Att ge sig in i den bundna versens landskap med alla sina skogar, berg och lurande klyftor kan vara livsfarligt och blir snabbt en övning i statiskt stavelseräknande. Det är dessutom lurigt eftersom man räknar betonade och obetonade stavelser, och många versrader kan betonas på flera olika sätt. Dessa betoningar kan dessutom skifta mellan dialekter och över tid och det är inte säkert att den formella versfoten följer den praktiska. Versfoten kan helt enkelt ändras när man läser dikten högt.

Själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i sådana övningar, bortsett från den sapfiska versen och en och annan rad i penta- eller hexameter.

Takt-, rytm-, och rimterminologin är omfattande. Till exempel är blankvers en orimmad femfotad stikisk och jambisk pentameter. Men lugn, du behöver inte kunna alla de litteraturvetenskapliga termerna, blankvers är bra att börja med om du vill trimma din rytmkänsla. Det kommer att gynna din fria dikt, som att springa långt ibland, fast man är en sprinter.