Vad gör ett manus spännande?

Adam Dahlin

Litterär chef, Forum

– Enklaste modellen: Du etablerar en karaktär som läsaren bryr sig om och engagerar sig i. Sen utsätter du den personen för ett hot eller en akut brist. Vips. Nu är det spännande. Och med hot menar jag en fara som hotar det rådande tillståndet. Den här formeln hittar man hos alla, från Tove Jansson till Tolkien och James Bond.

Finns det några specifika ingredienser som kännetecknar spänning?

– Det som skiljer ut spänningslitteratur från andra genrer är att hotet mot den rådande ordningen är på liv och död. Att någon är beredd att ta lag och moral i egna händer för att uppnå sitt syfte. Och den därpå följande kampen för att återupprätta balans och harmoni.

Vilka brukar de vanligaste dramaturgiska missarna vara?

Annons

– Ett vanligt misstag i spänningslitteratur tycker jag är att författaren tror att våld och explicita skildringar i sig är spännande. Det är motsvarigheten till specialeffekter inom filmen. En genväg som inte funkar. Våld och action är utmärkt som krydda, men bara om den dramaturgiska grundstommen finns där.

Nämn ett manus du läste med andan i halsen till sista sidan?

– Blir tvungen att nämna en bok som en kollega nyss hittat. Caroline Kepnes Du var omöjlig att lägga ifrån sig. Tänk er att tv-serien Girls möter American Psycho. En hipsterthriller!

Helena Ljungström

Förläggare, Albert Bonniers

– Ett manus blir spännande när författaren lyckas skapa framåtrörelse i sin text. Framåtrörelsen handlar ofta om att inte berätta allt för läsaren, utan att läsaren får följa med och göra samma upptäckter som protagonisterna. Huruvida ett manus blir spännande handlar alltså egentligen inte om ämne eller intrig, utan det är främst ett berättarsätt. Samtidigt är det roligt att läsa exempelvis deckarmanus som förhåller sig till genren på ett nytt sätt. I höst ger vi ut en deckare som utspelar sig i Stockholm på 30-talet, den har ett starkt driv och är på samma gång nyskapande i sin skildring av miljö och karaktärer.

Finns det några specifika ingredienser som kännetecknar spänning i böcker?

Läser man mycket spänningslitteratur ser man att det finns flera grepp som författare kan använda sig av för att driva upp spänningen i en text. Många böcker börjar in medias res, det vill säga mitt i berättelsen. Jag brukar skoja om spänningslitteratur som inleds med att en person är ute i skogen med sin hund och hunden sniffar upp ett lik, den öppningen har jag läst lite väl ofta. Men det är ett effektivt och medryckande sätt att börja en berättelse på. Cliffhangers är ett annat klassiskt grepp, att man avbryter en scen mitt i genom att avsluta kapitlet eller växla till en annan intrigtråd. Läsaren känner sig då motiverad att raskt fortsätta till nästa kapitel för att få läsa klart vad som händer i scenen. Gillian Flynn använder sig av ett roligt grepp i Gone Girl för att skapa spänning, nämligen en opålitlig berättare. På ett fiffigt sätt skapar hon därmed spänning i en berättelse om ett äktenskap.

Vad brukar de vanligaste dramaturgiska missarna vara?

Annons

– Idag tror jag att många inspireras av filmer och tror att det går att överföra direkt till skönlitterärt skrivande. Vissa filmgrepp är tyvärr inte alls överförbara eftersom man i en berättande text behöver gestalta mer. Gestaltning gäller allt skönlitterärt skrivande och om man försöker skriva spännande kan det ibland gå alldeles för fort i handlingen – det är för ogestaltat. Eller så går det för långsamt – som när man vill få med varje detalj i polisernas fikapaus. Det är också viktigt att kunna hålla igen med information, att portionera ut den så att läsarens spänning upprätthålls.

Nämn ett manus du fått som fick dig att läsa med andan i halsen till sista sidan?

– Jag läste nyligen Fredrik T Olssons Slutet på kedjan, den har både bra driv, en klurig plot och karaktärer jag intresserade mig för.

Kerstin Aronsson

Förläggare på Kabusa Böcker och Styxx Fantasy

– Oavsett genre tror jag det handlar om att hela tiden rikta handlingen framåt med små grepp och glimtar så att läsaren börjar undra, fundera och längta redan innan texten ens avslöjat vad det är man ska undra, fundera och längta efter. Kan man förena framåtrörelsen i handling, gestaltning och språk är det naturligtvis det bästa.

Finns det några specifika ingredienser som kännetecknar spänning i böcker?

– Undertext är ett bra sätt. Koncentration i språket och närvaro i detaljer ökar spänningen. Adrenalinkickande våldsamheter kan fungera i handlingen. Själv tycker jag att komplexa, oförutsägbara huvudpersoner är spännande.

Är det vanligt att ett manus faller på grund av bristfällig dramaturgi?

– Ja, ett av de vanligaste skälen.

Vad brukar de vanligaste dramaturgiska missarna vara?

– Att man redan på sidan ett försäkrar sig om att läsaren ska förstå vilken typ av upplösning, effekt och utgång berättelsen kommer att få.

Nämn ett manus du fått som fick dig att läsa med andan i halsen till sista sidan?

– Det kommer ut en roman på Styxx i höst, Dit ingen annan går, som höll greppet hela vägen när vi fick det som manus.

Svante Weyler

Förläggare, Weyler förlag

– Enkel spänning: låt folk smyga i buskarna, börja alltid med ”Han hade aldrig sett en död människa förut…”, och så vidare och så vidare. Riktig spänning: se till att ha något verkligt viktigt att berätta, helst något som du inte helt begriper dig på innan du skriver, kanske inte ens efteråt, så att din fråga blir läsarens fråga.

Finns det några specifika ingredienser som kännetecknar spänning i böcker tycker du?

– Nej. All riktig spänning bygger på intelligens hos författare. Tricken är för filmen.

Är det vanligt att ett manus faller på grund av bristfällig dramaturgi?

– Dramaturgi är ett begrepp som tillhör dramatiken och som använts så mycket att det förlorat all innebörd. Undertiteln till Thomas Manns Huset Buddenbrook lyder: En familjs undergång. Det vill säga, allt står klart från början, dramat är över, det enda intressanta är frågan varför. Och hur. Inte om. Som svar på frågan: Väldigt många manus faller på att de koncentrerar sig på ”dramaturgi” och bortser från det enkla faktum att allt väsentligt i sig är dramatiskt, det är det oväsentliga man måste koka dramaturgi på.

Nämn ett manus du fått som fick dig att läsa med andan i halsen till sista sidan?

– Marlene van Niekerks Agaat. Man måste läsa varenda jävla sida i denna 700-sidiga roman om två kvinnors liv i Sydafrika från 1949 till 1994 för att förstå varför de är så fruktansvärt arga på varandra. Att de borde vara det står klart från början, den ena är vit och bestämmer helt och hållet över den andra som är svart. Men det som gör romanen spännande är att det bara förklarar utgångsläget för berättelsen, inte hur detta förhållande på djupet perverterar deras relation. Det kallar jag spänning. Vill man ha ”spänning” får man läsa Enid Blyton.