Ska man utgå från sitt eget liv?

Sofia Brattselius Thunfors

Förläggare, Piratförlaget

– Det finns inget enkelt svar på den frågan. De flesta författare använder sig av egna erfarenheter på ett eller annat sätt. Men steget därifrån till att renodlat skriva om sitt eget liv är långt.

Är det vanligt att de debutantmanus ni får ligger nära författarens liv? 

– Det förekommer ofta att vi får manus som handlar om författarens uppväxt, eller om enskilda, ofta traumatiska perioder, i författarens liv.

Lästips! Är alla romaner karaktärsdrivna? Och hur viktigt är det i så fall med unika romanfigurer som sticker ut från mängden? Vi frågade fyra förläggare vilka litterära figurer de går igång på.

Vad tror du att det beror på? 

Annons

– En hel del människor bär på tunga uppväxthistorier, delvis tror jag därför att det är en form av terapeutiskt skrivande. Men sedan kan det handla om att man i en mer skönlitterär berättelse har tagit avstamp i sin egen historia, det är något annat.

Brukar det fungera?

– Visst finns det relevanta barndomsskildringar. Till exempel tycker jag att Barbro Lindgrens Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är fantastiska böcker som alla borde läsa. Men sedan finns det exempel där det blir lite väl internt, när berättelsen kanske är intressant för ett fåtal människor men inte för en allmänhet.

Vilka är de vanligaste misstagen? 

– Att man skapar en berättelse som inte når fram till andra. Man måste våga bjuda på sig själv och samtidigt förstå att inte varje detalj är intressant. Det viktiga är att läsaren kan känna igen sig eller på något annat vis bli verkligt berörd.

Helene Atterling

Förläggare, Wahlström & Widstrand

– De flesta författare plockar såklart beståndsdelar från sitt eget liv till sitt skrivande, oavsett om det är ren fiktion eller autofiktion. Så: Ja visst. Varför inte? Att uttala sig om vilket stoff som är lämpligt för en roman låter sig inte göras, det viktiga är såklart hur det berättas.

Är det vanligt att de debutantmanus ni får ligger nära författarens liv? 

Annons

– Egentligen går det ju bara att uttala sig om de manus där författaren uttryckligen säger att det är en skildring av egna erfarenheter, vilket förvisso är många. Annars tror jag att det är lätt att lite fördomsfullt utgå ifrån att en text är självbiografisk – man kan underskatta författarens förmåga att fabulera. Ofta när man funderar över den biografiska halten i en text måste man ställa sig frågan: spelar det någon roll?

Lästips! Det sista du vill är att dina romanpersoner tråkar ut läsaren. Så vilka misstag bör du undvika? Vi frågade förläggarna.

Brukar det fungera? 

– De senaste åren har det ju varit ett uppsving för uttalat självbiografiska romaner, där autenciteten är en viktig och inte sällan kittlande ingrediens. Det senare gäller såklart än mer om det är en namnkunnig författare, någon man är nyfiken på. Och där det ärliga tilltalet ger en ytterligare dimension till berättandet. Så där får man väl säga att det brukar funka.

När blir det inte så bra? 

– Att gräva där man står kan såklart borga för ett engagemang och en kunskap i ämnet. Att det man gestaltar är djupt känt. När det brister handlar det ju ofta om brister som kan sägas gälla för alla romaner som inte lyfter: brister i gestaltning, att man inte förmår levandegöra utan håller sig troget till fakta oavsett om det för handlingen framåt eller inte. Den största faran är väl dock om det självbiografiska tvingar på en hänsyn som gör texten mindre levande än om man hade fått friheten att dikta fritt. När man känner att hänsyn tynger texten bör man nog överväga att klä om texten i andra, mer fabulerade kläder.

Adam Dahlin

Litterär chef, Forum

– Det är omöjligt att inte utgå från egna erfarenheter när man skriver. Om man försöker sträva efter annat är man nog ute och cyklar. Däremot är det inte samma sak som att ens eget liv är intressant för alla andra. Det är nog ingen slump att det heter just privatliv. Jag skulle säga: Hämta gärna stoff ur verkliga livet. Men försök inte imitera livet. Livet är oftast dålig dramatik: För många karaktärer, för repetitivt, sällan någon riktig början och vem vet hur det slutar?

Är det vanligt att de debutantmanus ni får ligger nära författarens liv?

– Ja! När man är ung är man mer jag-centrerad så när man ska skriva en berättelse är det nog naturligt att man utgår från universums centrum, den starkaste energikällan, punkten som allt utgår ifrån. Och vem står där? Jo, du själv. Det intressanta är att många äldre författare ofta går tillbaka och blir jag-centrerade igen på gamla dagar. Cirkeln sluts.

Brukar det fungera? 

– Jag tror att det ofta är alldeles utmärkt. Bra litteratur uppstår där den största energin finns, där glöden är som hetast, kring händelserna som gör mest ont. Det är därför somliga författarskap aldrig riktigt hämtar sig efter en stark självutlämnande debut. Ta JD Salinger eller Jack Kerouac som exempel.

När blir det inte så bra? 

– En vanlig manussort hos oss är: Ung-man-skriver-om-ung-man-som-skriver-roman. Inte sällan har romankaraktären skrivkramp också. Jag tror att det lockar eftersom det verkar till synes enkelt att utgå från sitt eget liv. Men det är i själva verket väldigt svårt att göra privata händelser allmängiltiga och angelägna för en större läsekrets.

Lästips! Att skriva för ljud är att överrösta lokaltrafikens brus och vara sällskap vid diskhon. Är du redo för ljudboksboomen?

Kerstin Aronsson

Förläggare, Kabusa

– Självklart, men romanen behöver för den sakens skull inte handla om ens liv.

När blir det inte bra?

– Det är lätt att tro att man känner sig själv bäst. Ibland är det inte alls så – det kan ge ett glapp mellan berättelse/gestaltning och språk som gör det omöjligt för läsaren att ta sig in i texten eller att ta till sig texten. Om man väljer att skriva en text som ligger nära händelser i ens eget liv blir det oftast bäst om det gått många år så att man har byggt upp en distans till, och insikt kring, det man vill berätta om.

Vilka är de vanligaste misstagen man gör? 

– Det blir lätt hål i berättelsen. Så mycket är självklart för berättaren att det kan vara svårt att se vad läsaren ska få ta del av för att få fram det man faktiskt vill berätta om. På samma sätt blir det lätt överlastat, eftersom det kan vara svårt att se vad som är viktigast att ha med. Risken finns att detaljerna dränker huvudlinjerna i berättelsen.

Dorotea Bromberg

Förlagschef, Brombergs

– Självklart gör alla författare detta. I större eller mindre utsträckning. Därmed inte sagt att det verkligen handlar om just deras liv, utan om tankar och reflektioner som deras erfarenheter bidragit till.

Är det vanligt att de debutantmanus ni får ligger nära författarens liv? 

– Det är alltid fallet, helt oavsett tid. Barndomsskildringar dominerar alltid manusflödet vi nås av. Men kanske är det lite mer av den typen av manus idag än vad det var för tjugo år sedan. Det beror på att många barndomsskildringar har blivit framgångsrika och omtalade.

Vad tror du att det beror på? 

Lästips! Vilken typ av manus letar förlagen efter och vad letar de INTE efter? Vi bad fyra förläggare rannsaka sig själva.

– Vi lever i en tid som präglas av individualism.

Brukar det fungera? 

– Allt beror på hur det skrivs, inte vad som skrivs. Det fungerar om det är tillräckligt universellt och om språket är originellt och begåvat.

När blir det inte så bra? 

– När det blir för privat, när berättelsen kretsar kring saker som gäller bara ens egen familj och kring sådant som inte har någon relevans för andra.

Vilka är de vanligaste misstagen när man gör litteratur av sitt eget liv? 

– Att man tror att ens liv är intressant för andra, utan att ha något universellt att berätta. Och att man saknar språklig originalitet.