Vad innebär bra gestaltning?

Gestaltning är ett begrepp som ständigt återkommer när skönlitteratur diskuteras. Men vad betyder det egentligen och vad utmärker bra gestaltning? Vi vände oss till tre av Sveriges främsta förläggare för att få svar.

Helena Ljungström

Förläggare, Albert Bonniers  

– Om man letar efter böcker i ett visst ämne, säg Karl den XII, så kan man hitta både skönlitterära verk och fackböcker som skildrar denne kung. Historikern Peter Englund valde i sin bok Poltava att utifrån sin historiska kunskap och källforskning gestalta slaget vid Poltava ur några olika människors perspektiv. Han levandegjorde kriget och det är det gestaltning handlar om, att med hjälp av språket iscensätta en berättelse så att det levandegörs för läsaren. All skönlitteratur använder sig av gestaltning, på olika nivåer i texten. Det kan handla om att gestalta miljöer, förlopp, karaktärer, samtal, tankar. På ett konkret plan: ”Han var kär” beskriver ett tillstånd medan ”Hela hans insida var fylld av sprittande bubblor” försöker gestalta känslan. Gestaltningen har som syfte att engagera och suggerera.

Är det helt avgörande för en text?

– Gestaltning kan ta sig uttryck på olika sätt beroende på vad för slags skönlitterär text det rör sig om. Tänk på skillnaden mellan en inre monolog eller en allvetande berättare som skildrar karaktärer utifrån, eller berättelser som utspelar sig under en dag eller ett helt sekel. Naturligtvis blir gestaltningen avgörande för manuset. Det är därför man kan läsa många kärleksromaner även om ploten kan vara likartad i flera böcker (en person blir kär i en annan person, tycke uppstår, hinder måste överbryggas innan de två till slut kan få varandra). Det handlar det om hur man berättar historien.

Ge ett exempel på riktigt bra gestaltning?

– Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande skildrar en historia utifrån den kvinnliga huvudpersonens perspektiv. Många läsare verkade bli arga på hur huvudpersonen tänkte och betedde sig och det tycker jag är tecken på bra gestaltning. Man blir engagerad i henne. Lena Andersson lyckas skapa en trovärdig karaktär. Ett annat exempel är Stefan Spjuts Stallo där det förekommer ett slags hotfulla naturväsen. Det är först långt in i romanen som författaren egentligen beskriver dem utseendemässigt, innan läsaren får se dem i helfigur. Inledningsvis får läsaren bara ta del av krafsanden, flåsanden och grymtanden. Genom att hålla inne med att beskriva varelserna bygger författaren upp en stor spänning, han gestaltar läsarens rädsla för varelserna.

Annons

Faller många manus på bristande gestaltning?

– På engelska finns uttrycket ”show, don’t tell”. Det är svårt att gestalta och det är avgörande för litterära texter, så visst läser jag manus som har svårt att få till gestaltningen.

Kan det bli för mycket gestaltning?

– Ja, det handlar om hur man komponerar ihop sin berättelse. En dialog exempelvis, är ju ett sätt att gestalta. Ta ett telefonsamtal i verkliga livet – skulle man skriva ner det ordagrant skulle det bli tråkig läsning, eller om man skulle beskriva alla föremål i rummet en huvudperson befinner sig i. Som författare måste man hela tiden göra val och avvägningar i sin text.

Adam Dahlin

Litterär chef, Forum 

– Att gestalta bra är som jag ser det förmågan att levandegöra en text. Utan gestaltning är det knappt ens längre skönlitteratur, utan kvar är bara scenanvisningar och ett händelseförlopp, inte mer upphetsande än att läsa en polisrapport. Svaret är alltså att förmågan att gestalta är helt central för en författare. Men som gammal bilderboksförfattare inser jag också att det går att problematisera. I just bilderböcker är mycket av gestaltningen illustratörens ansvar. Det finns helt enkelt inte plats för så mycket omskrivningar. Detsamma kan sägas gälla för manusförfattare där skådespelare och regissörer sköter själva gestaltningen. Därför är det rätt ofta den stora utmaningen för en manusförfattare som vill sadla om till romanförfattare.

Ge ett exempel på riktigt bra gestaltning?

– Ta frasen: ”Han älskade tidningen Skriva.” Om man vill gestalta det kan man istället skriva: ”På bordet i vardagsrummet låg prydliga högar med nötta exemplar av tidningen Skriva.” Ha ha, var det ett svar på frågan?

Faller många manus på bristande gestaltning?

Annons

– När vi på förlaget jobbar fram ett manus tillsammans med en författare är det en ganska vanlig punkt. Och det kan även gälla med etablerade författare. Jag tror det sker omedvetet, författaren har alla känslor och orsakssamband klara för sig. I hastigheten glömmer de att läsaren inte har tillgång till samma kringkunskaper.

Kan det bli för mycket gestaltning?

– Ja, faktiskt. Om man går helt bananas blir texten ineffektiv. Adjektiv är absolut inte förbjudna, tvärtom är de nödvändiga för att snabba upp texten då och då.

Nina Eidem

Förläggare, Natur & Kultur 

– Vad som är bra gestaltning är en svår fråga. Några ord som kommer för mig är levande, förvandling, transport, inifrån, tättslutande. Bra gestaltning betyder att texten lever. Det är själva kärnan i läsandets mirakel. Jag brukar tänka på det som att ”sjunka igenom” eller ”komma bakom” en text. Man läser tecken som bildar ord, men man befinner sig inte där på sidan, utan i en fiktionsvärld där allting är sant: människorna, det de säger, hur de agerar, stämningen. Allt hänger ihop. Det låter och doftar, jag ser hur personer rör sig och talar. Jag befinner mig i texten, men också under eller bakom den, där fiktionens liv pågår. Dålig gestaltning gör texten stum, död, motsatsen till levande. Där ställer sig skriftens tecken i vägen. Där sker ingen förvandling, ingen transport. Fiktionen sluter inte tätt, vetskapen om att man läser tar sig in i gliporna. Magin uteblir. Man ser sig själv utifrån, uttråkad.

Ge ett exempel på riktigt bra gestaltning?

– Det finns många! Jag tycker att Knausgård är en mästare på gestaltning. Det hänger ihop med att han har en så ren och fin ton, en särpräglad stil som också blir textens röst. Att man kommer nära Karl Ove, att han gestaltas inifrån, är förutsättningen för att man ska vilja läsa 3 500 sidor. Som läsare får man vara med och se hur han arbetar fram denna stil under åren på skrivarkursen i Bergen. Jag tror det är i bok fem av Min kamp. Förmågan att gestalta är inget han får gratis, utan ett oändligt slit med att skriva, riva upp, misströsta och börja om från början.

Faller många manus på bristande gestaltning?

– Ja, men ibland går det att arbeta om. Berättelsen kan ligga dold, som en fåra eller en ådra som man kan hitta fram till och göra levande genom att arbeta med skrivsättet; med bilder, rytm, ton.

Kan det bli för mycket gestaltning?

– Nej, jag vet inte vad det skulle betyda. Man har nog i alla manus något som heter ”historia” eller ”båge” eller ”dramaturgi” men det samspelar alltid med gestaltningen. Jag tror inte att det finns någon poäng i att ställa gestaltning mot berättande, det ena rymmer det andra i en bra text. Det finns texter som utmanar läsaren genom att experimentera med gestaltning. Som rör sig mot det konceptuella genom att författaren sätter upp ramar för sig själv, exempelvis: romanen utspelar sig under en enda timme men pågår i 400 sidor. Men jag brukar tänka så här: om man gestaltar tillräckligt väl, kan man komma undan med nästan vad som helst. ν