Centrallyrikens mysterier

Korta stämningsskapande dikter kan vara nog så kraftfulla. Det behövs inte alltid så många ord eller komplicerade metaforer. Men vad ska du tänka på om du vill skriva centrallyrik?

Tidig morgon av Lottie Ålhed:

Morgonen nyper
dina kinder

Över taken
har en osynlig hand
pudrat köld

Viktigare
nu
att hålla balansen
och värma upp
huset
inifrån

Mats kommentar:

Många av de dikter som ni läsare skickar till mig utgör det som brukar kallas för centrallyrik. Lottie Ålheds stämningsfulla dikt Tidig morgon tillhör dessa. Svenska Akademiens ordbok, SAOL, som finns att rådfråga gratis på nätet, skriver att centrallyrik »utgör det direkta uttrycket för en författares personliga stämningar o. känslor, lyrik i inskränkt mening, kärnlyrik.« Detta då i kontrast till poesi som har ett mer berättande eller resonerande drag. Gränslandet är förstås enormt och många dikter kan säkert lätt kategori-seras som både det ena och det andra.

Annons

Motivet

För att ta reda på motivet i dikten kan vi fråga oss vad som händer i den. I Ålheds dikt har det blivit kallt och viktigt att hålla värmen i huset. Men ingen tror väl att det handlar om en klimatrapport? Bilden av det frostnupna huset och människan där inne som försöker hålla värmen, inte bara själv utan i hela byggnaden, är en allegori, en utvidgad metafor som snarare för tankarna till samhället och den lilla människan. Det har blivit viktigare att värna sin egen värme när samhället blivit kallare och hårdare. Det finns egentligen ingen direkt ledning för den här tolkningen i dikten som sådan, men formen, huset och klimatet, för tankarna åt det hållet eftersom det är en vanlig figur, ett bildligt uttryck som hänvisar till -något annat. Människokroppen är själens bostad. Vi talar om livet som en trädgård, livets höst, samhällsklimatet och så vidare.

Det fina med den här dikten är att Ålhed tar bilden vidare, gör något eget av den, bara en -liten, liten glidning – men ändå nytt.

Bilderna

På bildnivån har vi att göra med tre olika grepp. Dels besjälning, ett slags trop, när morgonen ges en avsikt, en vilja. Dels en absolut metafor, den osynliga handen, som saknar sakled. Det vill säga vi vet inte vad handen egentligen står för, den jämförs inte med något, utan representerar en kraft rakt av, kanske vädrets makter, en gudomlig vilja, politiska vindar eller något i den stilen. Den sista versen är en komplex metafor. När hon skriver »hålla balansen och värma upp« är det få av oss som tolkar det bokstavligt. Vi vet att det handlar om själsliga förmågor och behov.

Språket

Med så få rader kan man tro att det inte finns så mycket att säga om språket. Ändå kan vi konstatera att Ålhed konsekvent använder en fallande rytm. Samtliga rader börjar med en betonad, tryckstark stavelse, och slutar med en obetonad, trycksvag stavelse.

Orden »hand« och »köld« kan läsas både som betonade och obetonade. Om man betonar dem uppstår något som kallas cesur, en paus eller taktvila då vi förväntar oss en obetonad stavelse efter den betonade. Det bidrar till att ge raden en mer ödesmättad melodi. Vilket jag själv upplever är en av den fallande versens främsta egenskaper.

Poeten har också valt att använda sig av korta rader, ibland bara ett ord per rad. Sannolikt med en önskan att betona vart och ett av orden och kanske bromsa upp läsningen och på det sättet bidra till känslan av kontemplation, eftertanke, som är vanligt i centrallyriken.

Annons

Kompositionen

Ålhed har delat upp den korta dikten i tre verser. Risken med det är att dikten istället uppfattas som gles och innehållslös, som om poeten inte kunnat formulera något mer utförligt. När man ser dikten på pappret eller skärmen uppfattar man den som fragmentarisk och tunn, när den egentligen är väldigt koncentrerad. Det kan fungera bra med den här glesa uppställningen men jag tror att det i så fall kräver ett annat sammanhang, att det är en av flera dikter samlade i bokform. Men i just det här fallet är jag tveksam. Varför dela meningen »Morgonen nyper dina kinder«? Personligen tycker jag att den bilden tjänar på att hållas på en rad.

Genom att fortsätta koncentrationen av dikten kan »handen« föras visuellt närmare radslutet »kinder«. Vi är då fortfarande kvar i bilden av -morgonen som nyper och intrycket blir mer substantiellt.

Det finns också en rörelse i den här dikten, utifrån (trädgården) in i rummet (vedspisen). Från kylan till värmen. Från den osynliga handen, till det indirekta diktjaget som värmer huset. I mina ögon stärker det strukturen och budskapet. Också rörelsen förstärks om vi drar ihop dikten så att själva satsytans form nästan trycker ner läsaren genom raderna.

Till sist vill jag också testa att byta ut ett ord: »balansen« – jag tror att många intuitivt uppfattar meningen med det. Men när jag tittar på dikten nedan så inser jag att »färgen« skulle kunna fungera. Det förskjuter innebörden lite, men jag tycker om den nya förbindelsen till kinderna i rad ett. Det uppstår ett slags motstånd mot den där kindnypande morgonen. Dessutom … blir inte dikten en liten smula mer politisk så?

Morgonen nyper dina kinder

Över taken har en osynlig hand

pudrat köld

Viktigare nu att hålla färgen

och värma upp huset

inifrån