Så skriver du en sonett

Pröva på det poetiska versmåttet framför andra. Alla poeters mästarprov. Så himla svårt är det inte. Börja med en obetonad stavelse, räkna till elva, rimma och byt rad!

Först och främst, en sonett kan se ut lite hur som helst så länge den har fjorton rader. Låt dig inte luras av dess traditionstyngda historia med rötter i medeltiden och 1300-talets Italien. Stirra dig inte blind på auktoriteter som Petrarca, Shakespeare och Stagnelius. Var helst sonetten kommit har man behandlat den fritt. Man har räknat stavelser och takter och varierat antalet efter behov. Man har delat in dem i strofer lite som man velat och skapat rimmönster efter lust och vilja.

Huvudsaken är att du mestadels använder dig av jamber, det vill säga att varje takt består av två stavelser och börjar med den obetonade stavelsen: Hallå! Kom hit! Se upp! Precis som i blankversen. Genom tiderna varierar antalet stavelser mellan 10 och 13 per rad. I svenska sonetter ser man ofta att varannan rad har elva stavelser och slutar med ett tvåstavigt rim, och varannan rad har tio stavelser och slutar med ett enstavigt rim, som i exemplet nedan.

En jamb motsvaras då av en kort och en lång stavelse: di-da. Trumma fram de första raderna i en av Lotta Olssons sonetter med fingertopparna. Den första med sex takter och elva stavelser, den andra med fem takter och tio stavelser:

Mitt ö/de att/ jag ska/pades/ som kvinn/a!
(di-da/ di-da/ di-da/ di-da/ di-da/da)
Mitt ö/de att/ jag döm/des till/ mitt kön!
(di-da/ di-da/ di-da/ di-da/ di-da)

Om du vill skriva traditionella sonetter måste du träna på att hålla den här takten. Enklast är nog att du lär dig några verser utantill och överdriver rytmen ordentligt när du läser.

Poängen med att använda ett bundet versmått är att det är bundet. Men inte att någon annan bundit det åt dig. Bestäm dig för hur du vill ha det. 10 till 11 stavelser och 5 till 6 takter kan väl sägas vara någon slags standard men gör det gärna till en dygd att variera. Tänk bara på att om du bryter rytmen kommer det att märkas och då måste det fylla en funktion, bidra till diktens uttryck. Träna på att skriva nonsensrader i rätt takt:

Jag är/ en bra/poet /som skriv/er jamb/er

Gemensamt för de flesta sonetter är att de består av 14 rader, det strängaste formkravet. För det mesta grupperas raderna i fyra strofer (samma sak som verser). Vanligast är att man sätter ihop dem av 4 + 4 + 3 + 3 rader, men andra varianter förekommer.

Den traditionella sonetten rimmar. Även här finns många variationer, känn dig alltså fri. Vill du hålla dig någorlunda till normen så brukar många använda mönstret: abba abba cdc dcd.  Som i Skuggor och speglingar från 1995. I den har Lotta Olsson skrivit 23 klassiska sonetter. 14 rader, 4 strofer och omväxlande fem eller sex takter, perfekt rimmade (flätningen inom parentes):

Mitt öde att jag skapades som kvinna! (a)
Mitt öde att jag dömdes till mitt kön! (b)
Jag älskar med försakelse som lön. (b)
Att älska är för mig att helt försvinna. (a)
Mitt öde att jag föddes som gudinna! (a)
Att inte få gehör för någon bön! (b)
För mannens skull är kvinnan skapad skön. (b)
Hon älskar – och hon blir hans tjänarinna. (a)
För kvinnor ligger kärlek döden nära, (c)
att älska och att dö är nästan ett. (d)
Men detta tycks ej kvinnor kunna lära, (c)
de rusar in i fällan man berett. (d)
De önskar intet mer än att bli kära. (c)
De dör, och de förvånas att det skett. (d)

Annons

Det är inte bara skickligt gjort, det är vackert och formen är kongenial med innehållet. Med det menar jag att tonen, rytmen och rimmen förstärker budskapet. Olsson har alltså inte bara valt sonetten för att imponera. Sonetterna anspelar också på den antika myten om Demeter och Persefone. Formens traditionstyngda historia och det stigande versmåttet bidrar till allvaret, samtidigt som innehållet är modernt, jag skulle säga feministiskt, och rör sig kring Persefones matvägran, eller anorexi, precis som i den grekiska myten.

Ni säger: Ät! Men jag skall inte falla.
Att neka hungerns lockrop ger mig makt.

Att använda ett strängt versmått som sonetten kan alltså vara både en kreativ utmaning för poeten och konstnärligt motiverat. I efterordet till Ingersonetterna, som är ett slags sorgebearbetning efter hans mamma, skriver Magnus William-Olsson att sonettformen lockar honom som tradition, inbjuder till en samvaro med de döda; att sonetten står i kontakt med poeter och poesi från mer än sju sekler. Återigen får formen alltså betydelse för innehållet. William-Olsson:

Om allting som jag skrev var ägnat dig
Vad skall jag skriva nu, och var skall orden
gro, i vilken mylla? Spegeljorden
som gör skillnad mellan mig och mig

Vägrar du ändå skriva slutrim kan du göra som Erik Lindegren i Mannen utan väg från 1942. Strunta i att räkna takter och att rimma rätt. Lindegren grupperade raderna i par och kallade det för en sprängd sonett. Det enda som är kvar av sonettformen är att varje dikt består av fjorton rader. Här några strofer:

hatets svarta magnet har sugit till sig vår flykt
och lidandet sluter sin kalk och tigger ej mer
på marknaden byter vi ut våra slitna ansikten
tvungna att låta sjukdomen ha sin gång
tigande uppföres vår falska styrkas skådespel
ironiskt riktas strålkastaren ned i vår avgrund

När han lämnade boken till förlaget ville de först inte ge ut den och han bekostade själv den första upplagan. Så småningom har den erkänts som ett av den svenska poesins mest inflytelserika verk. Temat för de här sonetterna var det just då rasande andra världskrigets besinningslösa förstörelse. Lindegren ville att formen skulle återspegla något av det mänskligas vanmakt, nödläge och kamp.

När du är en fulländad sonettpoet finns ytterligare en utmaning att anta. Att skriva en sonettkrans. Det innebär att du skapar fjorton perfekta sonetter och sätter ihop de första raderna i var och en av dem till den femtonde sonetten, komplett med rim och allt. Lycka till!