Hur viktigt är det att ha en egen ton?

Vi frågade fem förläggare hur viktigt det är att ha en egen ton och berättarröst.

Adam Dahlin

Litterär chef, Forum

– Ju mer auteur du är, desto viktigare skulle jag säga. Filmaren Roy Andersson har en väldigt tydlig röst och ton. De regissörer som gör Beckfilmerna har det inte. Men de funkar bra ändå (nåja), på grund av sin tydliga genre. Otestad hypotes: Ju mer genrelitteratur, desto mindre viktigt.

Hur definierar man då en egen ton?

– I min värld sitter tonen mer i språket, såsom ordval, satsrytm och bildspråk, än i ämnesval, karaktärsteckning eller intrig. Men som i all stor konst är alltihop stämt i samma ackord när det blir riktigt bra.

Lästips! En av grunderna för författare är att hitta sin egen berättarröst. Men hur gör man?

Finns det risk att en författarröst blir för mycket och står i vägen för berättelsen?

Annons

– Ja. Inte sällan är författare som jobbat som krönikörer i tidningar och magasin lite yrkesskadade. De tror att de måste ha en stilistisk finess eller oväntad twist i vartenda stycke för att hålla intresset uppe hos kräsna läsare. Men det blir sällan bra i en roman.

Händer det att någon har en intressant stil men ingen bra historia?

– Ja det tycker jag. En del författare med gedigen katalog bakom sig kan hamna i att skriva på rutin och slentrian. Det är en farlig fälla, och eftersom författaren skriver så skickligt ser inte läsare, recensenter eller förlag att boken egentligen är rätt oengagerad.

Hur hittar man eller utvecklar bäst sin egen röst?

– I början tycker jag inte att man ska skämmas för att man härmar andra. Jag tror det är så för de flesta. Man tar inte sällan Hemingway för att det verkar till synes enkelt. Sen kopierar man efter bästa förmåga och efter hand blandar man in egna referenser och erfarenheter så att det blir ens eget till slut. Sen tackar man Hemingway i slutet av debutromanen.

Kan du ge exempel på några författare som du tycker har en tydlig egen ton?

– Jens Lapidus, Björn Ranelid, Bodil Malmsten, Mons Kallentoft, Erlend Loe och Slas är alla exempel där man kan läsa en halv sida i valfri bok i produktionen och direkt känna igen författaren.

Håkan Bravinger

Förläggare, Norstedts

Annons

Originalitet är det som varje förlag söker. Det kan handla om språk eller sätt att berätta, det kan handla om persongalleri och handling. Just vad som är ”en egen ton” går egentligen sällan att säga. Det finns givetvis dialektal prosa som direkt kan tolkas som personlig och egensinnig, men riktigt så enkelt är det inte. Snarare är det när man som läsare genast känner att det finns en pondus, något autoritärt, en övertygelse – det vill säga att det jag läser står där av någon anledning (jag behöver inte veta vilken anledningen är, bara känna den).

Lästips! Här är några snabba knep för att undvika de värsta flosklerna när du skriver.

Finns det risk att en författarröst blir för mycket och står i vägen för berättelsen?

– Det finns absolut en risk att en text börjar posera. Det är en av de gånger man blir riktigt nedstämd som förläggare. Man har hittat en text som har det där lilla extra men så fort man krafsar i den så finns där inte så värst mycket. Ingen historia, ingen handling, ingen psykologi, bara en otroligt intressant yta. Då får man trösta sig med att där ändå fanns något originellt, det var bara det att det inte räckte hela vägen.

Hur hittar man eller utvecklar bäst sin egen ton?

– Man läser och läser och läser. Man lånar och lånar och lånar. Där någonstans kan man börja finna sin egen röst. Det är ofta när man försöker härma och misslyckas som man finner sin egen röst. I nästa steg kan man börja utmana det man redan lärt sig. Man blir aldrig färdig. Presenterar man en text för någon som man vet är perfekt så är dikten, novellen eller romanen garanterat helt ofarlig, tråkig och garderad. När man kommit så långt att man visar den ska man inte kunna vara säker på om den är det bästa eller sämsta man har skrivit. Då har man skrivit på toppen av sin förmåga och antingen är det så bra man förmår eller ett präktigt magplask.

Sofia Brattselius Thunfors

Förläggare, Piratförlaget

– Tonen ger karaktär till boken och blir därför självklart viktig.

Vad är då en egen ton?

– Jag skulle säga att det är flera faktorer som hänger ihop. Kombinationen språk, stilgrepp och så vidare.

Hur märker du om någon har hittat sin egen ton?

– Det märker man oftast direkt när man börjar läsa. Det handlar mycket om att det ska kännas naturligt, det vill säga att tonen inte är påklistrad utan verkligen sitter där den ska.

Kan det vara olika viktigt i olika genrer?

– Jag tycker att många författare faktiskt är skickliga på att arbeta med variationer av sin ton om de byter genre. Det kan vara intressant att följa en och samma författares sätt att röra sig mellan olika typer av manus.

Lästips! Vilken är din rätta ton som författare? Och vilken ton passar din historia. Här får du hjälp att hitta din berättarröst.

Händer det att någon har en intressant stil men ingen bra historia?

– Det händer absolut att vi får manus där stilen känns spännande, men sen blir det ändå ingen puls eftersom berättelsen saknas. Jag tycker att båda delarna krävs för att det ska bli bra.

Hur hittar man eller utvecklar bäst sin egen röst?

– Det tror jag handlar om övning. Genom att läsa mycket, och skriva mycket. Att hitta sitt eget sätt att formulera sig.

Kan du ge exempel på några författare med en tydlig egen ton?

– Jag tycker att de författare jag arbetar med generellt sett har en tydlig egen ton – Jonas Jonasson, Martina Haag, Roslund & Hellström till exempel.

Johan Hilton

Förlagschef, Atlas

Den egna tonen är ju själva grejen med ett författarskap, så urviktigt, superviktigt, det allra viktigaste.

Vad är egentligen en egen ton?

– Det kan sitta i bildspråk, i dramaturgisk båge, i val av stoff, av miljöer, motiv och tematiska val. Men består oftast av allt detta sammantaget.

Hur märker du om någon har hittat sin egen ton?

– Det är som med pornografi: svårt att definiera, men man känner igen det när man ser det. Ett gott kännetecken är att den inte går att efterlikna. Många kan exempelvis imitera PO Enquist, men ingen kan skriva som honom.

Lästips! Hennes mål var en bok där läsarna INTE skulle identifiera sig med karaktärerna. Därför blev valet av berättarröst avgörande.

Finns det risk att en författarröst blir för mycket och står i vägen för berättelsen?

– Ja, men då handlar det oftast om manér och det är något helt annat.

Händer det att någon har en intressant egen stil men ingen bra historia?

– O ja, men eftersom allt är relativt är begreppet ”bra historia” inte absolut och det är dessutom svårt att bena ut vad som är vad. Hos en författare som Nina Bouraoui händer ytterst lite av fysisk karaktär, men desto mer i språket. Och eftersom det är där det händer är det svårt att avgöra om själva storyn är ”bra” eftersom det sammantagna är så drabbande ändå.

Kan du ge exempel på några andra författare med en tydlig egen ton?

– Samtliga riktigt stora författare. Det är det som gör dem till stora författare. Så det är bara att börja beta av litteraturhistorien från Sapfo till Alice Munro.

Kerstin Aronsson

Förläggare, Kabusa

– Alla författare har sin egen ton. Hur mycket författarrösten och tonen präglar verk är olika beroende på vilken genre man skriver inom, och om man växlar mellan olika uttrycksformer.

Vad är en egen ton egentligen?

– Konsten i litteraturen. Den som slinker förbi hjärnan och dess kunskap om skrivandets hantverk och istället går under huden, på rätt läsare. Tonen kan sitta lite varstans i texten – innehåll, form, språk.

Hur märker du om någon har hittat sin egen ton?

– När texten snabbt blir självklar och öppnar upp mot sin berättelse, personer, miljöer och händelser. När det blir levande och känns.

Finns det risk att en författarröst blir för mycket och står i vägen för berättelsen?

– Nej. Då har man inte hittat sin egen författarröst.

Händer det att någon har en intressant egen stil men ingen bra historia?

– Ofta. Motsatsen lika ofta.

Hur hittar man eller utvecklar bäst sin egen röst?

– Våga berätta utan att snegla för mycket uppåt och nedåt och åt sidorna. Våga lita på din berättelse, ditt språk och dina läsare. Våga bryta mot stilistiska och grammatiska konventioner. Och det gör man bäst genom att behärska dem.

Kan du ge exempel på några författare med en tydlig egen ton?

– Jag väljer att nämna fyra svenska författare som jag publicerat och som från debutverket haft en kraftfull egen ton som sen utvecklats: Jörgen Lind, Margareta Lindholm, Ann-Marie Ljungberg och Mirja Unge.

Rekommenderas för dig