Hexameter är ett versmått som baseras på sex betonade stavelser. Det har sedan Homeros tid särskilt använts för episka, berättande texter som de klassiska Illiaden och Odysséen. Skanderar man dem högt är det många som känner igen den klassiska rytmen, få versmått har ett så drivande sug, som dyningar efter en långvarig storm på Bottenhavet.

Jimmy Svensson, redaktör för tidskriften Populär poesi, tillika doktor i litteraturvetenskap, upplyser mig om att det är ytterst ovanligt med kvinnliga poeter som skriver på hexameter. Han nämner dikten Gefion av Eleonora Charlotta ­d’Albedyhll (1814) som ett sällsynt exempel.

I avhandlingen Versform och ikonicitet för Svensson fram en teori som går ut på att kvinnor, som var utestängda från högre bildning och därmed särskilt latinet, uppfattade hexameter som en patriarkalt kodad versform som de var uteslutna från. För deras del blev den fria versen ett uppror mot de manliga poetiska normerna. Även om de inte själva uttryckte sig i dessa moderna termer.