I en fungerande dikt uttrycker språket något som är mer än dess delar. En mångata blir uttryck för din längtan, blåsippor symboler för styrkan i tillvarons ofattbara existens, barfotabarn kan företräda alla utsatta människor. Tomas Tranströmer har skrivit angående sin poesi: »De yttre upplevelserna korresponderar ofta med de inre; det yttre stiger i mig. Den inre och den yttre världen är båda lika verkliga. Poesin uppstår någonstans i det rum där de möts.«

Även skenbart enkla dikter bygger på att de sammanför, vrider och vänder på språkliga element som var för sig är banala, men som tillsammans låter oss se och tolka världen och oss själva på nya sätt.

Jaques Werup, Envoi: