Så skriver du en tidlös dikt i samtiden

Ekopoesi kallas en gren av lyriken som grönskar just nu. Vad är ekopoesi och hur förankrar man sin poesi i samtiden?

När vi skriver poesi närmar vi oss världen på ett utstuderat subjektivt vis. Det är vår egen upplevelse som gestaltas. När vi samlar intryck tolkar och sorterar vi dem samtidigt utifrån våra egna levda liv. Hur vi sedan formulerar dem och ställer upp dem på papper avgör om det vi skriver kommer att betraktas som poesi.

Ekopoesi är ett relativt nytt begrepp, även om mycket som skrivits tidigare också skulle kunna kallas för just det. Olika definitioner talar om en poesi som tar sig an vårt förhållande till vår tids miljöfrågor. En poesi som inte i första hand närmar sig naturen ur ett mänskligt perspektiv utan inifrån naturen själv. Vi talar också om en poesi som förhåller sig på ett särskilt ansvarsfullt vis till sin omvärld. En poesi som vill engagera och därför i någon mening blir politisk.

Annons

Dan Andersson var en av de som tidigt skrev naturlyrik där naturen inte bara är en spegel för poetens själ utan sig själv nog, och där människan endast är en betraktare eller till och med inkräktare. Ur dikten »Vårkänning« i Kolvaktarens visor från 1915:

Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider…

Dikten uppfylls av en detaljrikedom och närhet till naturen som gör den mer påträngande och självständig, något som pågår utan oss människor. Det är inte så långt ifrån tonen i vissa av Jonas Grens dikter i samlingen Antropocen, skriven hundra år senare:

Jag vet inte
hur det är att vara fästing
blind  Hängande på bladet
Och när jag känner
lukten av smörsyra
kasta mig ut
i hopp om blod

Gren nämner också två av Dan Anderssons diktsamlingar som viktiga inspirationskällor. Det »nya« är kanske att människor i ekopoesin framstår som mer av ett hot? I den danska poeten Pia Tafdrups skiss till en poetik skriver hon att det är omöjligt att finna historiens »essens« i sin egen tid, att konst kolliderar med tiden den blir till i, eller läst i, och att långt ifrån alla konstverk överlever den kollisionen.

Som poeter och blivande poeter har vi något att lära oss här. Det första är att litteraturvetare och kritiker alltid kommer att vilja etikettera poesin. Det andra att dikten och samtalet om dikten alltid förhåller sig till samtiden.

Det tredje är en insikt om vad poesi är till sin innersta kärna. Ett slags ansvarstagande; »Jag ser något. Då bör jag berätta det. Och jag bör berätta det så ärligt, sant och utlämnande som möjligt.«

En poetik är ett slags manifest för poeter. Många namnkunniga har skrivit en poetik. Världens äldsta kända poetik är Aristoteles Om diktkonsten som fortfarande efter tvåtusentrehundra år är relevant.

En poetik talar om vad poesi är, eller bör vara. Kanske har du redan funderat på det för din egen räkning? Många poeter reflekterar också kring de här frågorna i sina dikter. Ibland invävt i poesin som en del av uttrycket.

Det är inte så konstigt eftersom poesin är ett försök att lyfta så många slöjor som möjligt från hur och vad vi upplever som verklighet. Då blir språket inte bara ett verktyg utan också ett hinder. Ord lurar oss att ibland uppfatta världen fel. Att reflektera över det i dikten är att göra både sig själv och läsaren medveten om vad som pågår. Att vara på sin vakt.

För min egen del återkommer jag, som många andra poeter, till frågan i min egen diktning. Om poesin är större än en själv, kan man då vara poet utan att veta om det? Ur Årorna i Flocktjärn:

Gratis skrivtips och inspiration

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få gratis skrivtips och inspiration direkt i din mejlkorg!

allting vänder där i selet
i bakvattnet   hästiglar som små aniaror i ett
undervattensuniversum
stellaris       alger        stjärnhopar
av kisel        galaxer       nebulosor
är en poet utan att veta vad en poet är

Bland de som nu kallas för ekopoeter är det vanligt med reflektioner kring språk, makt, ansvar. I Astroekologi skapar Johannes Heldén ett poetiskt verk som delvis liknar en akademisk text med fotnoter, artbestämningar, teckningar, fotografier; men med poetiska bilder, avbrutna rader och metaforer. Eftersom språket är korrumperat av de krafter som vill hindra oss att förstå vad som egentligen händer, så måste han slå sönder och göra om sättet att prata om naturen:

38. En fråga: vad skulle ett hemligt språk kallas, insprängt mellan regndroppar. En lista, ett moln av grus (i grumlig vätska).

Maria Küchen, ur Rosariet, Det marina:

Maktordning är något somsättersigsjälvtibalansensställe.
Maktbalans är inte balans.
I stället för maktens över- och underordning: ekvilibrium

På de sista sidorna skriver Küchen om att återerövra sitt alfabet ett steg i taget. Redan på sidan elva skriver Pär Hansson i Kajak:

Om någon ser mig
från stranden eller gårdarna
uppe på åsen
kan de tänka
att det är paddlaren
som paddlar
enkel som ett tecken

Hansson gör sig själv, diktjaget, till den som är språket, är dikten. Jonas Grens texter i Antropocen utstrålar istället en fast tro på diktens förmåga att kommunicera, att nå fram och förändra. På sidan 82 kommer den här vackra meningen: »När ordsalvornas knallar råmade över landskapen stod åldrade ledamöter i givakt i båtarna«.

Pia Tafdrup skriver att hon inte använder naturen för att tala om den, utan för att tala om människans natur. Att dikten gäller metafysiska frågor och överskrider vad som kan erfaras. Tafdrup:

»Dikter är inte natur. De häver sig över den.«

Varje poet måste förr eller senare själv reflektera över kärnan i sitt skrivande. Varför skriver jag det här? Vad tror jag att språket kan göra? Vad spelar det för roll om den här dikten blir läst eller inte?

Lästips

Utveckla din egen poetik, men läs också den danska poeten Pia Tafdrups Över vattnet går jag. En personlig och lyhörd betraktelse av hur hennes poesi blir till, var den kommer ifrån och vad den gör med henne. Jag har sällan strukit under så mycket. »Det är hinsides det subjektiva som ängeln bor.«

Pär Hanssons diktsamling Kajak, har en »ekopoetisk« grundton i sig, i diktjagets sätt att vara i naturen, ett främmande vara, men samtidigt ett med intrycken. Poesi kan utgå helt från en poets egna upplevelser och just därför komma nära läsaren. Läs Kajak och fundera på var du har din egen starkaste närvaro.

Om du intresserar dig för natur- och ekopoesi kommer du inte runt Jonas Grens Antropocen. Läs den för att förstå komplexiteten i förhållandet människa, poet och natur. Men också för alla svindlande vackra och gripande ordsammansättningar. »Det finns en jordkällarslänt/Där åkerbären mognar i juli«.

Skriva poesi. Om diktandets hantverk

Om du gillade den här texten är du förmodligen även intresserad av boken Skriva poesi. Om diktandets hantverk.