Vet ni egentligen vad ni letar efter?

Magkänsla, intuition och »när vi hittar rätt, så vet vi«. Förläggare kan vara minst sagt kryptiska och det är svårt för en stackars författaraspirant att förstå vad de är ute efter. Vi bad dem rannsaka sig själva.

Karin Linge Nordh

Förläggare, Forum

– Jag brukar säga att jag letar efter det jag inte vet att jag letar efter. Jag vill helt enkelt bli överraskad. Av exempelvis en ny röst, ett nytt tema, en ny, spännande miljö. Men bortsett från det vet jag självklart vilken typ av böcker som jag saknar på vår lista.

Förläggare pratar ofta om magkänsla, kan du förklara vad det innebär för dig?

– Det är som om alla sinnen skärps, jag sätter mig rakare upp och märker att jag läser snabbare och med större iver. Det är en sorts wow-känsla: det här är ju BRA!

Finns det någonting som inte alls fångar ditt intresse?

– Manus som är otroligt slarvigt skrivna med mängder av felstavningar och grammatiska fel. Och alltför stillastående, redovisande manus som saknar gestaltning.

Annons

Finns det risk att personlig smak spelar för stor roll i valet av vilka manus som ges ut?

– Personlig smak spelar självklart en enorm roll, men så måste det vara. Att man som förläggare brinner för de manus man ger ut är fullständigt avgörande för deras framgång. Det finns tack och lov många förläggare med olika profiler och preferenser. Det som oroar mig en smula är att vi är en tämligen homogen skara med liknande bakgrund. Vi behöver mer mångfald inom förlagsbranschen.

Har du någon gång fattat fel beslut?

– Självklart. Det har alla. Jag skrev exempelvis ett långt feedbackbrev till Tomas Bannerhed istället för att anta hans roman Korparna. Den belönades sedan med Augustpriset.

 

Helena Ljungström

Förläggare, Albert Bonniers

– Både ja och nej. Vi kan som förlag titta på vår kommande utgivning och önska oss en viss typ av manus: »Det vore bra både ekonomiskt och litterärt med en svensk stor roman till nästa höst«. Men att veta exakt vad man letar efter, nej, det går inte. De bästa manusen är de man inte visste att man skulle få läsa och älska.

Och om vi vänder på det – vad letar ni inte efter?

– Science fiction och fantasy är genrer som har varit svåra att nå ut med på svenska. Men om jag svarar att vi i princip inte letar efter ­science fiction kommer det säkert innebära att jag hittar ett sådant manus som tar mig med storm!

Annons

Hur vet du när ett manus är bra?

– Det pirrar alltid i mig när jag börjar läsa ett nytt manus och plötsligt sveps med, läser på, sugs in i den värld texten utgör. Magkänsla för mig handlar om att kunna se att ett manus kan bli en bok, en bok som jag skulle vilja få vara med om att ge ut. Det är en sorts förälskelse. Och som med alla förälskelser kan man ­penetrera och analysera den, men det finns också element som man inte riktigt kan dechiffrera.

Har magkänslan lett dig fel någon gång?

– Naturligtvis, det finns manus jag har tackat nej till och som något annat förlag har gett ut, beslut som jag kan ångra.

 

Dorotea Bromberg

Förlagschef, Brombergs

– Ja, det vet vi. Men det är just omöjligt att definiera på förhand. Det ska vara en bra historia som berättas med en egen röst, ett språk som känns originellt och okonstlat. Det ska vara trovärdiga karaktärer och en levande miljö­beskrivning. Enkelt, men så svårt! Men vi vet när vi möter en författare som är rätt för oss. Därmed inte sagt att vi aldrig missar.

Skulle du kunna beskriva hur din magkänsla fungerar? 

– Magkänsla är helt enkelt erfarenhet, vilket innebär ett par ögon som läst mycket kombinerat med en känsla för marknaden, förenad med äkta nyfikenhet och lust att upptäcka nytt.

Spelar förläggarnas personliga smak stor roll i valet av vilka manus som ges ut? 

– Självklart. Men det är så det måste vara med skönlitteratur. Alla läsare måste få tycka olika. Det är därför det är så bra att det finns många förlag att skicka sitt manus till.

Har du någon gång fattat fel beslut?

– Jag har många gånger fattat fel beslut. Men jag kan tyvärr inte berätta det.

 

Peter Karlsson

Förläggare, Norstedts

– Ja, det gör vi nog, men arbetet är ju just en blandning av att hitta exakt det där vi hoppas ska finnas och att bli överraskad av något man inte hade en aning om skulle tilltala en.

Och vad är det som inte tilltalar er? 

– Det är nog allra mest manusen som inte är manus, utan snarare personliga insäljningsbrev fulla med reklamfloskler och självöverskattning, begäran om stora förskott för att alls vilja ta sig tid att skriva sin geniala berättelse. Om inte författaren vill berätta sin historia så är den kanske inte så mycket värd.

Förläggare brukar prata om magkänsla. Kan du berätta hur det känns när din magkänsla säger att ett manus är bra? 

– När jag märker att jag struntar i en massa annat jag borde göra och bara fortsätter läsa. Eller när jag motvilligt varit tvungen att lägga det ifrån mig och önskar mig tillbaka in ­i ­ma­nuset.

Finns det risk att personlig smak spelar för stor roll i valet av vilka manus som antas?

– Den personliga smaken är förutsättningen för att vi alls ska hitta manus. Självklart händer det att man inte går igång på en text, men det är därför vi har lektörer och förläggare med olika smakprofiler. Hur som helst räcker det inte med ett antal objektiva kriterier, känner ingen något för texten ska man nog inte göra bok av den.

Har du någon gång fattat fel beslut?

– Ja.