Jag har skrivit i hela mitt liv, alltid utifrån mig själv och mina tankar och funderingar kring livet och varat. Mer filosofiskt än actionfyllt kan man säga. För några år sedan började jag på allvar tänka att jag skulle skriva en roman. Jag lånade handböcker, började prenumerera på Skriva och insåg att jag borde ha en plan för boken om det skulle bli något. Tydliga drivkrafter, vändpunkter, konflikter och allt sådant. Helst ett synopsis med dramaturgin kartlagd och en tydlig framåtrörelse. Men så fort jag satte mig och försökte beskriva en röd tråd eller stolpa upp det hela så var det som att jag fjärmade mig från orden, det kändes bara tomt och platt. Det är ju i själva skrivandet orden kommer, inte när jag sitter och planerar. Vad är era erfarenheter, rent praktiskt? Måste man trots allt veta på förhand vad boken handlar om för att det ska bli något? Och hur länge brukar man kunna vänta med att ta reda på det? Hur gör ni själva?
/Rebecka
Nej, man måste inte på förhand veta vad man skriver eller vad en bok ska handla om. Ja, det kan vara att fjärma sig från orden att på förhand tänka ut handling, innehåll, röda trådar etcetera. Om du känner så, låt bli! Det finns inget självändamål med att planera. Och tänk att du påbörjat ett författarskap, som sannolikt kommer att innehålla flera böcker. Troligen kommer du att ha olika arbetsprocesser med dina olika manus. Om det känns rätt att bara skriva fram just denna bok, bara skriv den. Om skrivardoktorerna ska diagnostisera dig så tror vi att du är en »intuitiv författare«. Det vill säga att du mejslar fram handlingen, vilket egentligen är en drömsituation eftersom detta skrivsätt är spännande för både författare och manus. Vi har en etablerad författarkollega som absolut inte vill veta hur den bok hen skriver på ska sluta. I samma ögonblick som slutet uppenbarar sig tappar hen intresset. Det kan till och med hända att skrivandet helt avstannar och att hen får börja om. Ta det lugnt alltså. När du skrivit klart berättelsen finner du med all säkerhet både röda trådar, handling och intriger och då kan du, om du så önskar, förstärka detta i efterhand. Ibland producerar man korta tillsynes osammanhängande texter som, utan att man vet om det, i själva verket är scener i en större berättelse. Som sagt, panikera inte, texten visar sig.
- Mer:
- Mats och Susanna
