: Att begrava sin kärlek. Motivet är sorgen efter en förlorad relation, och önskan att gå vidare.

Det som händer i dikten är ytterst påtagligt. Bygg en träkista, fyll den med döda duvor, sänk den i djupet, kasta hjärtat ovanpå. Det är också här rörelsen ligger. Kärleken grävs bokstavligt talat ner tillsammans med hjärtat. Men sedan är vi ovan jord och hjärtat fortsätter kalla. Grav­stenen nämns och slutligen borddukningen. ­Dikten är nere i graven och vänder.

Bilderna. I bildskiktet stannar dikten i och runt graven: djupet, mörkret, jorden och duvorna får gestalta den döda kärleken.

Det är riskabelt att använda sig av hjärtat i en dikt om kärlek. Bultande och bristande hjärtan har vi fått nog av. Men ett hjärta som begravs och sedan fortsätter att kalla och jämra sig medan det ruttnar har vi inte mött förut. Det blir en metafor för en förlorad kärlek som tar tid att värka ut.

Det går att byta ut duvorna, de förknippas med ömhet och fred, men är det verkligen det mest utmärkande draget i den här personliga upplevelsen av kärlek? Allitterationen mellan »döda« och »duvor« fungerar lite hypnotiskt. Det är bra, men vilka andra bilder skulle kunna fungera? Trastar? Kråkor? Drakar? Sök en unik bild.

»Vackra« är också ett ord som vi helst vill undvika. Vad betyder det egentligen? Kanske fungerar det här eftersom det anspelar på »högaktningsfullt« och jag då läser det sarkastiskt, eller eftersom det inte är kärleken som står i fokus, utan sorgen. Det är en utmaning för alla poeter att hitta bilder och metaforer för »dina vackra ord« och »vår vackra kärlek«.

Språket. Tittar vi på hur poeten använder språket, ser vi att dikten har en fallande rytm, de flesta rader inleds med en betonad stavelse och avslutas med obetonad.

Första versen har den starkaste rytmen, den kompliceras men bryts inte av ordet »högaktningsfullt« i vers två. Det går dock att förstärka rytmen och samtidigt koncentrera dikten ännu mer. Hur låter det om vi tar bort »Mitt« så vi får »Hjärtat bland döda fjädrar«? Att det är »mitt« vet vi redan. Samma sak med »Det« så vi får »Kallar på dig i mörkret«.

På så sätt förstärker vi det tunga nedåtsug som kommer av att varje rad börjar tryckstarkt och bestämt: Bygg en, fyll den, sänk den, kasta, hjärtat, kallar.

Diktens tre sista rader inleds med obetonade stavelser, rytmen vänds till stigande. Det märks knappt men intuitivt upplever vi en annan stämning. Här kommer en mer försonad ton och här finns både smärtpunkten och upplösningen. Meningen är inte utan bitterhet men innebär trots allt ett steg vidare. Kärleken har blivit till jord, bordet dukas om.

Upprepningen av ordet kärlek stärker strukturen. Så även slutrimmen i första, andra och tredje versen: ovanpå, två, ändå. Och förstås jord – bord i sista versen. De är inte påträngande så att man genast lägger märke till dem, men håller ändå ihop ljudbilden.

Jag skulle också anstränga mig för att skapa kontrast till allt det mörka och döda någonstans i dikten. Det kan räcka med ett enda ord med en mer öppen klang eller ljusare association: silver, is, kristall?

Kan rörelsen förstärkas? Vad händer mellan begravningen och den nya dukningen? Grönskan gräver i himlavalvet? Knivar och gafflar trevar med jordiga fingrar över bordsskivan? Till och med en eller annan skata i fonden skulle kunna skärpa till budskapet.

Så här skulle slutet kunna se ut, men det är förstås en smakfråga:

Kallar på dig i mörkret

Jämrar sig när det ruttnar

Allt vackert blir till jord

Trastarna lyssnar i gräset

Res ingen sorgsen gravsten

Grönskan gräver i vinden

Du dukar med putsad kristall

Och silverbestick på ditt bord

Fuskade in några »i-ljud« på slutet … För att nå så långt vi kan med våra ord måste vi orka ifråga­sätta varje rad, stavelse, bokstav, om och om igen.