Vad får dig att tröttna på en karaktär?

Det sista du vill är att dina romanpersoner tråkar ut läsaren istället för att föra historien framåt. Så vilka misstag bör du undvika? Vi frågade förläggarna.

Karin Linge Nordh

Förläggare, Forum

– Att personen ifråga alltid gör och säger det förväntade. Som läsare vill man bli överraskad och söker komplexitet hos en karaktär. Det finns inget tråkigare än genomgoda eller genomonda personer.

Är huvudpersoner i manushögarna alltför felfria, tycker du?

– Nej, faktiskt inte. Kanske i en viss typ av genrelitteratur, men även i kriminal- och feel good-litteratur är författarna oftast duktiga på att skapa karaktärer med fel och brister.

Bör en karaktär rentav ha osympatiska sidor?

Annons

– Allt beror på genre och karaktärens funktion. Men naturligtvis är det bra om en karaktär, precis som alla människor, har både bra och dåliga sidor. Det innebär inte att karaktären måste vara misslyckad. Jag föredrar böcker med huvudkaraktärer som jag känner sympati med – men det innebär verkligen inte att de alltid är sympatiska.

Har du någon favoritkaraktär bland manusen du arbetat med?

– Charlie Lager i Lina Bengtsdotters kriminalroman Annabelle. Hon är både en självsäker ung kvinna som inte låter sig begränsas av samhällets normer, och en otroligt skör människa som brottas med ett trauma från det förflutna.

Nämn en typ av karaktär du allra minst vill läsa om just nu.

– För några år sedan skulle jag ha svarat en äldre, piprökande, frånskild, deprimerad kommissarie som lyssnar på opera. Men det var faktiskt länge sedan jag läste om en sådan polis nu!

 

Lotta Aquilonius

Förläggare, Albert Bonniers

– När personteckningen inte engagerar tillräckligt mycket och psykologin haltar, till exempel genom att karaktärens olika sidor inte spelar mot varandra på ett trovärdigt sätt. Jag behöver verkligen inte sympatisera med en karaktär. Men jag måste bli intresserad av personen och av vad som driver hen i en viss riktning.

Annons

Är det generellt en fördel om en karaktär är lite misslyckad och har delvis osympatiska sidor?

– En helt lycklig och lyckad karaktär som skuttar genom boksidorna engagerar mig inte. Men om jag börjar ana något under fasaden, hemliga inre rum eller dolda avsikter – ja, då kommer jag garanterat att fortsätta läsa. En variant är den opålitliga berättaren, där motsägelser och osäkerhet driver läsningen framåt. Vem är personen som berättar egentligen? På samma vis kan karaktärer som saknar självinsikt vara engagerande att följa. Någon som gör »fel« utan att vara medveten om det, så att läsaren får en klump i magen och tänker: »Nej, gör inte så, det kommer att sluta med katastrof!«

Nämn en karaktär som tagit dig med storm i manushögen.

– Jag plockade upp ett manus om en pastor som heter Viveka som har tröttnat på att alltid finnas där för alla andra och som börjar ta på sig tröjor med texter som »Sluta gnäll!« under pastorsskjortan. Hon har ett gott hjärta men är också lite av en rebell. En rolig och medryckande karaktär som jag genast ville veta mer om.

 

Nina Eidem

Förläggare, Natur och Kultur

– Att gestalten inte är tillräckligt sammansatt. Man kan tänka sig en skala med »enkel« i ena änden, och »sammansatt« i den andra. Var romanpersonen behöver befinna sig beror på hur mycket utrymme den tar upp i texten. Är det en bifigur kan man tänka mer funktionellt. Är det en huvudperson? Då behöver din romanperson vara mer sammansatt.

Är det vanligt att huvudpersoner är alldeles för perfekta?

– Nja, det skulle jag inte säga. Däremot kan man ha fastnat på något drag, exempelvis »vantrivs i kulturen« eller »vantrivs i sitt äktenskap«, och förstärker det för mycket. Man plattar ut en person genom att ge henne en enda drivkraft, en enda källa till vantrivsel eller ångest. Då kan man fråga sig: Vad gör denna människa glad? Vad längtar hon efter, drömmer hon om? Och så skriver man några scener utifrån det.

Nämn en karaktär som du verkligen fastnat för.

– Från min utgivning tänker jag på huvudpersonen i Elin Willows Inlandet, som flyttar med sin pojkvän till en liten ort i Norrland och blir kvar efter det att relationen tagit slut. Varför flyttar hon inte hem igen? Vad söker hon? Det handlar hela romanen om.

Finns det några typer av karaktärer som du tycker borde sättas i »karantän« ett tag?

– Gnälliga småbarnsmammor. Halvalkoholiserade poliser/kommissarier som lever ensamma.

Manliga författaralteregon som skriver sina liv och aldrig någonsin nämner sina barn.

 

Erik Titusson

Förlagschef, Lilla Piratförlaget

– Det handlar oftast om bristande gestaltning, att karaktären blir en konstruktion, en schablon. Sen tror jag att man kan tröttna på karaktärer som uppvisar drag som man irriterar sig på i verkliga livet. Till exempel om en huvudperson är självupptagen, utan att självupptagenhet är något som författaren vill undersöka.

Är det generellt en fördel om en karaktär är lite misslyckad och har delvis osympatiska sidor?

– Det är alltid en fördel om en karaktär är mångsidig, precis som människor är. Att få se olika sidor av en karaktär gör att man kommer närmare, och det är mer sannolikt att man blir berörd och fastnar i texten. Patricia Highsmiths Tom Ripley är ett bra exempel: en omoralisk mördare, men som läsaren ändå inte kan låta bli att heja på. Tom Ripley förför sina offer – och oss läsare – på samma gång.

Nämn en karaktär som tagit dig med storm.

– Inger Lindahls huvudperson i bilderboken Jag håller om trädet när det blåser, illustrerad av Lilian Brøgger. Hon lyckas med ytterst få meningar teckna ett levande porträtt. En recensent skrev att det känns som att man har läst en 100-sidig relationsroman. Det är ett missförstånd att det krävs en omfattande textmängd för att skapa fördjupning.

Finns det någon typ av karaktär som du helst skulle slippa just nu?

– Kan inte komma på någon. Det är sällan typen av karaktär som är problemet, utan hur karaktären skildras.