Är många manus för tråkiga?

Mardrömmen för varje aspirerande författare är att mötas med en gäspning. Tyvärr är det precis vad som händer väldigt ­många debutmanus, om än inlindat i en artig standard­refusering. Vad beror det på? Vi frågade förläggarna.

Helena Ljungström

Förläggare, Bonniers förlag

– Ja.

Var är det oftast det brister?

– Varje genre ställer sina krav, men ofta handlar »tråkigheten« om att författaren inte har hittat en egen röst, ett eget språk. Skönlitteratur blir unik av sättet man berättar sin historia på.

Hur viktig är den yttre handlingen?

Annons

– Den behöver inte vara viktig, två klassiska exempel är Ulysses av James Joyce och På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust, där det på det yttre händelseplanet egentligen inte sker vidare mycket.

Nämn ett aktuellt exempel på en bok där det inte verkar hända så mycket men där det aldrig blir tråkigt?

– Malte Perssons roman Om Ofissim är en bok där det inte händer värst mycket i huvudpersonens liv, men jag tycker den är fantastisk i sin underfundighet.

Är behovet av yttre handling olika för olika genrer?

– Leif GW Perssons deckare Bombmakaren och hans kvinna handlar till stor del om när polisen spanar på en fastighet. Spänningsromaner brukar kännetecknas av fokus på yttre handling och att då skriva en där det inte händer så mycket kräver naturligtvis en skicklig författare. Och visst förväntar sig läsaren mer yttre handling i en fantasyroman än i en diktsamling – men alla konventioner kan man bryta mot!

 

Adam Dahlin

Litterär chef, Forum

– »Tråkigt« kanske är ett lite väl enkelt uttryck. Men jag skulle säga att monotona romanförsök där inget egentligen händer, utan där handlingen puttrar på utan riktning, är en ganska vanlig orsak till refus. Jag tror att det sker på grund av att författaren inte har något särskilt ärende.

Annons

Vad menar du med ärende?

– Jag tänker att patos är en ofta underskattad ingrediens i skönlitteratur. När författaren inte drivs av att berätta en historia som faktiskt står för något eller vill något på riktigt, då blir läsningen rätt ofta tråkig. Det kan vara att göra upp med en fördom, en orättvisa eller att i litteraturen ta revansch på något som hänt i verkligheten.

Hur viktig är den yttre handlingen, en tydlig händelsekedja och så vidare?

– Jag kan älska böcker där det egentligen inte händer så mycket. De författare som gör stor litteratur av en helt vanlig dag är de främsta enligt mig. Men frånvaron av yttre händelser ställer större krav på författarens förmåga att gestalta, leva sig in i sina karaktärers psyken, bildspråk och inte minst nivån på det tankegods som förs fram.

Är det olika för olika genrer?

– Att enklare litteratur av underhållningsslag nästan alltid bärs upp av yttre handling är absolut sant. Men måste det vara så? Eftersom det här är ett magasin som vänder sig till skrivande människor så passar jag på att skicka med en uppmaning: Skriv en deckare med minimal ­yttre handling. Det vore spännande att läsa!

 

Susanna Romanus

Publicistisk chef, Norstedts

– Hur definierar man tråkigt? Skälen för refusering kan vara många olika, ibland flera på samma gång. Och just tråkigt blir det ju ibland för att språket är tråkigt, ibland för att handlingen är det. Är det en spänningsbok kan det vara extra viktigt att man känner just att »här kommer det hända grejer«. Men jag brukar ibland säga att i rätt författares händer kan en vattendroppes väg nerför ett löv bli oavbrutet spännande. Ta exempelvis en författare som Willy Kyrklund. Jag tror han skulle kunna skildra vad som helst och man skulle vara fängslad.

Så var brister det ­oftast?

– Språkligt – ett väldigt opersonligt, slätstruket språk, en malande ton utan rytm och variationer. Man brukar prata om att hitta sin egen röst, sitt eget uttryck. Har författaren inte över huvud taget gjort det så funkar det inte. Handlingsmässigt – att man känner att det blir omständligt, att författaren inte litar på mig som läsare utan stryker under allting ordentligt, försäkrar sig om att jag har förstått. Då känner man kanske »jaja, jag har fattat detta nu, kan vi komma vidare« och så blir man uttråkad.

Hänger det ofta på den yttre handlingen?

– Det är lite olika för olika genrer, det är självklart viktigare med yttre handling och en bra dramaturgi i en bok som bygger på handling snarare än på ett fantastiskt språk. En mer litterär text kan ha andra värden, och där uppstår kanske spänningen mer i språket och i inre skeenden än i det som händer på ytan.

 

Erik Titusson

Förlagschef, Lilla Piratförlaget

– Det är ovanligt att manus refuseras på grund av berättelsens premiss. Snarare beror det på vad författaren gör med sin berättelse. Det finns böcker som på baksidan utlovar andlös spänning och på ytan kanske det är just så, handling från början till slut. Trots det blir man uttråkad eftersom författaren inte har lyckats med att förvalta intrigen, bygga karaktärer och gestalta. Det finns böcker där hjälten skuttar från den ena dramatiska situationen till den andra, men eftersom man inte känner något för hjälten så bryr man sig inte så mycket om hen lever eller dör. Medan det i en riktigt välskriven bok kan vara så att ett höjt ögonbryn få hela kroppen att skälva.

Så det avgörs inte av den yttre handlingen?

– Nej, det som är viktigt är att du har något att berätta. Och är medveten om vad du har att berätta. Man känner ganska snart om författaren inte har hittat fram till något som går utöver själva handlingsförloppet. Alla böcker vi minns berättar om något större än den faktiska handlingen.

Skiljer du mellan olika genrer?

– Ja, det vill jag nog påstå. I barnlitteraturen finns ett större behov av en driven handling, av den enkla orsaken att läsarna inte är lika läs­vana. Och inom spänningslitteraturen och ­fantasyn finns en förväntan hos läsaren på handlings­driven text – uppfyller man inte det blir läsaren besviken. Kort sagt kan man säga att ju mer texten bärs av språket, desto mindre behov av yttre handling och vice versa.