Att skriva poesi om döden

Det är svårt att beskriva döden med ord. För nutida poeter är utmaningen att hitta ett eget språk för att berätta om förlusten och sorgen.

Rökstenen som restes för cirka 1 200 år sedan, den mest kända av alla runstenar, har kallats Sveriges äldsta litteratur. Man brukar räkna en av stroferna som den äldsta kända svenska dikten. På litteraturbanken.se hittar jag den här tolkningen:

Då rådde Tjodrik

den dristige,

sjökrigarnas hövding

över Reidhavets kust.

Lästips! Poesin lever och frodas. I dag finns mängder av nya vägar för dig som vill nå ut med dina dikter.

Nu sitter han rustad

Annons

på sin gotiska häst,

med sköld över axeln,

den främste av Märingar.

Rökstenen har lästs som en berättelse om manlighet och krigiska hjältedåd. Men ny forskning visar att det är möjligt att tolka texten som en läsinstruktion. Den handlar då om hur runorna gör det möjligt för oss att minnas de som lämnat oss.

I boken Myrstigar har Jesper Svenbro skrivit om hur även de gamla grekerna använde gravinskriptionerna och dikten för att bevara minnet av de döda. En gravskrift lyder:

Åt Demotimos lät hans egen moder Amfidama förfärdiga denna gravvård, ty inga barn föddes i hans hus.

Inskriptionen berättar också om hans prestationer som löpare och fortfarande 2 500 år senare, när vi läser den här texten, återuppväcks i någon mening minnet av honom. Svenbro visar också hur även grekernas gravskrifter behandlar själva skrivandet och läsandet. Dikten blir ett sätt att minnas både den som skriver och den som dör.

 

Edith Södergran, Barbro Lindgren, Nils Ferlin, Karin Boye, Bo Setterlind, Pär Lagerkvist. Alla har de skrivit dikter som citeras flitigt i begravningsannonser vecka efter vecka, år efter år. Dessa kärnfulla dikter måste tillhöra de allra mest lästa. Ofta citeras endast några rader med enkla slutrim. De talar om minnet av den nyss avlidne, om vad som möter oss efter döden. De gestaltar sorg och skänker tröst.

Annons

Att skriva dikter om döden är paradoxalt. Om poesin hjälper oss att tala om sådant som vi i vardagsspråket saknar ord för, så är det dessutom tabu att vara alltför tydlig eller rättfram när det gäller döden. Utmaningen att mejsla fram en poetisk sanning blir dubbelt så stor. En utmärkt träning för oss poeter.

I vanliga fall brukar jag ge rådet att undvika ord som är alltför nära förknippade med ämnet du skriver om. När det gäller döden tror jag att det kan vara tvärtom.

I Språktidningen (nr 4, 2016) skriver språkvetaren Anna Vogel om hur vårt språk hanterar döden. Hon menar att vi förnekar tre besvärande aspekter av den: 1 Att den är oundviklig; 2 Att det är en stor och ovanlig händelse som drabbar oss; 3 Att vi inte har en aning om vad som händer med oss när den inträffar.

 

För det första menar hon att vi använder verb som får det att låta som att döden är ett aktivt val. Konstruktioner som att gå bort, vända blad, ta oss ut på den sista resan antyder det, när vi i själva verket inte har någon kontroll alls över när och vart det bär hän. Som att livet fortsätter på andra sidan, en ny morgon väntar. Två ofta citerade rader av Stig Dagerman lyder: ”Att dö är att resa en smula / från grenen till fasta marken.” Eller varför inte Pär Lagerkvist:

Snart är du död och vet ej att du glider

på livets båt bort mot de andra landen

där morgon väntar dig på dolda stränder.

Båtresan knyter också an till myten om färjekarlen Karon som möter oss efter döden och tar oss över floden Styx till dödsriket.

 

För det andra trivialiserar vi döden genom att tala om den som något vardagligt, man kilar vidare, ställer in tofflorna. Vi talar om att det skymmer eller att någon somnar in. Som om det inte var något särskilt med det. Alf Henrikson: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag/ och någonting alldeles oväntat sker.”

Rytmen, tonen och ord som ”liksom” och ”alldeles” bidrar till att mildra, eller underdriva det som hänt.

En av de allra vanligast citerade dikterna i begravningsannonser är skriven av Barbro Lindgren och finns i hennes debutdiktsamling Gröngölingen är på väg (1974):

Någon gång ska vi dö

du och jag

Alla människor ska dö

och alla djur

och alla träd ska dö

och blommorna på marken

men

inte allihop på samma gång

utan då och då

så att det knappast märks

Dikten är obeveklig i sitt upprepande av ordet dö hela tre gånger. Samtidigt gör den döden till något vardagligt, något som händer hela tiden och allt levande. Nästan som att det inte är något märkvärdigt att någon dör och de sista raderna understryker det triviala, ”inte allihop på samma gång”. Dödsfallet kommer knappt att märkas.

Och ändå är det kanske den mest dramatiska händelse som drabbar oss när någon nära avlider.

 

Det tredje och sista Vogel säger är att vi får det att låta som att vi vet var vi hamnar när döden inträffar. Vi kommer hem, vi har gått till vår himmelska fader, till dödsriket. Bland begravningsannonserna finner vi ofta den här dikten av Edith Södergran:

Det är en strimma hav, som glimmar grå

vid himlens rand,

den har en mörkblå vägg,

som liknar land,

det är där min längtan vilar

innan den flyger hem.

Vi vill så gärna känna oss trygga också inför döden. Att den som lämnat oss inte går in i ett ändlöst mörker utan landar på en ljus och trygg plats. Södergrans dikt gestaltar en resa till dödsriket, som hon kallar ”hem”. Den blå randen är en slags mellanstation, så välbekant för oss, och ändå oåtkomlig. Vi kan förstås inte vara säkra på att dikten handlar om döden. Men bilden och kompositionen ligger så nära vårt traditionella sätt att skriva om den att tolkningen ligger nära till hands. Men dikten kan lika gärna handla om sorgen efter den som lämnat oss, som ”flugit hem” och som vi snart ska följa.

En annan ofta citerad dikt i begravningsannonser är Stig Dagermans Höst. Man brukar använda den första versen som summerar den gängse bilden av döden som en alldaglig resa, en årstidsskiftning, men dikten fortsätter och fördjupar bilden. De två sista verserna:

Hur snart blir kinderna vita.

Så kyss dem med läppar av vatten.

Se, måsarna textar med krita

en dikt i den svarta natten

Hur snart står popplarna höga

och nakna med svärta i strecken.

Att dö är helt enkelt att snöga

Som löv i den muntra bäcken

Resan som övergripande bild finns där, men bilderna är nya och utmanande. Här återkommer också själva dikten och skrivandet som ett sätt att befästa både döden och livet. Både måsarna och popplarna blir skrivtecken som förebådar döden.

För oss nu levande poeter är utmaningen inte att hitta nya metaforer för resan, stranden, hösten. Utmaningen är att hitta ett alldeles eget språk för vår enskilda och särskilda förlust, min sorg, vår smärta. Själv kämpar jag alltjämt med att hitta ett språk för döden. Poeten, ur diktsamlingen Systemet (2008):

Sörj mig, sörj mig högljutt

sprid ut att jag inte kommer tillbaka

sprid orden, sprid tårarna och smärtan

sprid bilderna, barndomsbilderna

sprid de gulnade fotografierna med mig

på en trehjuling och med blå hängselbyxor

och en sjömanskeps och lintotthåret, det gula

gyllengula det solljusgula, bleknade spretiga.

Sprid budskapet, sprid liknelserna, sprid metaforerna

de överdrivna, de svårtolkade, de luddiga månljus-metaforerna,

flodens virvlar, färjefärden, svanesången –

sprid dem och att nu har han gått över

till andra sidan, den sista vilan och

herre gud – hav förbarmande –

låt mig sedan få frid.

Rekommenderas för dig