Fundera ett steg längre

Ethel Pettersson har skrivit en dikt som är verksam i alla sina delar. Särskilt väl lyckas hon med att låta språket, rörelsen och bilderna förstärka varandra.

Ur jord, av Ethel Pettersson:

Upp ur kalla jorden

i övermodigt trots sig bryter

gröna stänglar,

vita klockor

med klang av malm i doften

Annons

Bävande,

av varma doftstråk buren

lyfts mitt vinterhjärta

mot ljus och kraft

 

MATS KOMMENTAR:

Jag tycker om Pettersons dikt för dess enkla, nästan haiku-liknande ­klarhet. Petterson använder språket och bilderna på ett sätt som understryker styrkan i dikten och de trots­iga stänglarna.

Motivet

Vad händer i den här dikten? Vad handlar den om? Det är enkelt: en planta bryter jordytan och blommar, någon känner doften. Den handlar om att orka växa. Temat är viljan att leva, och löftet om en belöning till dem som tar sig igenom mörkare tider.

Annons

Det finns en tydlig rörelse uppåt, ur jorden mot ljuset och kraften.

Det är ett mycket vanligt motiv i poesi och litteratur, en av de frågor som ständigt sysselsätter oss människor: Hur ska jag orka? Till vilken nytta? Svaret är att om den här sköra blomman, jag ser en liljekonvalj, orkar bryta igenom jordskorpan efter den långa kalla vintern, så orkar du också. Belöningen kommer.

Insikten förs fram till oss via liljekonvaljdoften. Det är väldigt fint gjort. I princip är det ju orden, dikten, som ger oss tröst, men poeten använder doftsinnet för att nå oss på ett djupare plan.

Bilderna

Bilderna i dikten är bara skenbart enkla. De griper in i varandra och för på det sättet över en mer komplex upplevelse än om Pettersson bara skrivit ut vad hon såg. Liljekonvaljer som blommar i en glänta i skogen?

Den första bilden är den kalla jorden. Det är en början som ger oss ett tydligt avstamp och en effektiv kontrast mot stänglarna och de vita klockorna längre fram. Genom att låta klockan följa med in i nästa bild förtätas dikten. Dess absoluta vikt ökar. Petterson använder synestesi, det vill säga mixar olika sinnen med varandra. Doften är en klang. Ordet »malm« bidrar med ytterligare tyngd.

Nästa bild inleds med ordet »bävande«. Återigen hämtar bilden kraft ur föregående led. Jag ser en tung kyrkklocka som sprider sin klang och fortfarande vibrerar medan dess ljud når ut över bygden. Här knyts också tillbaka till övermodet i första raden.

Med »varma doftstråk« hämtar poeten upp kraften ur de föregående bilderna igen, samtidigt skärps kontrasten mot den kalla jorden. Nu är det inte stängeln, utan vinterhjärtat som lyfts. Kopplingen till blomman som legat frusen i marken hela vintern och i trotsigt övermod spränger jordtäcket uppstår intuitivt. Poetens avsikt fungerar utmärkt. Metaforen med livsviljan som en späd blomma som grönskar mot alla odds når oss med full styrka.

Raden »mot ljus och kraft« är diktens svagaste rad. Det är inte ovanligt att de sista orden i en nyskriven dikt laddar ur den spänning man byggt upp. Man säger för mycket istället för att lita på att dikten och läsaren själva kan nå fram till det budskap man vill förmedla. Vad händer om sista raden helt enkelt stryks?

Ett alternativ skulle också kunna vara att hitta ytterligare en bild för att fördjupa insikten ännu mer, skicka iväg läsaren åt något annat håll. Om det ska fungera tror jag att det borde vara något helt annat. Något oförutsägbart som ställer den invanda bilden på kant.

Språket

Också språkligt fungerar den här dikten utmärkt. Nästan hela dikten består av trokéer, det vill säga en versfot sammansatt av en betonad och en obetonad stavelse. »Upp-ur«, »kall-a«, »jord-en«. Det blir en fallande rytm i dikten. Den sista obetonade stavelsen i varje rad bidrar till känslan av eftertanke och tyngd i läsningen. Det passar bra ihop med doften och klangen av malm och motståndet som den gröna stängeln kämpar mot. Samma effekt bidrar den omvända ordföljden till. Normalt börjar vardagssvenskan sina meningar med subjektet följt av ett verb: Jag äter, jag går, jag reser. Här skulle det bli ungefär så här:

»Gröna stänglar bryter sig övermodigt upp ur den kalla jorden.«

Det låter inte särskilt poetiskt. Det beror både på att rytmen ändras och att andra ord betonas. Spänningen som Pettersson bygger upp i sin dikt försvinner nästan helt.

Men återigen bryter den sista raden mönstret. Det skulle kunna vara en styrka, åstadkomma en poäng. Men här faller orden snarare platt. Jaha? Ljus och kraft? Ja, det visste vi väl.

Komposition

Det är ju inget ovanligt att vilja lyfta ljuset i en dikts budskap i sista raden, jag bläddrade snabbt bland Tomas Tranströmers dikter och fann till exempel de här sista raderna:

Alla log bakom uppfällda kragar

och drar mig upp ur sorgsenhet

Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.

Anledningen att de här slutraderna fungerar bättre tror jag är att de både utvecklar egna bilder, knyter an till och utvidgar det föregående. En »Tranströmer-rad« till den här dikten skulle kanske vara:

sprider sina sälla klockslag

Petterssons dikt fungerar alltså utmärkt och vittnar om ett gott hantverk, en känsla för språkets inneboende funktioner. Vi behöver dikterna som bekräftar oss, som tröstar och som fyller tillvaron med mening. Trots det vill jag till slut utmana er att fundera ett steg längre. Den här dikten överraskar oss inte. Och det är förstås inte syftet. Men hur skulle den kunnat se ut om den velat bryta vårt invanda sätt att se på motstånd, livsvilja, tålamod? Om den velat vrida bilden av de sköra stänglarna som övervinner vintern till något nytt och oväntat? Det vore en annan dikt. Jag vet. Vem skriver den?