Skriv tills du skriker

Det tog stopp mellan Kafka och Kierkegaard. Ännu en gång hade jag fått för mig att jag skulle rensa ut bland alla gamla böcker, och nu fick jag gåshud. Jag lyfte ner Stephen Kings Jurtjyrkogården ur bokhyllan.

Det svarta glansiga omslaget, titeln i sina olycksbådande barnsliga bokstäver framför gravplatsen, som vilade i ett 80-talsgotiskt lila skimmer av skräck.  Det där suget, det som en gång fått mig att plötsligt börja plöja tegelstensvolymer, fullständigt obekymrad om vad som ansågs vara bra litteratur – jo, det fanns kvar. Och när jag nu öppnade den kunde jag bara konstatera att jag inte var helt dum i huvudet som 14-åring.

Jag var fast.  Det blev ingen hyllrensning den dagen heller, som tur var.

När jag någon vecka senare träffade John Ajvide Lindqvist för att prata skräck inför detta nummer, förklarade han på sitt ganska osentimentala sätt: ”Det handlar om att skriva en spännande berättelse, det är allt.”

Och de som läst honom vet hur mycket som kan rymmas i det. Skriver man något med en uppriktig vilja att berätta, så tycks de Stora Frågorna ofta slinka med av bara farten.

För böcker kan skrivas av olika anledningar. De kan skrämma, trösta, underhålla eller mana till världsomstörtande revolution. Lite av varje har samlats i min bokhylla genom åren, men jag har märkt att vissa böcker fortfarande väcker något särskilt i mig när jag håller i dem. De har alla en sak gemensamt, oavsett om det råkar vara Noréns samlade dramer, en pocketdeckare, eller en faktabok om den globala uppvärmningen. De vill något. De har ett flow, en historia som verkar driva sig själv.

Annons

De flesta som skriver har nog själva känt det, även om det ibland kan vara svårt att få tillgång till. Flödet. Vi kommer in ganska mycket på det lite längre fram i tidningen, och som vi alla vet finns det inga genvägar, inga magiska formler. Men det finns en del kunskap om hur kreativitet fungerar. Och rätt många exempel på vad som inte fungerar i litteratur – platta personteckningar, dåligt gestaltade scener och klyschiga replikskiften.

Kort sagt, tråkiga böcker med dåligt engagemang. Tror vi inte på berättelsen kan vi inte förvänta oss att någon annan ska göra det – då kan vi antigen låta bli, eller helt enkelt se till att vi börjar tro på den. Se till att det som ska göra ont gör ont, att det skrämmande gör dig rädd, det sorgliga får det att tåras i ögonen på dig. Helst av allt under tiden du sitter där och skriver.

Det går att jobba sig in i det där. Eller så lägger du dig på soffan och läser en riktigt dålig bok.

Det sista rådet snodde jag lämpligt nog från just Stephen King, och hans utmärkta handbok Att skriva: ”De flesta författare minns första gången de la ner en bok och tänkte: Det här skulle jag kunna göra bättre. Jag gör det bättre, för katten!”

Per Adolfsson