Att skriva och skriva om

Jag får ofta frågan hur man vet att en dikt är klar. När ska man sluta ändra? Blir en dikt någonsin färdig?

Det finns flera svar på den frågan. En dikt är färdig när alla dess delar bidrar till att förmedla den känsla eller det budskap du som poet strävar efter att förmedla. Det finns inget objektivt mått för det. Du måste själv sätta ner foten.

Men det gäller att inte ha för bråttom. Som poet har du automatiskt mer information om dikten än dina läsare. Därför måste du läsa dikten kritiskt, söka efter alternativa formuleringar, synonymer, radbrytningar, bilder som kan göra din dikt tydligare, svagare, öppnare – vad det nu är du vill skriva fram. De flesta av mina dikter har på det sättet ändrats många gånger, ofta under flera års tid, innan de når de tryckta boksidorna.

Ett annat svar är att dikten aldrig blir riktigt klar. Den förändras i takt med att världen, tiderna och läsarna förändras. Varje dikt jag släppt ifrån mig har vid sista korrekturet känts hundra procent färdig. Likväl händer det att jag något år senare vill stryka eller lägga till något ord.

Ytterligare ett svar är alltså också att en dikt alltid kan bli bättre. Den kan bli skarpare, få en tydligare ton, en ännu mer subtil stämning. Men kanske lurar man sig själv. Kanske skriver man till sist bara en annan dikt på grundval av den ursprungliga?

Det vore förstås förmätet av mig att hävda att en dikt av Karin Boye skulle kunna göras bättre. Men vi ska titta på en vers bara för att illustrera frågan. Blir en dikt någonsin klar? Så här börjar hennes dikt Till skuggan av en verklighet:

Du är en av mina drömmar

Annons

väl om ingen väcker mig!

ett av mina vackra ljus,

att ej mörker täcker mig.

Den här dikten talar direkt till ett ”Du” och är uppbyggd av en enkel fallande rytm och kvinnliga (tvåstaviga) slutrim i andra och fjärde raden. Den stadiga rytmen och rimmen ger dikten en stabil och helgjuten känsla. Men vad händer om vi väljer att bryta upp rytmen en smula?

En av mina drömmar är du,

Det är väl om ingen väcker mig!

Som ett av mina vackra ljus,

Så att mörkret inte täcker mig.

Jag tvingas lägga till ett par ord och ändra ordföljd. Det är inte lätt… det blir inte bättre men onekligen en annan, mer uppfordrande känsla. Det beror delvis på att den nu kan läsas stigande med betoning på orden ”mina”, ”väl”, ”ett” och första stavelsen i ”mörkret”.

Annons

Vad händer om vi struntar i rimmen?

”så jag inte täcks av mörker”

Och kanske ändrar radbrytningen?

En av mina drömmar

är du, bra

om ingen väcker mig.

Som ett vackert ljus

det är du,

så jag inte täcks av

mörker.

Inte bättre, nej. Lite mer som att någon argumenterar snarare än reflekterar. Men kanske vill vi gå längre ändå? Det där med ”ljus” känns lite för klent. Den jag skriver till är något starkare än så, kanske snarare någon som hjälper och leder mig?

En av mina drömda hamnar

ja det är du, bra

om ingen väcker mig.

Som en fyr på håll,

det är du,

så jag ej

går fel i

natten.

En annan dikt börjar visa sig. Så här kan jag jobba på tills jag når ett uttryck som i mina öron träffar rätt. Den dikt jag nu arbetat fram är inte bättre än Boyes. Den uttrycker en annan känsla men inte särskilt lyckat skulle jag säga. Det är onekligen svårt att förbättra Boyes original. Den här dikten har ­mindre auktoritet och klarhet över sig. Så skulle nog Boye aldrig ­uttrycka sig. Men kanske är det ungefär så här hon ­jobbat? Bara åt andra hållet.

Jag drömmer om att Boye hade kunnat slå sig ner vid mitt bord och gå igenom någon av mina dikter. Vad hade hon tyckt om den oregerliga moderna poesin?

I min diktsamling Komage (2008), undersöker jag vad som gör skillnad i en mer eller en mindre bearbetad dikt. De inledande dikterna i boken är ett slags ordnat råmaterial. Bearbetat men med en ursprunglighet som har mycket av de första infallen kvar i sig. Dessa dikter står för sig själva och i alla fall i min värld är de ”färdiga”. Trots det bearbetar jag dem genom boken och efter några ”omtagningar” är den sista versionen komprimerad och det lyriska uttrycket mer renodlat.

Men är de ”bättre”? Vem vet …

På sidan nio en bit in i en dikt som är två sidor lång, med korta, närmast avhuggna rader, heter det till exempel så här:

 

hånler med förvridna

ansikten på andra sidan med

skrattet ekande med dofterna

som sipprar ut i springorna

när jag glömmer och

glömmer att vi skadade

varandra att jag minns hela

/ … /

illaluktande dyningar som

välver sig ur

stumma bråddjup och

köldrök från havet blänk

Efter diverse omkväden kommer så den här dikten på sidan 85:

I mörkret välver drömmarna sig ur stumma bråddjup,

som dyningarna kring Notuddens iskransade stränder.

Dina gnistrande viskningar tystnar tillfälligt.

Ser allt dra sig tillbaka och tyna bort,

ser glädjen glida undan.

Vi dröjer kvar i köldröken från havet och står stilla,

och vi glömmer att vi skadade varandra.

Dina läppar oavsiktligt särade, dina ögon plötsligt öppna

korridorer in till ljuset.

Den första dikten tar sin utgångspunkt mer i en olustkänsla. Den är hårdare i tonen och de spretande bilderna bidrar till att den känns mer orolig. Längre fram plockar jag in och stöper om bilderna, skriver längre rader och åstadkommer en annan ton med hjälp av rytmen, särskilt i den inledande raden om dyningarna med sin assonans mellan ”ö-na” och ”u-na”.

Den rytmen fanns inte i den första versionen, mest på grund av ordet ”illaluktande” och de korta raderna.

Eller ta de här raderna på sidan 41:

… sammanbitna

och hoppfulla, deras skrämda

blickar när de skyndar

mellan de trasiga korvbröden

och spanar ständigt upp mot

skyarna, även skyarna tar jag

emot där de kommer

störtande

Som på sidan 100 låter så här:

sammanbitna och hoppfulla. Deras skrämda

blickar när de skyndar under skyarna, även

skyarna tar jag emot där de kommer

störtande.

”Skyndar” och ”skyarna” (två gånger) har kommit närmare varandra. Allitterationen och assonansen bidrar till att skapa en starkare helhet i den senare versionen.

Jag och Boye arbetar måhända med samma poetiska verktyg. Rytmen, ljuden, bilderna. Det finns både mål och mening. Men för oss som skriver poesi är det ändå vägen som är mödan värd.