Begreppet »flow« dyker upp titt som tätt i skrivsammanhang och beskrivs som den yttersta upplevelsen för en skrivande själ. Vad är det egentligen? Är det någon form av utomkroppslig upplevelse eller högre makter som tar över pennan? Vill inte raljera, men min fråga är uppriktig: Är det verkligen nödvändigt? Är det ens viktigt? Jag skulle till exempel aldrig kunna skriva något som duger på fyllan. Att jag undrar beror antagligen på att jag aldrig upplevt det, men skriver gör jag lik förbaskat, mest essäer, betraktelser och kortare historier med dagspolitisk klangbotten. Men att jag aldrig lyckats få ihop någon roman kanske beror just på en kronisk brist på flow? Har jag missat något avgörande för att komma längre i mitt skrivande?
/Viktor
Vikten av inspiration och flow är vida överskattad. Vad flow är kan man enkelt skaffa sig en uppfattning om via en sökmotor på nätet, men i grund och botten är det en högst subjektiv erfarenhet. Österländsk mystik och religiösa praktiker talar ibland om något som liknar flow-begreppet. Idrottsmän kan beskriva känslan av flow, till exempel när de cykelsparkar in en fotboll i krysset bakom ryggen. Tänk på japanska zenbuddistiska bågskyttemästares beskrivning av att vara ett med pilen, bågen och målet. Flow verkar vara något som uppstår under stark koncentration och efter en viss tid. Vi har båda upplevt det i korta eller längre stunder. Det har då handlat om att texten vi skriver verkar skriva sig själv. Orden förefaller ligga klara utan att vi i förväg vet vad som ska komma, eller hur det går till. Sannerligen lustfyllt men också ytterst ovanligt. Tillståndet tycks komma tätare när man har tid att ägna sig mycket åt skrivandet. Men det är tveksamt om det är något som går att framkalla eller ens är meningsfullt att sträva efter. Nittionio procent av all text kommer av enträget arbete. Ibland kan just enträget arbete nästan kännas som flow. Så skriv bara på.
- Mer:
- Mats och Susanna
