Vilket berättarperspektiv ska jag välja?

Jag håller på att jobba fram ett synopsis till en bok men velar hela tiden om vilket perspektiv jag ska välja. Ursprungligen ville jag använda ett jag-perspektiv, för jag hade fått för mig att det var ett bra sätt att komma huvudkaraktären nära. Men varje gång jag ska beskriva romanens övriga personer fastnar jag, för i och med det perspektiv jag har valt är det ju liksom inte meningen att jag ska få befinna mig i deras huvuden och veta vad de tänker och känner… Jag vill verkligen skriva en bok där läsaren får komma riktigt under skinnet på huvudkaraktären men tycker samtidigt att jag-perspektivet är så låst och begränsande. Hur ska jag göra? Finns det några tips på hur man låter läsaren komma nära fast man väljer, till exempel, ett allvetande perspektiv?

/Love

Jag-perspektiv eller den allvetande rösten är en smaksak, men författaren måste ändå skriva alla karaktärerna, och befinna sig i deras huvuden, för att kunna skapa dem. Även om det med jag-perspektiv inte är brukligt att övriga karaktärers tankar kommer fram direkt, så finns det sätt att visa vilka de är, vad de vill, hur de känner. Som vanligt heter svaret »litterär gestaltning«. Det handlar om val, handlingar, dialoger.

Vår poäng är alltså att du inte kommer undan hur du än väljer att göra. Du måste krypa under skinnet på karaktären oavsett grepp och använda din djupaste fantasi. Om du ska skriva en gestalt som du har svårt för att närma dig, testa att byta. En annan väg att gå är att göra research för att komma nära något du inte kan så mycket om. Ska du skriva om en sopbilsåkare kan du behöva göra ett studiebesök i en sopbil. Ska du skriva om en läkare kanske du måste besöka ett sjukhus och prata med en doktor. Det hjälper också att läsa mycket om det man vill skriva om.